Jag har inte kommit ut för alla boende på jobbet. Jobbar på ett äldreboende. Däremot tror jag inte det är någon som har missat av de anställda att jag e gift med en tjej.

men hur berättar man att man är homosexuel

Det beror nog på situationen och på de du pratar med. Inför föräldrar kan det kännas jobbigt om man är rädd att de ska reagera negativt och dra hela snyftvalssen med att nu får vi inga barnbarn etc…. Inför kompisar kan det vara enklare för man har inte samma förhållande och yngre har måbga gånger en mer öppen attityd.

Men du känner ju bäst själv dina nära. Jag har inte berättat om min läggning inför alla kompisar men för de som vet så var det enkelt. De tog det som "jaha" så var det inte mer med det.

Att berätta det för sina polare var inte svårt eftersom vi inte hade några efter vi blev utslängda ur en kyrka vi var med i. Så när vi skaffa nya kompisar var det inget att prata om: alla visste att det var vi två :)

jag vill så gärna vara öppen fast att jag inte har en pojkvän… det känns som att det hade varit lättare, man hade sluppit smyga med att man besöker gay-klubbar…

Jag kom ut för mina vänner 1993, men för min egen mor först för kanske fem år sen. Minns inte riktigt. Jag förhalade det inte medvetet, men när det väl hände, hände det lite väl oplanerat.

Min mor och jag står varann mycket nära, och vi kan skämta om allt. Ofta är tonen rå, kanske för att vi vill sätta våra faktiska åsikter och ställningstaganden lite på prov. Råa, smaklösa bögskämt har vi till exempel kostat på oss ofta, för vi vet båda två att ingen av oss tycker att homosexualitet är konstigt, utan vi raljerar mest över att det faktiskt finns människor som på allvar hyser så vidriga åsikter som vitsarna speglar.

Men så var det en dag, när mor sa "jo, jag kan förstå om nån är homosexuell, men jag kan inte begripa hur någon kan vara bisexuell".

Ingenting tydde på att hon skämtade. Jag blev alldeles kallsvettig. Jag tänkte "men då måste hon allt få veta vem hon står mitt emot nu", så jag bad henne sätta sig ner, för att jag hade nåt att berätta. När jag väl hade sagt så mycket fanns det ingen återvändo.

Sen urskuldade hon sig med att säga "men det förstår du väl, att jag skämtade?". Det går aldrig att få reda på så lång tid efteråt nu, om det verkligen var så. Men hon kramade mig och sa, att det inte förändrar något mellan oss. Och det tycker jag inte heller att det har.

Bra gjort #6!

såja då var jag med öppet homosexuell!! ibland mina vänner iaf, föräldrarna får vänta lite till

Jag önskar att jag hade någon fin komma ut historia, men det har jag nog inte :'D…

Min mamma var jag så rädd för att säga till, så jag MEJLADE henne, hahaha x'D…

Min pappa däremot berättade jag till för ett par månader sen, hade precis varit ute och hjälpt honom att handla, han är rullstolsbunden så han behöver lite hjälp. När han hade skjutsat hem mig så berättade jag precis innan jag gick. Måste säga att det var en otrolig lättnad. Han var den sista som inte visste.

När det gäller mina vänner så har det lixom bara halkat ur mig :'). Jag var väldigt nervös i början, eftersom min klass består av 29 tjejer och EN kille :'D… Men det gick jättebra, först visste bara några av de jag umgicks med, men ganska snabbt fick resten reda på det. Alla är så snälla i min klass och har tagit det jättebra! Det är till och med 2 klasskompisar som har berättat till MIG att de är bisexuella, men inte ville att jag skulle sprida vidare. Självklart har jag inte berättat för någon annan, och jag är jätteglad att de kom till MIG och berättade :)!

Jag är sån som vill visa andra att det är okej att vara den man är, jag har ju mitt fina smycke som jag har på mig varje dag (2 kvinnosymboler som sitter ihop), och jag pratar väldigt öppet om t.ex jag har hittat nån tjej jag gillar eller så :).

Mina kompisar tycker att det är jättekul att jag är gay, och på julavslutningen så gav de mig en almanacka med lättklädda tjejer som julklapp, det var lite komiskt :'D.

Jaja, nu skrev jag inte riktigt det jag hade tänkt skriva, haha!

#7 - Tja, jag var ju tvungen. Jag skakade i hela kroppen, mest för att det blev så oplanerat, men jag var ju för f*n tvungen!

