Annons:
Etiketttrans
Läst 1443 ggr
159201696
9/6/16, 6:40 PM

Att starta sin transition

Hej!

Jag har precis gått med här på iFokus efter att ha fått tipset om den här sajten från en vän för ett tag sen. Det är så att jag tror att jag är Transsexuell. Egentligen så vet jag väl, jag vet inte riktigt hur man ska säga men jag är säker på att ni förstår. Jag har läst på lite grann, jag vet vad det är jag kommer behöva gå igenom för att bli den som jag vill vara så att säga, men jag känner att jag behöver lite vägledning. Typ en knuff såhär i början. Det är därför jag gör det här inlägget här på iFokus, för jag är säker på att det finns folk som kan g mig lite tips och lite vägledning. Jag tror också att det kan vara bra att ha det här stället att skriva om tankar och funderingar jag har. Just nu vet jag precis vad jag vill, jag har ju i princip spenderat hela mitt liv mer eller mindre att tänka på dessa saker så nu vet jag vad jag vill göra, jag behöver bara lite hjälp att komma igång. Sen kommer ju tankar och frågor under livets gång, så är det med allt, så stöter jag på problem eller bara saker som jag funderar över tror jag att här är en bra plats för mig att gå och skriva lite på dessutom. 

Jag vill be om ursäkt redan för att saker jag skriver blir långa och det tar tid för mig att komma till punkt, haha, men jag vill se till att få med allt jag vill säga och alla tankar jag har, sån är jag alltid. Jag tror att jag borde avrunda inlägget här, om jag kommer på saker som jag vill lägga till vet jag att göra det i kommentarer här under och även senare om det kommer andra saker jag behöver skriva och berätta och fråga om, som jag pratade om innan.

Nu ska jag försöka förtydliga vad jag gärna vill ha svar på: Vad ska jag göra? Vart ska jag gå, vem ska jag prata med och vad ska jag säga för att starta min transition så att säga?

Tack på förhand, ha en fin dag!

Annons:
TatsuOni
9/7/16, 9:48 AM
#1

Det är för tillfället lite dött här, men jag tror nog att det kommer någon/några som kan svara på dina frågor här snart🙂 Tillsvidare så kanske du kan få lite hjälp av att läsa andras trådar om deras resor till att bli "sig själva"?🙂

Men välkommen hit och grattis till att ha tagit det första steget🙂


"Nästan allt går att använda till håret"

Värd för Hår, Träning. Skönhetsrecept, Te, Vikingar, & Medeltiden.

Medarbetare på Sagan om ringen, Hälsa, Goth, Återbruk & Musik

https://tatsu.blogg.se/

Yehet121
9/7/16, 5:22 PM
#2

Vad kul att du har hittat hit :)

Det du kan börja med är att kontakta vården, beroende på hur gammal du är så kan det vara ungdomsmottagningen eller att helt enkelt kontakta sjukhuset du går till om det du funderar över, då kommer du få prata med en person som sedan (om du känner dig redo) antingen bokar in ett till möte eller skriver en remiss till ett utredningsteam, vart du hamnar sedan beror på vart i landet du bor.

WolfLady
9/17/16, 1:17 PM
#3

Det finns en hemsida som heter hbtq-kojan. Där kan en få en mentor som ger en stöd. Testa det bland annat.

159201696
10/17/16, 7:09 PM
#4

Jag vill be om ursäkt nu direkt om texten jag skriver här är rörig, jag har alltid så många tankar i mitt huvud så det blir ofta så.

Jag känner att jag är fast, och i den här stunden just nu känner jag mig bara så uppgiven att det enda jag kan tänka på att göra för att komma framåt är att skriva av mig här.

Den senaste tiden nu när jag verkligen har kommit underfund med och har accepterat det faktum att det är en transition jag behöver gå igenom har jag bara blivit mer och mer ledsen. Det har ju alltid känts fel, men nu gör allt jag gör mig ledsen känns det som för allt känns så extremt fel när jag vet vad skulle kunna göra istället och vad jag kommer behöva gå igenom i framtiden.

Det enda jag vill just nu är att komma igång, att jag ska sluta behöva hålla alla känslor jag har inombords och att jag ska kunna leva på ett sätt som känns rätt och jag vill göra det så fort som möjligt innan min kropp fortsätter ändras på sätt jag inte vill. Ni vet alla dessa tankar som man har. Men jag känner att jag kommer ingenstans, jag googlar och söker och gör research så mycket som jag kan men i slutändan verkar allt komma fram till att jag ska våga. Det steget jag behöver ta nu är att komma i kontakt med en psykiater. Jag kontaktade skolans kurator som hänvisade mig till bups hemsida eller vad det kan ha hetat. Om det hade funnits en emailadress eller vad som helst som jag hade kunnat skriva till hade jag nog fixat det men allt som finns där är ett nummer och jag kan för allt i världen inte förmå mig ringa det. Kuratorn skulle kunna hjälpa mig ta kontakt med dem om jag gick dit men det vågar jag inte heller och vågar verkligen inte prata med mina föräldrar. Vad det är är väl att hur mycket jag än kan skriva när det här anonymt på internet så vågar jag verkligen inte säga det där ute när det är på allvar. Jag kikade på hbtq-kojan som föreslogs där uppe (tack för det förslaget förresten, det verkar vara en bra sida) men tyvärr finns inte möjlighet att registrera sig eftersom det är fullt.

Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare, jag känner att allt blir bara värre och värre ju mer tid som går. Jag vet inte vad jag tänker att ni ska svara på det här, anledningen till att jag skriver är väl egentligen för min egen skull för att i alla fall få lite saker av mig så min hjärna inte exploderar av alla känslor och tankar.

Tack på förhand, ha en fin dag,

Herveaux
10/18/16, 12:47 PM
#5

#4  Har du haft mailkontakt med kuratorn? Tänkte om det var så denne tipsade om BUP? Skulle du kunna maila till kuratorn och precis som du har berättat här förklara hur du känner och ev då också få ordentligt med stöttning av kuratorn för att kontakta vården?

Jag är själv alldeles i starten av min egen könsutredning. På fredag ska jag till läkaren och ska där be om en remiss till utredningsteamet i Uppsala (bor strax utanför Uppsala).

Känner såväl igen mig i känslorna du beskriver, dom som vet om hur jag känner just nu min make och en av mina bästa vänner.
Det var helt galet läskigt att berätta, jag svettades och skakade som ett asplöv, men lättnaden sen var helt klart värt det.

Har du någon kompis, familjemedlem eller annan släkting du skulle kunna prata med?


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

159201696
11/5/16, 11:44 AM
#6

Förlåt att jag bara skriver såna här negativa inlägg hela tiden, men att skriva av mig mina känslor känns som det enda som funkar just nu. Jag är bara så sur och på dåligt humör hela tiden och det gör att alla andra blir sura på mig också eftersom de inte förstår vart det kommer ifrån och det gör allting ännu värre. Enda lösningen just nu vore ju att berätta för någon, egentligen vem som helst om hur det är och jag vet att det finns folk som skulle kunna hjälpa mig om jag bara berättade men jag kan verkligen inte hur mycket jag än vill. 

Tack i alla fall till alla er vill jag slänga in, som ger mig tips och råd. Jag vet att när allt det här är över så kommer alla sorgsna stunder vara värt det, men just nu så suger det bara…

Annons:
TatsuOni
11/5/16, 12:39 PM
#7

Det är helt okej att skriva negativa inlägg. I brist på någon att prata med så är det bra att få ventilera åtminstone här. Jag kan tyvärr inte komma med tips och råd, men jag kan läsa dina inlägg så att du vet att det finns någon som lyssnar när du ventilerar. Om det hjälper eller inte, vet jag inte, men det finns i alla folk här som lyssnar, bryr sig och vet hur det känns när allt känns skit och man mår dåligt.

Fortsätt att stå ut och kämpa, så kommer allt att bli bättre förr eller senare🌺


"Nästan allt går att använda till håret"

Värd för Hår, Träning. Skönhetsrecept, Te, Vikingar, & Medeltiden.

Medarbetare på Sagan om ringen, Hälsa, Goth, Återbruk & Musik

https://tatsu.blogg.se/

159201696
3/22/17, 9:27 AM
#8

Hej igen,

Jag är fortfarande kvar i samma sits i princip. Jag mår ju väldigt dåligt av det här och enda sättet för mig att inte känna mig nedstämd konstant är att inte tänka på det eller några andra problem utan bara skjuta upp allt till senare i princip och det får livet att kännas som en enda röra. Jag vet ju att enda sättet att lösa mina problem är att ta tag i dem men det känns verkligen som en spärr som håller mig fast. De "framsteg" som jag gjort sen jag senast skrev här är väl först och främst att jag skrev till ett gäng vänner som jag bara känner via ett spel på internet. Det kändes inte jobbigt utan väldigt lättande, eftersom jag aldrig träffat dem på riktigt och jag litar mycket på dem, samt att det inte egentligen känns så jobbigt att skriva det men jag kan verkligen inte förmå mig att säga det högt till någon. Jag skrev ungefär det jag skrivit här och förklarade hur jag känner och bad om tips och de hade inte direkt några konkreta förslag men de kom med väldigt stöttande ord så det kändes skönt att ha sagt det till dem.

