Annat valde jag.

Jag skulle kunna tänka mig det, men med vissa krav. Först och främst skulle det isf vara ett par som jag klickar bra med och att våra värderingar är någorlunda lika. Jag skulle även vilja vara delaktig i barnets uppväxt. Inte som "mamma" men som "en nära moster" eller dylikt.

Jag skulle inte kunna tänka mig att bära på ett barn i nio månader bara för att lämna bort det för gott.

Annat.

Jag hade tyvärr haft svårt för att bli surrogatmamma åt någon jag inte känner då jag nog hade tyckt att det var hemskt jobbigt att skiljas från barnet jag har burit på i nio månader. Jag vill kunna vara med under barnets uppväxt och vara en del av hens liv.
Där emot hade jag lätt kunnat vara surrogatmamma åt ett par jag känner väl, tex någon nära vän eller släkt. Då vet jag att barnet kommer att få bra föräldrar och jag kommer att kunna vara delaktig i barnets liv.

Ville bara läsa tråden, intressant men alternativet fanns inte så jag valde Annat. =)

det tror jag inte.. donnera ägg skulle jag kunna göra utan problem dock

Jag säger precis som #2.

Jag sa nej tack. Det känns inte rätt för mig att bära ett barn i 9 månader och sedan ge bort det. Även om det inte har något av mina gener!

Jag valde annat. Jag skulle kunna tänka mig ett delat föräldraskap ihop med ett par, men inte att jag helt skulle lämna över vårdnaden till de andra föräldrarna.

Nej, jag skulle inte kunna tänka mig det. Huvudsakligen för att jag inte kan tänka mig att gå igenom en graviditet och förlossning. Ska inte ha egna barn och vill inte gå igenom allt det för någon annan heller.

Nej, aldrig i livet.

Nej, tyvärr inte… 😐

fast fint de som vill.. ! 🙂

Tanken på förlossningar skrämmer skiten ur mig så det är inget jag är beredd att utsätta mig själv för åt någon annan när jag inte ens vill göra det för mig själv.

Annat. Jag vill inte ens föda ett barn åt min pojkvän tyvärr. Är på tok för rädd för konsekvenser och allt sådant. Men adoptera i framtiden ska jag absolut göra! Men om jag inte hade varit så rädd så skulle jag definitivt ha gjort det utan tvekan!

Som #12 sa…
Plus att jag tycker jorden är överpopulerad och vi måste börja tänka i andra banor än "biologiska barn till varje pris". Och detta anser jag för ALLA, inte bara homosexuella eller folk som har svårt att få barn. Detta om vi ska överleva i framtiden vill säga… Annars för all del fortsätt med vansinnet. Jag kommer inte att vara här när det blir för sent så jag bryr mig inte.

Nej, riskerna med graviditet och förlossning är för stora. Jag vill ha egna barn, men jag vill inte gå igenom fler än 2 graviditeter tror jag. Dessutom så får man ju oftast fler barn än ett när man gör provrörsbefruktning, vilket gör graviditeterna svårare. Jag löper också större risk för förlossningsdepression.

Men det är väldigt fint att andra är villiga att ställa upp. Kvinnor med lite bättre förutsättningar än mig som har både fysiska och psykiska problem till och från.

Japp. Definitivt. Men inte åt vem som helst. Men åt typ homosexuella vänner absolut. Det skulle vara extremt svårt att skiljas från barnet, visst.. Men samtidigt vill jag kunna hjälpa precis som spermadonatorer hjälper lesbiska kvinnor.. Tråkigt om enda alternativet för bögar är adoption.

Japp definitivt. Jag har redan lovat bort min kropp till ett underbart par så fort surrogatmammor blir lagligt i sverige!

Definitivt nej. Jag är starkt emot surrogatmödraskap. För mig är det fel, spelar ingen roll om vilken sexualitet. Jag gillar inte IVF heller. Personligen tycker jag man borde kämpa för att adoption skulle bli lättare för samkönade än surrogatmödraskap eller IVF. Surrogatmödraskap som det används idag är snudd på prostitution (man betalar för användningen av någon annans kropp). Det finns mängder med barn utan föräldrar. Kämpa för att de ska få föräldrar istället för att man absolut ska ha ett eget biologiskt. 

För mig är det en moralisk fråga och handlar i mångt om människovärde. Plus att jag tycker att "eget barn till varje pris" går på tok för långt!

Ikajo; idag nekas många att adoptera, det tar väldigt lång tid om det överhuvudtaget går igenom och kostar väldigt mycket pengar. Du får inte heller vara med under ett barns hela livsresa, så det är väldigt svårt att säga dessa är direkt utbytbara.

Alla barn vill inte adopteras bort från sitt hemland och sina rötter, få vill även adoptera barn med kroniska sjukdomar så som HIV/AIDS. Att adoptera en åttaåring är inte jämförbart med att vara med från första ultraljudet enligt mig. Jag säger inte att något är rätt eller fel, jag säger däremot att de inte är direkta substitut.