Jag skrev på min blogg, så fick mina vänner reda på det =P Sen sa jag det till mamma via MSN xP Vågade inte på nåt annat sätt =P å sen sa hon till pappa å sen till resten av familjen =) Men alla har tagit det bra, så det är skönt =)

Vad skönt! Grattis #11 att det gick så bra!

#12 tack :D

Vad skulle vi ta oss till utan Internet? ;)

Jag kom ut 1999 sade bara till mamma som det var, sen berättade hon för pappa och så vidare…*djungeltelegrafen*…*hahaha*

#8 Vad skönt att du är öppen med det nu. Berätta gärna hur det gick!

Alla mina vänner vet, och eftersom de alla är en härlig blandning av homo, bi och hetros så har det aldrig varit någon större sak att berätta.

Familjen vet jag dock inte. Jag har aldrig haft ett fast förhållande med en tjej, och därmed aldrig haft en anledning. Råkade dock berätta för min ena syster, hon skrattade till lite och tyckte det var kul att ha en syster som är bi. Och mina föräldrar bjöd mig helt spontant på min första (och än så länge enda) Pride - jag frågade inte ens, utan hade bara sagt att det skulle vara kul att åka. Så jag har tur och känner mig inte särskilt nervös för att någon gång dra hem en flickvän.

Coolt! Skönt att inte behöva känna någon ångest för att dra hem någon tjej #17!

ja jag insåg det när jag träffade min nuvarande flickvän :-p.

Jag hade alltid tyckt att hbt var helt normalt och jag har en vän som är bi så för mig var det inget konstigt. Hade reflekterat över det i teorin men aldrig praktiken.

När jag träffade min flickvän hade jag en pojkvän sen ett tag tillbaka - han var såklart den som fick reda på det först, vilket inte blev någon vidare historia, men men… Samma kväll berättade jag för min pappa för han blev tvungen till att hämta min dåvarande pojkvän och skjutsa hem honom. Jag var skitnervös! Men han tog det lugnt, kramade mig och sa att det spelade väl ingen roll att det var en tjej jag var kär i..?

Jag hade fikat med min flickvän ett par ggr innan jag berättade för exet och min morsa visste vem hon var.

Morsan var kul att berätta för. antagligen hade jag pratat mycket om henne för hon ropade bara till sin fästman och sa "det var jag sa!!" X-D

Släkten lekte djungeltelegrafen men några fick jag berätta för själv och det gick bra. Min ena bästa vän (jag har två o syftar på hon som är bi) tog det superbra. Min andra kompis satt tyst i en hel minut innan hon sa ngt! Under tiden satt jag o bönade henne "Men säg nåt då snälla! :-p. Tillslut sa hon bara att "ja… men asså… jaaa… alltså… det är väl kärlek som kärlek antar jag" :-p.

Så jag har helt underbara vänner och en underbar familj =).

OCH en fantastisk flickvän =).

För mig var det naturligt. Mina kompisar fick veta det först. Sen alla i min skola och sist mina föräldrar.

JAg har aldrig skämts över min sexuella läggning och har aldrig känt att jag behöver berätta för nån. Så…. :p

Jag kom ut för 10år sen, då var jag 18år..

Hade vetat det själv långt innan det, men när jag hade min först flickvän ansåg jag att det var dags att berätta för övriga "världen".

Till min mamma sa jag att det var en grej jag måste berätta.. sa som det var att jag har träffat en tjej som jag är kär i och jag har insett att jag är homosexuell.. hennes reaktion var lugn och sansad och sen kom det lite frågor "om jag känt såhär för någon tjej innan" "hur länge jag vetat det själv" osv..och sen det bästa: jag älskar dig oavsett vem du har ett förhållande med och är du lycklig så är jag lycklig..

min pappa o syster började båda två gråta.. av förskräckelse trodde jag.. men har senare fått reda på att de blivit oroliga för hur samhället och omgivningen skulle ta det… :)

övrig släkt och vänner har fått reda på det delvis av "djungeltelegrafen" men oxå av mig själv.

Jag har varken stoltserat eller gömt min läggning.. det är såhär jag är.. och kan folk inte acceptera det så är det deras problem, inte mitt.

min 92åriga mormor älskar min flickvän över allt annat, och pratar mer med henne än mig själv när vi ses :)

Arbetskamrater o arbetsplats vet alla om.. jag har alltid varit rak och sagt som det varit och sen får folk tycka och tänka vad dom vill.

jag tror det är det bästa.. gå inte och "göm dig själv" utan säg som det är och låt folk reagera som dom vill.. att vara rakryggad är det bästa du kan vara i längden..

Härligt targas, man önskar att det vore så för fler. Jag kunde inte låta bli att le lite över din far och systers reaktion - så gulligt

#22

ja, det var roligt.. men du kan ju tänka dig vad förskräckt jag blir när båda börjar stortjuta inför mig och sätter sig ner på golvet och sätter händerna för ansiktet.. puh!

Jag har världens tråkigaste komma ut historia!
Mamma och jag satt i bilen, och då sa jag "Jag har alltid bara blivit kär i tjejer." "Okej" sa hon då. And thats it. Sen fick pappa reda på det och han bryr sig inte heller, så länge jag mår bra liksom. Öppna och bra föräldrar^^
Sen när det gäller vänner och bekanta har jag aldrig varit diskret med det. När jag förstod att jag var homo så sa jag bara det. Jag är den enda öppet homosexuella eleven i en skola på över 1000 elever för tillfället.

Vad roligt att läsa dessa berättelser. Hoppas fler vill dela med sig av sina

Är det någon som råkat ut för något negativt när de berättat? Jag har nämligen inte kommit  ut än, dels för att jag varit osäker på min läggning, och dels för att jag helt enkelt inte vågat. Min familj skulle nog ta det bra, problemet är att jag bor i ett väldigt litet samhälle där "alla känner alla". Det finns ganska mycket männsikor som är fördomsfulla och skulle jag komma ut skulle jag nog bli stämplad som "j*vla lebb" eller liknande. Är det någon som upplevt det?

Jag förstår vad du menar med "alla känner alla"mentaliteten. Jag får ibland skit i skolan eftersom jag är den enda som stigit ur garderoben. "Åååh, den där Anna hon var så jävla konstig när jag gick i samma klass som henne, visste du att hon är lebb?!" När jag egentligen aldrig sa ett ord till personerna i fråga. 
Man får helt enkelt lära sig att inte bry sig. Vara stolt och inse att folk inte har något bättre för sig än att tracka på andra.

#27 Som tur är har jag bara ett år kvar på skolan, sen får jag åka in till stan och gå där, och jag antar att man blir mer anonym då. :)

#28

Ja, det är bra :) 
Jag bor ju i Göteborg och har bara stött på homofobi i skolan, som tur är.

#29 Jag har ju som sagt inte kommit ut, om man inte räknar kompisarna, för dem berättade jag för flera år sen, då jag fortfarande var osäker på om jag var Bisexuell eller inte. Men min kompis är öppet Bisexuell, och hon har stött på mycket fördommar i skolan. Hon har till och med blivit hotad ett par gånger. Det har också tisslats och tasslats en del om henne av vuxna också, vilket bevisar hur inskränkta alla är här om inte ens vuxna människor kan vara lite öppensinnade och acceptera det.

#30

Ja, det är tyvärr smällar man får ta. Idiotiskt nog -.- Men om du känner dig redo att komma ut - gör det! Låt inte idioter stå i vägen.

#31 Jag ska försöka få till ett bra tillfälle och prata med mamma, för det känns som om det är på tiden att det kommer ut xD

#32
Gör så! Lycka till!

jag kom ut för mina kompisar för ungefär 1 år sen, eller ja komma ut och komma ut jag sa att jag var kär i en tjej i klassen och dom tog det förvånadsvärt bra, men dom har nog glömt bort det nu och tror att jag är hetero och jag har bytt kompisar så jag tänker nog inte berätta för dom. Men dagen då jag berättade för mina föräldrar eller ja för min mamma iallafal var ungefär två veckor sedan. Jag hade fått ett sms från en av mina nya kompisar och hon hade sagt till mig att hon var Bisexuell och jag hade sagt att jag var det också, men hon skickade ett sms och sa att hon var kär i mig och att hon mådde jätte dåligt och ville flytta och så och skrev massa deprimerande saker. Så jag gick ner till min mamma och sa att hon var kär i mig för jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, sen gick jag in i köket och stor grät, sen frågade min mamma om jag tyckte om henne på samma sätt, och då sa jag nej, men jag tycker om en annan tjej, sen så kramade hon om mig och tröstade mig och sa "men gumman har du hållt det här inne? du vet att jag tycker om dig ändå och inget kommer förändras". Jag hade inte direkt förväntat mig att hon hon skulle bli arg eller ledsen men jag visste inte hur gon skulle reagera, men sen sa hon att hon kunnde berätta för pappa, men jag vet inte om han vet eller inte och jag vet inte hur jag ska börja prata med honom om det, och ahan skulle nog inte ta illa upp eller tycka minde om mig heller jag vet bara inte hur det ska komma upp i en konversation. Jag har inte heller berättat för min storasyster och jag vet inte hur jag ska göra det xD Men sen så har jag inte sagt det till någon mer och jag kanske skrev lite för långt.. ehe.. gomenen

Det var julafton och vi skulle just gå in på min morbrors gård och fira med släkten. Jag och min mamma gick sist.

Jag tänkte att det var nog en helgardering, om min mamma kommer att kast ut mig och vända mig ryggen så gör hon troligtvis inte det på julafton och inför hela släkten. Hennes enda kommentar var att hon vetat om detta sedan jag var tre år.

#35 - TRE ÅR?

mmmm, hon kunde ju ha sagt något då, eller hur!? :)

#37 - Det kanske hon gjorde, i förtäckta ordalag. Två saker som min mamma har sagt till mig i alla år är:

"Ååå … tänk om du hade blivit flicka! Då skulle du ha fått heta Amanda!"

"Ååå … du har så fina läppstiftsläppar!"

#38 Amanda…fint namn.

Det finns väl något i föräldrarskapet som är magiskt, en förälders intuition :)

Det var svårt tycker jag att komma ut för sig själv! JAg förnekade det i hur många år som helst innan jag faktiskt accepterade det. Att komma ut för kompisarna var lättast, vi var ute o festade o en tjej följde efter mig hela tiden, jag sa att vi kan inte kyssas för mina kompisar vet inte om nått men hon sa att det gör dom visst o så blev det lite kyssar o sen visste dom garanterat ;) Dom hävdar att dom vetat det hela tiden men jag är tveksam för det verkade verkligen inte så.

Min familj vet fortfarande inte, endast min kusin från släkten vet om det. Ingen aning om hur jag ska kunna berätta för familjen. Jag har pikat en massa, men dom tycks inte förstå. Jag är 24 snart o har aldrig haft en pojkvän, jag menar så hemsk är jag inte att jag inte lyckats hitta nån kille än :P Önskar jag vågade berätta!

Jag tycker det räcker med att man kommer ut inför de närmsta, syskon,  vänner, föräldrar, nära släktingar osv osv… tycker inte man måste komma ut på tex en arbetsplats… jag är sån frågar dom inte så säger jag inte "hej jag heter bla bla o e gay" fr¨gar dom "asså förlåt men är du gay" eller någotliknande svarar jag såklart ja, men en hetro går ju inte runt och säger "hej jag heter Lisa och är hetro"

jobbar man på äldreboende tex som du nr 1, eller liknade jobb hade iaf inte jag tyckt det spelar så stor roll om dom jag tar hand om vet om e eller inte, inget dom har och göra med ju, bara man gör jobbet bra ska ju de kvitta, vad man har för läggning, så jag anser ens närmsta kan man komma ut till utan att de ska behöva fråga en, men inte andra…

för min mamma då..

var nog 15 år och mamma och jag såg på tv och hon sa något oma tt hon inte tyckte att det var naturligt (inte onormalt) att vara gay. då sa jag att det visst var naturligt, att det sker i djurriket också. då sa hon "vaddå, blir du kär i tjejer eller?" och då blev jag högröd i ansiktet och svarade "ja, faktiskt" och sedan så blev det tyst i en halvtimme.. sedan så frågade hon "men, jag får väl barnbarn?" då skrattade jag och sa "självklart, pojkar funkar också"

har aldrig dragit hem någon flickvän eller så..

mamma är idag övertygad om att "det bara var en fas".
ingen aning om min papap vet. Alla mina kompisar vet dock och det har aldrig varit några problem där inte. släkten vet inte om det.

strångt gjort av dig då ju… :)
våga säga ja när hon frågade, när du viste att hon tyckte lite si sådär om det.

#43 mamma och jag är oense om allting. sen så kunde jag inte ljuga henne rakt upp i ansiktet. hon ser på mig när jag ljuger :P

aha okej, nej de kan man ju inte… jo känner man en person väl så ser man ju sånt! :P

Det enda jag kommer ihåg är att jag berättade det för min tre år yngre syster när jag var ganska ung. 13-14 år kanske..
Hon frågade mig en massa konstiga frågor och tyckte nog inte det var något speciellt mer än att hon tyckte det var kul och intressant :P

Jag vet faktiskt inte om jag kommit ut till mina föräldrar någon gång, men jag har ett svagt minne av att det var någon diskussion hemma och att det bara ploppade ur mig för jag ville få det sagt. Tror att mamma var lite skeptisk mot det men vi pratade nog inte så mycket om det. Jag vet att de accepterar mig som jag är även om de inte gillar det.

Berättade det för de två bästa vännerna runt där någon gång med och de tog det bra! Tror de också erkände att de gillade tjejer med där. Vet att en gör det fortfarande men den andra vet jag inte! ^^
En tredje nära vän vid det tillfället berättade att hon nog hade känslor för mig men inte ville undersöka det för hon var rädd för reaktionerna från familj och vänner.

Jag har aldrig varit officiellt tillsammans med någon tjej så jag vet inte hur seriösa alla är med det nu. Har bara haft en massa pojkvänner =)

När jag var ca. 15 år hade jag iaf en flört med en tjej i min klass. (hehe jag var nog en liten tjejtjusare då på den tiden :P Dåligt med det på senare år dock :C) Nästan alla visste om det för vi skickade en massa lappar och andra kom och sa att hon gillade mig osv. Jag var alldeles för feg då för att göra något seriöst av det och hon hade så många problem som jag inte riktigt kunde hantera.
Men en gång när vi var på en fest kom vi iaf loss och myste till lite. ^^ Pussades och kramades och såg nog lite kära ut :3
Det var iaf en kille där som inte uppskattade det och kom och skrek på oss och jag har ett litet minne av att han t.o.m. skulle sparka på oss.. O_o
Det var lite läskigt för jag kände mig såpass trygg med det folket som var där. De andra tog det bra och stöttade oss som fan iaf! <3

Jag har världens härligaste mamma. Jag samlade mod och berättade att jag attraheras av kvinnor, men reaktionen uteblev. När jag frågade varför hon inte reagerade sa hon att hon inte tyckte att det var någon stor grej-Heterosexuella outar sig ju inte som hetro!

Jag bara gillar hennes tanke att det är så naturligt, även om jag blev lite snopen!^^

Jag outade mig till min mamma över telefon i somras. Ena syrran hade precis skaffat sin första flickvän och mamma frågade om det fortfarande bara var killar som gällde för mig. Kunde inte säga annat än nej på det och fick reaktionen "VA?! DU OCKSÅ?". Hon hade varit helt övertygad om att jag var hetero och missat alla tecken. Det var en större reaktion än jag förväntat mig, men jag visste att hon skulle ta det bra då båda mina systrar är gay.

Blev förälskad i en tjej första gången när jag var 15 och började prata med kompisar om att jag troligen var bi 1-2 år senare. Hade dock bara pojkvänner fram till förra vintern och i våras tappade jag intresset för killar helt och började träffa tjejer istället. Har aldrig varit något problem med mina kompisar, det största reaktionen har varit "jaha, det visste jag inte".

Pappa är inte heller brydd om det och skämtar som vanligt om allt. Det han säger till folk nu är "jag har tjejer som gillar tjejer, det har dom fått efter mig". Kom ut för farmor och farfar på juldagen och fick svaret "Jasså, du är som syrrorna dina du med".

Sen ett par tre år sedan vet mina föräldrar om det. Hade över min första riktiga flickvän och satt utomhus på en filt. När hon hade dragit sig hem den kvällen sa jag till bägge mina föräldrar att komma och sätta sig. Berättade att x som vart där var mer än en vän. Min fars reaktion -Ja, jag tyckte att ni såg lite "gulliga" ut… Min mors reaktion -Så…gillar du bara tjejer?

Nej mamma, jag är bi. Jaha. Ja, så länge du är lyckig så är jag det också.

ja har kommit ut för massor av personer o man gör det ju hela tiden genom livet, men om man kollar när ja kom ut för mina föräldrar så va det väldigt olika sätt^^

Min mor ringde jag en gång mitt i natten när jag bodde på internat, mådde sjukt dåligt o behövde någon att snacka med så ja ringde henne för att prata ut (första gången ja verkligen pratat ut med henne), efter en stund så sa ja bara rakt ut att ja va bi (ja är bög men ville ta det lite lugnt eftersom hon va emot det) vi snackade många dagar i rad o hon ville veta mer, om ja varit med nån kille om ja kysst någon osv… hon va lite illa till mods kunde man höra på samtalen…

Men numera träffas vi massor hela tiden, ja älskar min mor o hon har accepterat mig helt som bög sen 4 år tillbaka, hon följer med mig på gayklubb o hon älskar mina vänner o är den första som får träffa en kille som ja dejtar^^

Min far körde ja en specielare för massor av år sen, han o hans fru satt i bilen när ja var med o hade massor av bögskämt o jag blev enormt trött på det (som vanligt) när vi hade hoppat av bilen o gått in i huset så går ja till datorn o sätter igång nån gayhårdporr film det första ja gör framför deras ögon, de frågar vafan ja håller på med o ja minns att ja bara svara "Alla gillar olika så lägg ner" o gick till mitt rum.

De snackar aldrig om det o ja kan inte snacka om killar framför dom som ja kan med min mor t.ex. men de yttrar sig inte längre iaf. bättre att de bara är tysta om det än att de ska va som innan^^

tänkte bara berätta de 2 men sen har ja en som ja tycker är skitkul o det va min farmor som ja inte hade tänkt berätta för (hon är gammal, enormt kristen o gammalmodig). Satt o fikade o snackade med henne en kväll sen helt plötsligt säger hon bara "Jasså du har kille?" ja blev så chockad o fatta inget men svarar bara "Ne, inte längre…han va inte rätt" så förklarar hon att hon hade snackat med min faster som visste o då hade sett att jag hade kille på facebook o trodde att min farmor visste^^

Allt min farmor säger sen är "Ja… alla kändisar är det ju numera…. man får vara bisexuell… man får vara homosexuell… man får vara vafan man vill sålänge man inte är PEDOFIL"

hahahah^^ min farmor är rätt söt o speciell^^

Jag väntade tills jag hade min första dejt med en tjej, så som jag planerat att göra. Ville inte göra en stor affär av det hela, för mig är det ju så naturligt och heterosexuella out sig ju inte, så varför jag?  Jag berättade bara för mamma och pappa att jag skulle på dejt och att hon hette xxx. Det jag var mest orolig för var hur de skulle reagera när de fick höra att jag träffat henne på internet.

De fattade inte först, trodde jag menade något helt platoniskt, men sen fattade de och verkade förvånade och undrade hur länge jag känt att jag varit homo. Inte mer med det, jag fick gärna komma och prata om jag kände att jag behövde det. Brorsan trodde också jag menade platoniskt och pappa gick och pratade med honom om det senare på kvällen. Tydligen hade han sagt: "Så länge hon är lycklig, så skiter jag i vilket."

Dock så har mamma börjat säga till mig att om jag vill ha en öl så är det bara att fråga pappa om han bjuder på en. Innan hon visste så var det inget hon sade någonting om alls, så jag vet inte, kanske en fördom som kommer fram? (Och jag är 21 så det ingen olagligt om de bjuder mig på dricka här hemma.)

På bokmässan passade jag på att gå med i RFSL och mamma stod bredvid och väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar, det var inget jag tänkte mer på. När jag var klar så sade den äldre mannen jag skrivit upp mig hos "önskar jag haft det stödet när jag var i din ålder" och mamma bara kramade om mig och svarade "det är så självklart!"

Mina vänner… har så många kompisgäng eftersom jag förflyttat mig en del i studierna. Ena gänget tog det som om det var precis lika naturligt som allt annat. Inga frågor eller något (undrar om de misstänkte det för länge sen?) I andra gänget så är bara två som officiellt vet, de andra kanske också vet via omvägar, vad vet jag? De var lite förvånade, den ena märker inte sån't alls på folk och den andre hade väl bara inte förväntat sig det. De har inga problem med det dock.

Släkten vet inte, men mina kusiners faster (eller svärfaster kanske det blir för mig? Släkt är vi inte iaf…) har flickvän, så hon har ju liksom redan gjort grovjobbet för mig, när jag väl tycker det är dags att låta dem veta det, typ när jag skaffat flickvän och det blir dags att möta släkten. Så de lär nog aldrig få veta något om det fortsätter i så som det gjort hittills.

Haha, åh, jag minns hur jag kom ut :D

Var så himla nervös att berätta, inte för att min familj någonsin haft något emot hbt människor.
Jag har alltid fått växa upp med att jag ska älska vem jag vill, sålänge ingen blir skadad och jag blir lycklig.
Så för mig var det normalt att jag gillade tjejer, jag såg det aldrig som något konstigt, liksom.

Och det märktes tidigt, jag förlorade min första kyss till en tjej i tvåan-trean har jag för mig… Heh, hemskt söt tjej faktiskt!

Men hur som helst.
Någon gång då jag har 12-13 år gammal så insåg jag att jag var homosexuell. Eller insåg och insåg.. jag fick ett ORD till det. För gilla tjejer hade jag gjort hela mitt liv och visat det öppet med.
Så, jag bestämde mig för att berätta för mina föräldrar.

Reakationen blev ungefär:
Jag: Mamma, pappa, jag är lesbisk.
Mamma: HAH! Jag visste det! Nu är du skyldig mig hundra kronor!
Pappa: Fan! Jag som trodde hon var hetero.. *suckar*

Har haft hem två flickvänner och dom har inte haft några problem alls med att vi kysser/kramas i deras närhet. Min bror hade liiite problem först, han tycker det inte är normalt med homosexuella men han vill att jag ska vara lycklig.
Han har själv kommit ut som Bisexuell nu.

Det som var svårast var dock min morfar, då jag älskar honom mest i min släkt.. Men han sa bara en gång att "Jag skulle inte bry mig om någon av er gillade tjejer eller killar. Jag älskar er ändå" och då blev jag helt tårögd och berättade. Han kramade om mig och sa att han vill bara se mig lycklig. Åh, älskade morfar <3 Resten av släkten vet jag inte om dom vet, skiter i vilket då jag inte gillar dom och inte bryr mig.

Mina vänner reagerade inte speciellt starkt, dom flesta är bi/hetero/homo så vad ska dom säga liksom? Har mött lite motstånd i min gamla skola dock, då jag kom ut som öppen homosexuell. Fick mycket saker kallat efter mig, men jag gick med huvudet högt och tog ingen skit!
Jag är inte rädd för att sätta ned fötterna på marken och stå för den jag är. Fast sen är jag inte den typen som skriker ut min läggning till hela världen. Frågar folk, eller om jag kommer in på det ämnet så får folk veta.
Annars säger jag inget faktiskt. Min klass gav dock upp med att försöka få mig att må dåligt och accepterade mig snart. Många var mycket nyfikna, dom trodde jag hade valt min läggning, heh.

Jag känner mig så liten här på sajten, 13 år… :)

Men jag är väl typ öppet Bisexuell. Jag har inte "kommit ut" och så. Vadå, hade jag varit hetero, hade jag då sagt det till mina folks? "Aah, jag är hetero" - det hade uppfattats som konstigt, så jag förstår inte varför man ska outa sig som bi- eller homosexuell heller.
Jag listade upp det på min blogg bland grejer som jag är som inte alla andra är, om man säger så. Mina fobier, min personlighet, mitt sätt att se på världen helt enkelt. Så jag skrev inte något långt inlägg precis, om bara det.

Jag har alltid varit avslappnad till alla läggningar. Kärlek är väl kärlek? Det är väl psykiskt, och både män och kvinnor har personligheter, ne? Attraktion är mer fysiskt, men personligen ser jag inte kärlek och attraktion som samma sak.
Ända sen jag var väldigt liten, och man började fundera på kärlek har jag varken förstått hetero- eller homosexualitet. För mig är kärlek inte bundet till någons kropp, något de inte kan styra över. Kärlek är bundet till en människa och inte hur denne ser ut på utsidan, enligt mig… Men sen är jag ju lite speciell också. :)

Mina föräldrar vet nog, men de har aldrig varit speciellt accepterande. Vi ha kommit in på ämnet några gånger, och jaf har berättat hur jag ser på sexualitet. Mamma sa att "ja du, om du blir kär i en tjej är olyckan liksom redan skedd, då kan vi inte göra så mycket". Hallå?! Olyckan? Jag blev rätt förbannad kan jag lova, haha!
Jag står fast vid att alla är lika mycket värda, och att iallafall jag älskar en människa för dennes personlighet, och det vet de.

Kan tilläggas att jag varken haft en seriös pojkvän eller flickvän, jag tycker själv att jag är väldigt ung så det spelar inte så stor roll. Tycler det är lite fånigt när tjejerna i min årskurs, 7an, går runt och klagar på att de inte har några pojkvänner… Och om de skaffar en så är han oftast 16-17 år.
Men jag gillar en tjej väldigt mycket för tillfället, så vi får väl se hur det går. :)

Har väll ingen så där komma ut historia precis. Jag kom fram till att jag gillade tjejer i åttan, hade dock misstänkt det i flera år, men det var först då jag började vara ärlig mot mig själv. Hur som helst så skickade jag sms till tre av mina vänner och sa att jag ville berätta något för dem. Så nästa dag i skolan fick dem reda på att jag var bi, och dem alla tre tog det hur bra som helst. Sedan någon vecka senare så frågade en tjej mig om jag var lesbisk. Jag bara gav henne ett retsamt leende och sa "de du". Sedan nästa dag i skolan så frågade hon om jag bara skojade med henne eller om jag var lesbisk, jag sa då till henne att jag var bi. Och nästa dag så var alla jätte nyfikna på om jag verkligen var bi eller inte, och alla som frågade fick samma svar, att jag var bi. Jag vet inte hur alla tog det, men jag vet att killarna var väldigt nyfikna och hade snackat ihop sig och lät en kille fråga mig hur det låg till och eftersom jag sa att jag var bi gick han över till killarna och sa "ööö, fy fan vad äckligt, det är sant". Visst, dem får tycka vad dom vill, för min uppfattning är bara att dem är grymt fega eftersom dem inte vågar säga att dem tycker det är äckligt direkt till mig. Fast ja, sen nu i 9:an kom jag på att jag är homo, och sedan dess har jag bara sett det som en självklarhet. Jag tror/trodde att alla i klassen visste att jag var homo, men här om dagen så frågade en killkompis mig om jag hade haft ett förhållande under högstadiet.
- Nej (svarade jag då) 
- Varför inte?
- För att det är väldigt svårt att hitta homosexuella tjejer i min ålder.
- Va?! Är du homosexuell?" *förvirrad*
- Haha, klart jag är. xD
Så, ja, jag har verkligen ingen aning om hur många som vet och inte vet att jag är homo, men det är ju ganska kul för varje gång jag säger det så blir alltid någon grymt förvånad. xD Dess utom är jag ju butch tll 110% så tycker det är skit konstigt att inte alla kan lista ut det själva. ^^ Fast det är alltid lika kul att se allas miner när man berättar, också står jag bara där och ler och ser på dem som om dem var helt dumma i huvudet. ^^ 
Fast sen har jag ju ett kompis gäng som bara förtänger att jag är homo (eller bi som jag tror att vissa av dem tror att jag är), känns ganska drygt då dom verkar tro att jag har sexuella tankar om dem hela tiden, och det kan jag säga att det har jag ju inte precis… -.-

#53 Kan bara instämma med det där med att "komma ut". Själv såg jag inte direkt någon mening med det. Flera av mina vänner är bi- eller homosexuella, så där har jag väl inga direkta historier, minns inte när, var eller hur det har kommit upp. Förutom när jag var ute med en vän och hennes väninna - stod och flörtade med en tjej på dansgolvet och innan jag skulle gå kom hon fram och gav mig sitt nummer. "Öh, va? Vad var det där?" sa hon, och då fick jag ju förklara.

Med föräldrarna kom det upp efter att jag haft min första flickvän på besök.

#54 Åh, vad det där känns igen. Fast då har det mest varit killar. När det är en gayperson i närheten verkar alla likkönade drabbas av hybris och tror att de är oemotståndliga.

#55 Haha, bra beskrivning. :D xP  Fast ja, tyvärr stämmer det ju.. D;

Jag blev tokkär i en tjej när jag var 20.

Hade aldrig fallit mig in tidigare att jag kunde bli kär i tjejer. Tjejen ifråga velade jättemycket i början, det var tufft. En natt när jag sovit ungefär 2 timmar och för att jag och den tjejen satt och pratat känslor. Morgonen efteråt ringde jag mamma när jag satt på bussen och storgrät.

Nämen, är du ledsen?

-Ja, jag är ledsen.

Är det en kille?

-NEEEJ.

Är det en tjej?

-Ja! Visste du det här mamma?

Jo, jag har nog alltid vetat.

-Men mamma! Varför har du inte sagt något till mig?!?

Jag var upprörd över att mamma visste att jag kunde bli kär i tjejer, när inte ens jag visste det. haha.

Sedan berättade jag för pappa och han skvallrade och outade mig för hela stora släkten inom loppet av 2-3 dagar.

Nu outar jag mig själv ständigt. I skolan, hos läkare och bland folk jag träffar. Folk berättar jag ju HELA tiden att de är hetero, utan att tänka på det, så det blir fan till och komma ut 5 gånger om dan. :p

Har en liten berättelse hur min kompis gjorde och det kanske inte var bästa sättet att avslöja sig på 

Hade ingen aning om att hon var homosexuell, har inget emot det alls men hon hade inte sagt något. Hennes sätt att avslöja det var genom att stöta på mig massor. trodde hon bara skämtade och jag skämtade ju tillbaka, hon visste ju att jag var straight. sedan gick det för långt från hennes sida och det tyckte jag inte om. Detta var ca 10 år sedan och jag blev faktiskt "rädd" när hon höll på för hon visste ju att jag var hetero.Men vi är fortfarande kompisar så 

Har som sagt inget emot hbt personer men sättet hon avslöjade sig på var inte det bästa…så jag rekomenderar inte det sättet till någon

Det står på Twitter att det är den nationella komma ut-dagen i dag (dock inte i vilket land).

#59 Haha, coolt. Det finns ju dagar för allt. xP