Det andra jag gjort är att jag för ett par dagar sen skickade ett likadant meddelande till sjuksköterskan som jag tidigare gjort till kuratorn. Jag skrev bara väldigt kort en fråga om hur jag skulle gå till väga för att "få en tid hos allmänpsykiatrin". Tyvärr svarade hon på nästan exakt samma vis som kuratorn, nämligen med ett telefonnummer (som jag tror är samma som det jag fick av kuratorn men jag har inte kollat). 

Anledningen att jag skrev till skolsköterskan var att det kändes som att jag skulle kunna skriva till henne och berätta ifall jag skulle behöva. Jag skulle nog aldrig känna mig bekväm att göra det med kuratorn men skolsköterskan känns mer som någon man kan lita på typ. Men eftersom hon gav mig samma svar som kuratorn så känns det inte som att hon kommer kunna hjälpa mig även om jag förklarar hela situationen. Det är förmodligen inte sant men det är känslan jag har fått.

Det känns bara så jobbigt att enda sättet att komma vidare verkar vara att ringa ett nummer. Jag vet verkligen inte varför men jag kan för allt i världen inte förmå mig att ringa numret och förklara. Att skriva ett mail eller till och med ett sms skulle kännas tusen gånger enklare men jag har fått intrycket att det inte går. Så antingen får jag försöka samla ihop mig nog att skriva om hela situationen till skolsköterskan eller så får jag hitta något annat vis att kontakta allmänpsykiatrin. 

Jag vet bara att jag måste ta tag i detta för när allt väl har satts igång tror jag att jag kommer kunna lösa alla mina problem när inget längre håller mig tillbaka. Just nu går mitt mående ut över skolarbete jättemycket men framför allt så går det ju ut över min livskvalité eller vad man ska säga. 

Jag ville i varje fall bara skriva av mig lite återigen och hålla tummarna för att någon råkar läsa och eventuellt ha jättebra råd och förslag. Jag känner mig bara lite extra stressad än de senaste veckorna för det känns som att jättemycket i skolan kommer på en gång (som att träffa massa nya människor och behöva komma på ursäkter för att inte vara med på idrott för att slippa omklädningsrum, och massa sådana saker som allt egentligen har rot i detta problemet det ser jag ganska tydligt).

Tack om du läst hela denna långa och sluddriga text, jag har svårt att formulera mina känslor till ord lite grann eftersom allt bara är en enda röra i min hjärna

Herveaux
3/22/17, 11:00 AM
#9

#8 Nu låter jag som en repig skiva, men jag känner så väl igen mig i din text, i dina tankar och känslor.

Tycker du det är jobbigt att ringa till okända människor överlag eller är det just det här numret/samtalet som är jobbigt?

I mitt förra inlägg här i tråden (känns som det skrev för en evighet sedan) var jag på ungefär samma ruta som du är nu.
Idag har jag varit på mitt första möte i utredningen (slutet av februari) och väntar nu på nästa tid som troligen blir i slutet av april.

Att gå till min husläkare för att be om en remiss var hemskt. Jag var så jäkla nervös.
Men jag överlevde. Tydligen. …och jag fick min remiss.

Jag har en fruktansvärd ångest för att ringa vissa samtal, men nu med facit i hand, nu när jag vet hur det känns att ha börjat min resa hem så känns det som att ringa ett läskigt telefonsamtal är en piss i Mississippi i jämförelse med vad belöningen är.
Håller tummar och tår att du också kommer få uppleva den här känslan!

Nu har jag tappat minnet… är du under 18? Hur känner du isåfall inför att berätta för dina föräldrar/vårdnadshavare hur du känner och tänker?

Ojoj, du tyckte ditt inlägg var rörigt, HÄR har du ett rörigt inlägg! 🤐


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

159201696
3/22/17, 11:27 AM
#10

#9 Ja egentligen tycker jag definitivt att ringa till okända människor är jobbigt, men i det här fallet gäller det framför allt att jag inte verkar kunna prata högt om hur jag känner mig, varken till en främling eller till familj och så vidare. Det känns inte som att jag skulle vara oförmögen att prata om det när jag väl kommer till en psykiater eftersom de redan vet att man har något problem liksom. 

Jag vet inte om jag skrivit det här eller om jag bara skrev det i meddelandet jag berättade om i mitt tidigare inlägg, men jag är inte rädd för vad folk ska tycka. Det har jag aldrig varit, jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker om mig oavsett vad det gäller. Och jag vet att jag kommer ha en hel del släkt samt bekanta som höjer på ögonbryn och rakt av motsätter sig men det spelar faktiskt ingen roll för mig just nu utan jag vet själv vad som är bäst för mig och det får jag ta konsekvenserna för sen.

Det jag har insett att jag är rädd för är att mitt liv ska förändras, vilket är konstigt eftersom det samtidigt är precis det jag vill och det jag behöver. Men jag vet att mitt liv aldrig kommer gå tillbaka och även om det är så jag vill ha det så är jag alltid rädd att släppa taget om saker. När jag äntligen börjat ta tag i den här delen av mitt liv så är det lite som att det till slut blir dags för mig att få ordning på alla mina bekymmer i livet. Och det är inte det att jag är rädd specifikt för hur "ett könsbyte" kommer förändra mitt liv utan jag ser nog processen som en del av att växa upp och det är nog det jag är rädd för, att växa upp.

