09. HBTQ i media

Att leva och åldras som HBTQ-person

2017-01-28 21:50 #0 av: Loris M

(Skrev samma inlägg på Lika villkor men tänkte att ni också vill läsa hur äldre HBTQ-personer upplevde sin ungdom, sexualitet, åldrande, fördomar och diskriminering)

En intressant avhandling och ett viktigt kunskapsbidrag, som bygger på äldre HBTQ- personers livsberättelser. 

"Den här avhandlingen tar sin utgångspunkt i äldre lhbtq-personers livsberättelser för att undersöka erfarenheter och betydelser av att leva och åldras som lesbisk, homosexuell, bisexuell, transperson eller queer. Äldre lhbtq-personer har levt och åldrats i tider där könsidentiteter och sexualiteter som går på tvärs med heteronormativiteten har varit kriminaliserade, patologiserade och många gånger framstått som avvikande. Samtidigt är äldre lhbtq-personers erfarenheter förbisedda inom forskningen, då gerontologin ofta utgår från heteronormativa antaganden samtidigt som lhbtq-forskningen sällan fokuserar på åldrande eller hög ålder. Avhandlingen bygger på livsberättelseintervjuer med tjugo personer födda mellan 1922 och 1950 (62-88 år vid tiden för intervjuerna). /.../ 

Berättelserna om att åldras påminner i stor utsträckning om andras erfarenheter av åldrande, men blir i några avseenden specifika för lhbtq-personer. Det kan handla om att inse att en åldrande kropp sätter stopp för den transvård en önskar få, eller oro för att bli homo- eller transfobiskt bemött inom äldreomsorgen. Resultaten pekar mot vikten av att lyfta in kritiska förhållningssätt på kön och sexualitet i gerontologin och livsloppsstudier. "

Källa 

Jag har inte hunnit läsa avhandlingen utan bara skummat igenom men ni hittar avhandlingen här i sin helhet.

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-28 22:16 #1 av: tarantass

Liten sidotanke: lustigt det här med människans historielöshet. Några exempel jag erinrar mig…

När första generationen rockartister började bli 40 kunde massmedia börja anställa debatt om en medelålders verkligen kunde vara rockmusiker eller vara det utan att göra sig löjlig.

Sedan folk började diagnosticeras med Damp, ADHD, Aspergers och liknande har man haft stora problem att börja inse att även de människorna blir vuxna med tiden.

Nu ska HBTQ-folk genom samma… naturliga? process på grund av omvärldens lilla förbiseende…

Varje gång som en fullständig nyhet. Finns det något evolutionstryck som någon gång kan få oss att inse att en så grundläggande sak, om den gäller på ett område, kanske gäller på alla andra områden också?

Räkna inte med att lyckas diskutera något med någon som inte har upplevt det själv.

Eller med någon som tror att allt gott måste vinnas på någon annans bekostnad.

Anmäl
2017-01-28 22:36 #2 av: Tride

Bra tråd om ett viktigt ämne. Jag försökte läsa lite i avhandlingen, men har som vanligt svårt med det alltför akademiska språket. Jag gör nytt försök en annan dag. Tummen upp

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2017-01-29 09:21 #3 av: Loris M

#1 Ja, visst är det lustigt? Även om de flesta av oss kan dra den logiska och självklara slutsatsen att HBTQ-personer blir äldre så verkar ändå det komma som en nyhet. Samma sak med ADHD och andra diagnoser precis som du skriver. Ändå uppmärksammas det knappt i medier eller forskningen. Det handlar alltid om (när det gäller ADHD) hur skolan och föräldrarna ska klara av och möta barnen. Men vuxna i arbetslivet, relationer m.m. det verkar inte vara lika intressant eller konstigt. 

#2 Avhandlingar brukar tyvärr inte vara skrivna på ett sådant språk som ska kunna förstås av de utanför akademiska världen. Ett tips är att hoppa fram till resultatavsnittet som börjar på s. 81. Det är där som hon börjar redogöra för vad personer hon intervjuat sagt. 

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2017-01-29 11:16 #4 av: Loris M

Några citat från avhandlingen:

"Exempelvis pratar Harald som är 66 år när vi ses, identifierar sig som bög och lever ensam i en storstad, om hur hiv upplevdes när det bröt ut på 1980-talet: 

Det var att man skulle dö. Snart. Mm, det var ju så. DN publicerade ju en förskräcklig förstasida, med en död man i en svart sopsäck som bars iväg, en stor bild. Det var det värsta klavertrampet någon gjorde. Men, det fanns ju inga bromsmediciner, de kommer alltså inte förrän -93 -94 och det här är ju -85. Så man visste väldigt lite men man visste att det här var en mycket farlig sjukdom, det fanns ingen bot och man dog inom något år eller två eller sådär, ungefär så var det. (Harald)

Lena berättar om hur hon tidigt ville klä sig i kvinnokläder men förstod att det sågs som ”fel”, och jag frågar om när hon hörde om trans när hon var ung. Hon svarar då:

Oj, oj, oj, då var jag, det hade jag inte en aning om då, jag trodde jag var ensam i hela världen, och var galen. Så att, nej det hade jag inte en aning om, alltså, vad det var. Hade aldrig hört transvestit, eller vad det var. Så att nej, men … Det var ju så, man hade aldrig hört, man visste ju inte vad det var. (Lena)

Lars, som är 75 år vid intervjun, lever på landsbygden med sin man. Han som är född 1935 minns Kejne-affären och Vilhelm Mobergs texter: 

Jo, men alltså jag upplevde ju femtiotalet och det var... Jag menar, jag är född 1935, så jag var tjugo då -55. Du förstår det var hemskt, Vilhelm Moberg, han hatade ju kungen och så hatade han de homosexuella och han skrev så fult om, fruktansvärt var det. Men sen var det ju då någonting som hette Kejneaffären och jag tror Kejne var justitieminister eller något sådär, jag satte mig aldrig in i vad, men det skrevs hemskt mycket om och då var det den homosexuella, ja det var liksom en klick som försökte styra det här samhället i fel riktning (…) Jo, men så var det och jag var lite för ung för att förstå det där och justitieministrar var inte något som jag hade någon större, men Vilhelm Moberg tyckte jag om som författare, men däremot alla de där hemska artiklarna som han skrev då, och det var delvis mot den här Gustav den femte. (Lars)

Inge var 88 år när vi pratade med varandra, han identifierade sig som homosexuell man och var gift med en annan man som han då hade levt tillsammans med under många år. Han hade barn från tidigare äktenskap. När Inge pratar om när han var ung säger han: 

Jag umgicks med pojkar, det var inte det men jag… vågade aldrig. Det var flera som försökte våga med mig men det blev aldrig någonting. Ja, jag visste bara vad som stod i Nordisk familjebok och i Läkarboken och hur farligt och dåligt det var, hur dåligt det var. Jag visste om att det var förbjudet, jag visste om att när jag var i lumpen att det var straffbart (Inge)

s. 83-91

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.