Jag hade det i början. Under 3 års tid klassade jag mig som helt lesbiskt. Anledningen, framför allt, till att jag inte vågade inse det var rädslan att berätta för mina föräldrar. Jag visste inte hur de skulle reagera. Så i stället vandrade jag från kille till kille i hoppet om att bevisa att jag enbart var attraherade av killar. Jag hade 3 längre förhållanden med killar under den perioden som jag mådde riktigt psykiskt dåligt av. Sen blev jag kär… i en kille! Idag har jag accepterat att jag är Bisexuell. Hade jag inte träffat min sambo hade jag med största sannolikhet accepterat att jag var lesbisk. Så man får helt enkelt ge tid :)

Är det av någon speciell anledning du inte accepterar din läggning?

jag tror att det är för att jag är rädd för att berätta för mina föräldrar, har juh lixom haft 2 sambo förhållande med tjejer, men mått dåligt och längtat efter killar i stället…

Alla mina vänner vet men trots att jag har klassat mig som Bisexuell, och sen den perioden jag trodde att jag var lesbisk, sen jag var 14 har jag fortfarande inte vågat berätta. Så jag förstår dig. Jag känner inte dina föräldrar och kan därför inte ens spekulera om hur de skulle reagera. Men av de vänner jag har som är bi-/homosexuella har ingen av dem haft några problem att komma ut för sina föräldrar. Min bästa kompis har haft lesbiska och heterosexuella förhållanden sen hon var 14, hon är nu 22. För en månad sen träffade hon en tjej som hon har blivit tillsammans med, och det var första gången hon berättade för sin pappa. Han tyckte att det var kul då det hade gått så dåligt med hennes pojkvänner. Hennes mamma har i flera år sagt att "det bara är en fas" och det är också det värsta jag har hört av mina kompisars berättelser. Så ofta är det inte så farligt som man tror :)

En vacker dag kommer till och med jag att berätta för mina föräldrar ;) fast som i många fall har de nog redan gissat sig till det :p

Asså detta låter säkert osse jättekonstigt!! men innan har det bara handlatt om 6 med andra killar, men nu har jag plötsligt börjat o känna att jag vill leva med en kille, pussa gonatt o gomorron.. och det skämmer (På ren svenska) skiten å mig! varför vet ja ente!! men jag e rädd iaf!!

Jag förstår verkligen, för det var så jag kände, och gör även fortfarande ibland trots att jag älskar min sambo. De flesta vill träffa någon och ha just det du beskriver. Det finns få saker som är så underbart som att varje natt sova bredvid någon man tycker om, oavsett kön.

Men träffar du någon du känner så starkt för, tveka inte att försöka. Är det rätt som kommer du snabbt att acceptera din läggning. Jag brukar alltid säga att jag är inte kär i ett kön, utan en person, och det är det tänket man borde ha. Då behöver man inte vara rädd bara för att man dras åt samma kön :)

men din sambo vet att du är bi?

Ja det vet han. När jag träffade honom föt två år sedan valde jag att för första gången spela med helt öppna kort i förhållandet. Efter att jag hade berättat för honom var det inga problem att berätta för mina vänner :) och sen dess har jag fått allt fler kompisar som är både bi och homo :)

Jag har alltid velat vara bi, eftersom det har verkat vara så härligt att kunna bli kär i både killar och tjejer. Men när jag väl blev kär i en tjej kändes det läskigt.

Jag var plötsligt Bisexuell. Jag var väl inte bi? Det var ju omöjligt. Men ganska snabbt accepterade jag det, en anledning till att det gick så snabbt var att många tjejer i min omgivning var lesbiska/bi.

Det är vid dessa tilfällen som mitt motto kommer in. Jag blir inte kär i ett kön utan en person :) Lite som att det ör insidan som räknas ;)

Jag känner jättemånga i min bekantskapskrets som anser att det är onaturligt för två tjejer att vara tillsammans… hmm.. lever vi på 2000-talet eller? Känns som om denna diskussion är över och förbi.

Jag hade svårt att acceptera mig läggning i början, men efter att ha levt som öppet homosexull i snart 10 år så förstår jag inte hur jag INTE kunde acceptera den i början… NU skulle jag aldrig acceptera om jag blev hetero!

Att vara homosexuell är bland det bästa som hänt mig, det är alldeles underbart! Och jag skulle aldrig vilja byta bort det till att vara hetero, aldrig!

Så, så kan det bli, det man först vägrar acceptera och inse kan visa sig vara det bästa som kan hända..!

/INa