Det är därför jag säger att jag tycker man bör kämpa för att göra det lättare. Själv kommer jag nog inte vilja ha egna barn men jag har syskonbarn. Kan inte påstå att jag vart med hela vägen där heller. Det förändrar inte att jag tycker väldigt mycket om mina syskonbarn. För mig är det fortfarande en moralisk fråga. Barn är faktiskt ingen rättighet och borde inte betraktas så heller.

Ikajo; nej, men syskonbarn och barn har få likheter, därför är detta ej jämförbart. En hund eller annat djur som du har 100 % av tiden är långt mer likt än syskonbarn enligt mig, men givetvis är inget av detta jämförbart med egna barn.

Barn är inte en rättighet nej, däremot ser jag inte varför detta skulle innebära att man ska försvåra för dem som verkligen vill ha det? IVF som du skrev om tidigare är inget man får direkt, utan du skall aktivt ha försökt i två år med samma partner om jag minns rätt. Har du gjort detta så är det ett tydligt bevis på att du verkligen vill ha barnet och att det mest största sannolikhet kommer att bli mycket älskat. Varför skulle du inte få skaffa ett biologiskt barn endast för att du har svårare för det, när det faktiskt inte är omöjligt?

Jag skulle aldrig klara av det, trots att det inte skulle vara mina gener. Föst och främst beror det på en förlossningsskräck, så jag skulle jag kämpa i nio månader med ett barn, för att sen plågas med min skräck, så skulle det faktiskt endast bli för min egen skull. Men det är ju bra att det finns folk som vill göra det 🙂

Nej, absolut inte.

Jag väljer Nej av den enkla anledningen att jag inte vill föda barn.
Hade det skett smärtfritt hade jag gjort det tusen gånger om för att kunna hjälpa homosexuella par.

Är gravid nu, med mitt eget barn, och säger faktiskt nej. För det första är det rejält jobbigt fysiskt och mentalt att vara gravid, inte alls sådär romantiskt gulligt som media/Hollywood/mammabloggarna gärna vill få det att framstå, och jag skulle inte vilja gå igenom samma sak bara för att få pengar. För det andra känner jag redan starkt för det lilla livet i min mage, och skulle aldrig kunna förlika mig med att känna likadant för en annan liten varelse och sedan behöva ge bort den vid födseln.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att bli äggdonator.

Slutligen hoppas jag att adoption blir lättade för homosexuella par snart. Det finns så oerhört många barn i den här världen redan som behöver ett underbart och kärleksfullt hem, och så oerhört många par som skulle kunna och vilja ge dem det. Jag får själv inte adoptera, annars hade jag sett det som ett möjligt alternativ även för min partner och mig.

Annat. Jag kan inte tänka mej att göra det, men jag är för idén att surrogatmammor ska kunna finnas till för dom som vill ha barn men som inte kan få det av olika anledningar (tex ofrivilligt barnlösa, gaypar bl.a.).

Jag svarade nej. Jag tycker att det är fint att man kan göra det för någon annan. Jag tror dock aldrig att jag psykiskt skulle klara av att vara gravid och föda ett barn som sen ska lämnas bort. Tror inte att jag skulle kunna ställa in mig på det

Nej, dels eftersom jag inte tror jag skulle klara av att gå runt med ett liv i min mage som jag sedan skulle lämna bort, det känns för intimt sammanbundet med mig själv (har dock aldrig varit gravid så detta är bara en känsla). Och dels för att jag som transkille valt att spara de funktionerna för min egen skull och tror det kommer bli påfrestande nog med omgivningens attityder osv om det är mitt eget barn, det skulle inte kännas värt att gå igenom det för någon annans skull.

Nej, jag är ingen avelsko och min kropp är ingen vara.
Barn är ingen rättighet och det finns gott om -redan födda- barn utan hopp som skulle göra allt för en egen familj.
Jag kämpar istället för att qtbh-människor ska kunna adoptera på samma villkor som cisnormativa heterofolk.

Valde "annat". Tycker att det ska finnas som alternativ för alla + att alla parter är med på vad som gäller (regler, kontrakt osv)

Svarade annat , 
Jag skulle inte kunna tänkt mig att bli surrogatmamma åt någon oavsett vad de har för sexuell läggning.

Svarade nej eftersom jag inte skulle klara av det(som transman). Har otrolig respekt för de generösa människorna som kan tänka sig vara surrogater åt folk som annars inte kan få barn.

Jag har tydligen svarat på frågan utan att kommentera. Jag har ingen aning om vadljag svarade, men kan idag säga ja om det är någon jag känner. Då jag själv haft svårigheter att bli gravid var jag nog tveksam förr. Men ett avgörande var när en granne pga sjukdom är på hormonkänslig att hon inte skulle klara en graviditet. Åh, vad jag skulle vilja hjälpa henne! Hon har redan embryon frysta på sjukhuset men har ingen rätt att plocka ut dom eftersom surrogatmödraskap är olagligt i Sverige. Självklart skulle jag även ställa upp för ett homosexuellt par, men helst någon jag känner så jag vet att barnet får det bra.

Svarade ja.

Eftersom att jag själv inte planerar att skaffa barn i framtiden (för att jag har svårt att se mig själv som mamma) så skulle jag mycket väl kunna tänka mig vara surrogat!