Jag vet inte riktigt, det är svårt att få ordning på sina tankar när de är i en sån röra. Men för att svara på din fråga så är jag 16 år och fyller 17 till hösten. Det var väl delvis därför som jag kände att jag fick så bråttom när jag väl var fast bestämd om vad jag skulle behöva göra, för jag ville liksom inte att min kropp skulle förändras ännu mer åt håll som jag inte ville om det låter begripligt. Och eftersom jag kände att jag liksom hade bråttom så tog väl motståndet emot extra hårt

Herveaux
3/22/17, 12:03 PM
#11

#10 Ah, då är jag med.
Skulle en möjlighet kunna var att skriva ett brev till den ena eller båda dina föräldrar, där du förklarar vad du känner och vill göra?
Sen kan dina föräldrar ringa samtalet till vården. 🙂
(Om jag inte minns helt galet så måste du ha dina föräldrars samtycke för att starta en utredning innan du är 18, men det har du säkert redan läst om.)

Om du ändå vill ringa själv så kan du testa ett knep som funkar för mig: att helt enkelt skriva ner det man vill ha sagt och sen bara läsa upp det i luren.

Det är jättebra att du är så trygg i dig själv att du inte bryr dig om hur andra kommer hantera nyheten om din transition. Om någon släkting väljer att bryta kontakten pga detta så är det enbart denne som förlorar något. 

Jag hatar förändringar, hur positiva och efterlängtade dom än må vara.
Det där kan nog nästan alla som mår dåligt skriva under på, att även om man mår pest, så är det en bekant känsla och tillvaro. Ett tryggt elände.
Att sticka hål på den bubblan eller att kasta sig ut i det okända är super-läskigt.

Nu kan jag inte uttala mig om hur alla utredningsteam jobbar, men dom jag har pratat med som är under utredning har beskrivit det som att teamet är måna om att man själv ska hinna landa i förändringarna som kommer så att man känner att man har kontroll över vad som händer och sker.

Jag är just nu under vad jag kallar "helrenovering" och går hos en psykoterapeut för att trassla upp knutar från uppväxten/tonåren och för att lära mig hantera min ångest och sociala ångest.
Min läkare i teamet tyckte det var bra att jag hade en psyk.kontakt så att teamet kan skicka rekommendationer för saker jag kan behöva extra stöttning runt osv.

Fast jag fyller 30 om två månader så känns det som att jag också kommer bli vuxen efter den här resan. Känns lite som man väntar på att få hamna i puberteteten och få dom efterlängtade förändringarna som - i mitt fall - andra vuxna män har fått.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

159201696
4/4/17, 11:57 AM
#12

Nu kommer jag här igen för att skriva av mig, förlåt, men att skriva av sig känns som det enda sättet att få hopp om att saker kommer lösa sig.

Jag skickade som jag skrev tidigare ett meddelande till skolsköterskan och idag är jag ledig och hade tänkt egna hela dagen åt att ta tag i skolarbete då allting går fruktansvärt dåligt i skolan i och med hur dåligt jag har mått hela det här läsåret. Så det första jag gjorde var att skriva ännu ett meddelande till skolsköterskan och frågade om det finns något sätt att kontakta allmänpsykiatrin i skriftlig form istället för att ringa eftersom jag tyckte det var jobbigt. Jag nämnde också att anledningen jag undrade var för att jag vill komma till könsutredningsteam vilket kändes skönt att få ut.

Men jag fick svar och hon skrev bara att jag antingen borde be mina föräldrar ringa eller att jag borde be den andra skolsköterskan (vi har två för tillfället av någon anledning) att skicka mig vidare till skolläkaren som i sin tur kunde skicka mig vidare till BUP. 

Det känns bara som att varje steg jag tar är så obeskrivligt enormt men det tar mig ändå ingenstans. Det har hittills varit en så lång process, det har snart gått ett år av att försöka fixa mitt liv men jag är i princip fortfarande fast där jag började känns det som. Jag blir bara arg och trött på mig själv för det känns så fruktansvärt svårt och jobbigt men det borde inte vara det och det känns som att jag har all förmåga att ändra på mitt liv och äntligen få ordning på allt men samtidigt känns det tvärtom att jag gör allt jag kan men sitter fast.

Jag känner mig i vilket fall extremt uppgiven återigen, precis som oftast det här senaste året, och att göra skolarbete idag har jag i princip redan gett upp på. Allt känns så hopplöst och värdelöst ändå, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen 😕

Upp till toppen
Annons: