2009-11-20 12:50 #0 av: raphanus

Ur Örnsköldsviks Allehanda 18 november:

TEATER

No tears for queers
Av: Johan Hilton
Regi: Nina Wester
På scenen: Mårten Andersson, Mattlas Brunn, Peter Lorentzon, Helena Sandström

För fem år sedan korade HBT-rörelser i Sverige Örnsköldsvik till landets mest homofoba stad. Det blev upptakten till något mycket vackert och positivt. För fjärde året i rad anordnas nämligen just nu en Regnbågsvecka för att locka fram och stödja homosexuella, bisexuella och transpersoner. Årets vecka inleddes i måndags med en föreläsning i Umeå universitets och Världsklass 2015: s regi.

Föreläsningen var ingen höjdare. Dramatik på hög nivå blev det däremot på Folkans scen på kvällen när Riksteatern och Örnsköldsviks Riksteaterförening gav No tears for queers. Titeln är direkt hämtad från ett flygblad som Westboro Baptist Church i USA spred i samband med domen efter det att en homosexuell blivit mördad. Budskap är att det inte finns någon anledning att gråta över att en homosexuell person blivit dödad.

Och det är om just hatbrott som föreställningen handlar. Tre mord tas upp. Brotten har begåtts Laramie i USA, i Katrineholm och i Göteborg.

De fyra skådespelarna gestaltar helt vanliga heterosexuella personer.

Det är inte homopersoner som begår brotten. Det är inte olagligt att vara homosexuell. Problemet är helt vanliga människors brist på tolerans. När första fallet närmar sig dom i USA är det knäpptyst tyst i salongen. Endast Allehanda Medias tryckpress stör i bakgrunden.

I ett så kallat mellanspel i föreställningen drar de fyra skådespelarna en rad bögskämt i snabb takt medan de kalasar på bakelser och gapskrattar hysteriskt. Budskapet är glasklart. Alla som deltar och skrattar at alla dessa plumpa skämt bidrar till att vidmakthålla homofobin. Alla som i vardagen inte har modet att sätta stopp för dåliga skämt om bogar och flätor bidrar till att hatbrott uppstår.

Cirka hälften av publiken på Folkan stannade kvar till en stunds diskussion och eftertanke efter den gripande föreställningen. Där framgick bland annat vilken förmån det är för en man och en kvinna att kunna gå hand i hand i det offentliga rummet, i staden, för att visa att de hör ihop. Den möjligheten har inte två kvinnor eller två män som tycker om varandra. De riskerar i bästa fall stirrande blickar, i värsta fall glåpord och misshandel trots att deras kärlek är lika grundmurad och fin.

Tvärtemot baptistkyrkan i USA kommer den allra finaste delen i Regnbågsveckan i Örnsköldsvik att genomföras i Svenska kyrkan på torsdag. Da blir det en mässa där det kristna kärleksbudskapet kommer att stå i centrum. Da omfattas alla av kärlek utan hänsyn till sexuell läggning eller andra avvikelser. För vem är normal? Det finns anledning att fundera över detta.

Sven Lindblom