HBT - Yrkeslivet

Lite nyfiken på hur erat liv ser ut på arbetet. Idag pratas det ju mycket om hur våra arbetsplatser ska bli mera HBT-vänliga osv.. Men, händer det nåt?? Är ni öppna på eran arbetsplats? Om nej, varför inte? Om ja, varför?

Om jag hade jobb och partner av samma kön så skulle jag nog inte vråla ut det det första jag gjorde. Jag hoppas på att man ska kunna vara öppen med sin sexuella identitet, men det är egentligen inte livsvikrigt för mig att så att säga utöva den sidan på arbetstid. Jag vet inte.

Intressant fråga! Hoppas på fler svar!

Vi har åtminstone 2 st på den avdelning där jag jobbar som är öppet homosexuella, och det är ingen som gör skillnad på dem jämfört med de andra, de är liksom 2 i gänget.

På mitt jobb så känns det så himla skönt att när de sitter o pratar om sina gubbar o jag om min fru så e de ingen som reagerar. Det är ingen skillnad.

Har outat mig även för ett barn vars ena förälder valt att gå in i en gayrelation efter skilsmässan.. Där har jag verkligen gjort skillnad! Både för barnet och föräldern..

Det dröjde ganska länge innan jag outade mg på jobbet. Det var en arbetskompis som outade sig först. Jag gjorde det efter det att jag gift mig. Det dröjde ett tag men tillslut var det någon som såg ringen och frågade när jag hade gift mig och med vem. När jag sa som det var var det ingen som höjde på ögonbrynen. Nu känns det jättebra att sitta o prata om min fru när de pratar om sina gubbar!

min arbetsplats är lite kluven eller vad man ska säga.. dom som vet bryr sig inte och dom som inte vet, vet helt enkelt inte. jag tycker inte man ska behöva presentera sig efter sin läggning: "hej, sara, homosexuell." "hej, stina, hetrosexuell" vem gör de.? där för vet inte alla på min arb plats. men skulle dom fråga så svarar jag självklart ärligt. men jag skriker inte ut nått.. för de finns vissa kristna (extremt) som kan tycka det är jobbigt. och jag vill inte bli behandlad anorlunda pgs min läggning...

På min arbetsplats finns det ett fåtal homofober som unviker mig - det är ganska kul måste jag säga :)

Jag var outad här redan innan jag började - ännu roligare.

Eftersom jag sitter med i styrelse i vårt fackförbund här så ser jag till att driva fram frågorna rörande HBT.

Men dom flesta här bryr sig inte - det är bra!

Det skulle vara intressant och få höra vilka slags arbetsplatser det gäller. Om vissa kategorier verkar mer homofobiska eller HBT-vänliga.

Själv har jag aldrig haft mer än "väder och jobb"snack med arbetskamrater (har bara haft tillfälliga eller jobb utan arbetskamrater). Däremot träffade jag en gång på en arbetskamrat på flatklubb. Flatvibbarna jag plockat upp när vi jobbade visade sig stämma ;)

vad jag märkt så är de lättare för en tjej på en mansdominerad arbetsplats att bli accepterad som lesbisk/ bi än vad det är för en kille på en mansdominerad arbetsplats. men spelar de egentligen nån roll? ingen går ju o presenterar sig med att säga hej! jag heter blabla och är homo. träffade en kille faktikst som presenterade sig så att han hette **** o han var homo o de enda ja kom på att svara var jaha vem bryr sig? läggning är oviktigt tycker jag iaf o många med mig=)

Jag jobbar inom industri-sektorn nu. Men på mitt tidigare jobb inom kriminalvården skulle jag aldrig komma på tanken att säga något om min sexuella läggning men det har mer att göra med att bibehålla distansen till dom intagna, jag tänka mig att det är samma sak för dom som arbetar med psykiskt sjuka eller dylikt.

