Visst vet mina närmaste vänner om min läggning, även min syster, mamma och min mormor och morfar men inte min pappa, han får helt enkelt vänta lite till.

Mina vänner har vetat i många år och det var aldrig varit ngt problem, jag berätta och de svarade ungefär "jaha och?" Men sen hände det saker som gjorde att jag skulle tala om det för familjen.

Hur kom jag då ut? Det började genom kontakt på nätet med en tjej i flera månaders tid, många långa samtal om allt och ingenting. Ordet "träffas" kom upp i diskussionen, jag blev nervös direkt. Några veckor senare efter en lång biltur på en sen vardagskväll så var jag framme på en parkering.

Därefter, för att göra en lång historia kort, så blev jag kvar i två veckor innan jag kom på att jag faktiskt hade en lägenhet hemma som vid det laget säkerligen bestod av döda blommor och ett tjockt lager av damm.

Så jag fick ju ta farväl av "once-in-a-lifetime" kärleken och åka hem, men bara för en dag, jag var borta över natt men kommande morgon satte jag mig i bilen och åkte tillbaka.

Vid det här laget hade min familj börjat undra vart jag tagit vägen eftersom jag i vanliga fall ofta var hemma antingen hos min mamma eller min pappa.

Tankarna började gå mot att berätta för nu var det verkligen seriöst, inte alls så som det varit tidigare, utan seriöst, ngt alldeles extra.

Dagen kom när min mamma ringde och frågade rent ut om jag hade träffat ngn eftersom jag aldrig var hemma längre och knappt gick att nå på telefon. Mitt svar blev ungefär "ja det har jag och denna ngn är en tjej".

Det blev helt tyst i luren (jag tror hon visste att jag skulle svara så men innerst inne ville hon nog inte höra svaret) sen sa hon endast en sak "jag tror jag får en hjärtinfarkt, jag vet inte vad jag ska ta mig till" sen la hon på.

Efter det gick det månader innan min mamma ens ringde till mig och än idag ca 2 år senare så är stämningen stel och kall mellan oss.

Annars så blev det som så att jag och tjejen flyttade ihop efter ett par månader och idag två år senare har vi bara börjat på resten av våra liv tillsammans.

Vad jag egentligen vill säga vet jag inte riktigt, kanske att man orkar ta sig igenom saker som kan vara väldigt jobbiga under "en sån period" (man är ju den man är) även om det är tufft när ens nära beter sig illa, och sen så fortsätter jag hoppas att begreppet "komma ut" skrotas totalt snarast.