Jag jobbar inom äldrevården. En kille som jobbar extra behöver inte outa sig verbalt. Man märker det ändå. Om inte annat så på all den parfym han sprutar på sig. Han är jättegullig jag bara önskar han kunda låta bli att bada i parfymen. Ingen behnadlar honom annorlunda eller mig för den delen :)

jag är journalist/fotograf på lokaltv. Inga problem bland mina kollegor. Det är hur lugnt som helst. Har så himla goa arbetskamrater.

där jag arbetar har ingen frågat, skulle dom fråga får dom ett ärligt svar. dock så vet jag att en del skulle reagera negativt och en del inte skulle bry sig alls, då utgår jag från diskussioner som har varit.

Det besvärar mig mer  att det finns moderater, rojalister och EU-förespråkare på mitt jobb. Jag har till och med kommit till jobbet i drag, och om nån stör sig på det, så är det deras magsår.

Hej!

Kan som Transexuell (MTF) berätta att jag jobbar inom järnvägen på en stor verkstad i en mycket manlig miljö, samtliga där känner till att jag är TS...eller rättare sagt VAR! för efter operation så är man antingen det ena eller andra.

Det har mottagits mycket positivt där och jag har inga problem med någon, det handlar om ca: 200 personer varav ett stort antal invandrare som inte annars alltid har en så öppen syn på TS.

Tvärtom har jag fått ett otroligt stöd och jag har varit öppen om det från början, Jag har sagt till alla att är det något så är det bara att fråga...Och frågor får man emellanåt, vilket är rätt kul!

Jag skulle kunna komma till jobbet i vilken klädsel som helst utan problem, dock skulle det vara ganska opraktiskt eftersom jag blir skitig i jobbet!

Kan bara tipsa de som vill komma ut på jobbet, berätta det först för den närmaste kretsen du jobbar med...Lite längre fram när det har satt sig såg låter du andra på din arbetsplats få reda på det, de kommer då i de flesta fall inte våga kritisera eller vara elaka mot dig då du har dina närmaste kollegor som stöd.

Man får ta det i etapper...en förutsättning för att det ska gå bra är att de närmaste kollegorna verkligen är dina vänner.

Coolt att du fått så mycket stöd #14! Grattis och tack för att du delade med dig!

#14 Härligt att du får så mycket stöd! Kan tänka mig att det har mycket att göra med hur man själv lägger fram saker och ting. Ditt sätt verkar ju jättebra.

Jag studerar teologi och är antagen som prästkandidat. Ska vigas till präst om 1,5 år.

Är totalöppen, levt med min sambo i 13 år.

Jag har blivit mött med respekt och kärlek inom Svenska kyrkan.

oj #17, vad häftigt med en kommande präst härinne!

Coolt att du blivit väl bemött inom kyrkan, det gillar jag!

Jag har nog varit öppen på alla arbetsplatser sen jag kom ut ordentligt för mina föräldrar (vilka var de sista av de viktiga att få veta, och det var för 5 år sedan). På två arbetsplatser (på ett gymnasium och på Åklagarmyndigheten) har mina hbt-erfarenheter och -kompetens (efter flera års arbete inom RFSL Ungdom) specifikt varit något som setts som positivt i rekryteringsprocessen. Däremot har jag tyckt att det varit lite jobbigt att alltid behöva vara den som får representera hbt-personer som grupp i diskussionerna på arbetsplatsen, och jag har hittills såvitt jag vet varit den enda öppna hbt-personen på mina arbetsplatser (åtminstone bland de närmre kollegorna) - med undantag för när jag jobbat för RFSL Ungdom naturligtvis. :)

Livar upp här med tanke på att vi är många nya nu här inne :)

På min arbetsplats vet ingen alls, har ingen partner och har inte haft under tiden jag arbetat där så jag orkar inte ta upp saken alls. Dock outade jag mig av misstag för en vecka sedan ungefär, haha. Jag sa att jag hatade att ha klänning varav en annan tjej skojade om att jag var butch, en tredje tjej undrade vad det betydde och jag berättade. Tredje tjejen: Va?! Är du.. (Ingen som vågar säga gay tydligen, hah)

Jag valde att inte svara, log bara åt henne för jag har noll koll på hur hon står i frågan. Men sen såg hon smått äcklad ut så jag skrattade bort det och bytte samtalsämne. Vet inte om hon trodde på det eller ej.

Jobbar i kök och har planer på att säga upp mig så jag anser det inte vara så viktigt, har ju som sagt ingen partner ändå och vem jag delar säng med ibland har de inte med att göra :)

Har inget jobb men är ute på praktik nu och jag är alltid öppen med vem jag är och det har aldrig lett till några problem. Visst, det kommer inte alltid upp så jag vet inte vilka på praktiken som vet om det men jag är inte rädd för att kalla mig själv för flata och jag är lika öppen med det som jag är med att jag är relationsanarkist.

När och om det kommer fram så är det alltid naturligt i olika samtal. Folk frågar om jag har pojkvän, man pratar om sin helg eller vad som helst så kommer det fram till slut. Jag har hittills aldrig stött på någon som blivit äcklad eller tagit avstånd från mig efter att dom fått veta. Oftast vet jag dock redan vart folk står innan dom får veta om mig då det oftare kommer upp något där meningen "min syrra och hennes tjej" nämns innan samtalet hinner gå in på mig och andra tjejer då jag inte har flickvän utan ses som singel av allmänheten.

Jag driver numera ett enmansföretag, så jag har inga "kollegor" bara samarbetspartners som jag främst interagerar med via mail, men tidigare när jag jobbade inom vården, så upplevde jag väl inte direkt några problem (i alla fall inget som diskuterades öppet).

Jag brukade ofta få frågan om jag har pojkvän, och då svarade jag direkt "nej, jag har flickvän". Det vanligaste svaret på det var ett lite dröjande "jaha..." men jag vidareutvecklade inte mitt svar heller om dom inte kom med följdfrågor.

Jag har bara haft två arbetsplatser, ett på ett stall och ett på restaurang. I stallet kom frågan aldrig upp, det var ett ganska ensamt jobb. På restaurangen visste alla eftersom vi kollegor umgicks mycket privat. Kunde märka på ett par av tjejerna att de blev lite konfunderade men då var det ju bara att säga det gamla vanliga: "Bara för att jag gillar tjejer också så betyder det ju inte att jag gillar alla tjejer, precis som att jag inte tänder på alla killar jag ser. Du är inte min stil och jag är inte det minsta attraherad av dig."

Jag identifierar mig inte med min sexualitet och skulle inte presentera mig som bi eller känna ett behov av att berätta att jag är det om det inte kommer in naturligt i konversationen. Jag har egentligen inte ens "kommit ut" inför mina föräldrar, de vet ändå för jag har liksom inte dolt det på något sett. Har jag gillat en tjej så har jag berättat ungefär lika mycket eller lite om det som när jag har gillat en kille.

Jag har svårt att se mig själv i en position bland normala, icke öppet homofoba människor, då jag skulle ljuga om min läggning eller undvika ämnet. Jag tycker inte att man ska behöva bry sig och tror stenhårt på att om man själv agerar som att det inte är en big deal, så kommer förmodligen folk runt omkring reagera ungfär likadant.

Jag förstår dock att det kan vara annorlunda för andra. Att vara bisexuell är inte någonting som folk generellt tycker är konstigt längre, jag lever ju dessutom med en man och då blir det hela ännu mindre konstigt för folk upplever inte min homosexuella sida. Jag kan tänka mig att det är tuffare för andra människor att känna sig trygga i att brätta om sin läggning, och jag kan förstå att det finns ett större behov för andra att förklara sin läggning.

#23 Jag identifierar mig inte med min sexualitet och skulle inte presentera mig som bi eller känna ett behov av att berätta att jag är det om det inte kommer in naturligt i konversationen.

Jag håller med dig där fullständigt; det är nog inte många som presenterar sig som "Hej, jag heter X och jag är bisexuell!" Det finns liksom ingen anledning till det, och jag tycker dessutom att det är hemskt oviktigt, eftersom jag inte är min sexualitet, det är något jag har, men det definierar mig inte som person.