Annons:
Etikettallmänt
Läst 3155 ggr
Cochon
9/2/11, 8:46 PM

Hur var ni?

Hallojsan!

Kom och tänka på det att när jag var liten så älskade jag klänningar, jag ville alltid ha nagelack på naglarna och på fritids tyckte jag det var super kul att smeta in ansiktet med en massa smink o.s.v, jag var helt enkelt en liten tjej. 
Nu för tiden så vägrar jag ta på mig tjekläder och allt kvinnligt med mitt betende jobbar jag på att få bort, jag vill helt enkelt vara kille.
Jag ser mig själv som transperson, är osäker på om jag ska gå så 'långt' att till och med kalla mig Transsexuell, men hur som helt, en fråga till er transmänniskor & intergenderfolk.
När ni var små tyckte ni om ert kön då, och följde ni könsnormerna av egen vilja?Ha de! :)  /Cochon

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

Annons:
[Tan-chan]
9/4/11, 9:27 PM
#1

Intressant fråga du tog upp där!

För mig var det nog så att jag passade alltid som bäst i en kompiskrets av killar. Jag var som en av dem. Alltid i skolan lekte jag hellre med killarna, och om jag lekte med tjejerna försökte jag alltid dra dem med mig i mer "killaktiga" lekar.

Så eftersom jag kände mig som en av killarna, men ändå var en tjej, så tänkte jag faktiskt inte på att det fanns skillnader mer än att den ena parten hette kille och den andra tjej. Såg liksom ingen direkt skillnad på tjejer och killar.

Men när jag blev äldre (Runt 12 år) började det gå upp för mig lite att tjejer och killar är olika. Blev riktigt förvirrad, för jag var ju en tjej men betedde mig mer som en kille. När mina tjejkompisar började bära klänningar för att framhäva sin "tjejighet", bära smink och lekte "seriöst" med Barbie - stod jag i pappas garage med en såg och lekte att jag var en galen vetenskapsman som skulle göra experiment på tjejer (Barbiedockorna), och sågade sönder dem. Hahaha!

Smink såg jag som en rolig grej. Liksom typ för teatersyfte. Tyckte det var kul att sminka mig och andra, men det var inte för att det var en "tjejgrej", utan helt enkelt för att det var kul att se hur ansiktet förändrades med smink.

Detta tycker jag fortfarande mycket om.

Senare blev det dock att alla förväntade sig att jag skulle vara en tjej, och blev detta också. Det kändes onaturligt och fel, men jag gick bara utefter vad alla förväntade sig av mig. Om man jämför med hur jag växte upp som barn så kändes det som en sinnessjuk sexualisering att tjejer ska vara tjejer och killar ska vara killar. Samhällets syn fick mig kort och gott att känna mig som ett avelsdjur i skolkorridorerna.

Som att kläderna skrek "Här är jag! En tjej! Jag ska ha en kille! Annars är jag ingen tjej! Jag ska vara tjej och ha en kille och skaffa barn! Detta för att jag är en tjej! Kläderna signalerar att jag är en tjej och ska avla fram en unge med en kille som har andra slags kläder just för att han är en kille! Trallalaa!"

Som tur är vet jag bättre nu och kan slappna av som den jag är och ha de kläder jag vill ha på mig. Hetsen att känna mig som tjej är borta och jag har accepterat med glädje att jag är intergender. Förvirringen tog slut efter det och nu känns det bara rätt.

Namiko
9/5/11, 9:18 AM
#2

Nu klassas jag väl inte som intergender men det känns som att jag passar in lite i tråden ändå då jag blivit uppfostrad på ett sånt sätt. Jag lekte aldrig mycket med dockor och var absolut inte "tjejig" när jag var liten. Visst hade jag en del klänningar som jag tyckte om men jag och mina systrar var väldigt mycket pojk-flickor som små (och även i vuxen ålder) men samtidigt är jag rätt säker på att alla tre är nöjda med att vi är tjejer och ingen har känt sig fast i någon specifik könsroll. Alla tre av oss är rätt androgyna till utseendet nu och jag själv kan känna mig bekväm i allt från korta kjolar och klackar till byggarbetsbyxor och skjorta.

Fördelen med min familj är att vi aldrig blivit intvingade i någon roll vi inte känt oss bekväma med, jag har aldrig varit rädd för att sticka ut och har därför alltid kunnat vara mig själv, vilket har varierat med tiden. Jag var närmast den kvinnliga könsrollen utseendemässigt under gymnasiet med långt hår, långa målade naglar, klänningar och klackar, smink var dock ointressant och något som jag inte orkade slösa pengar och tid på. Beteendemässigt har jag däremot alltid legat någonstans emellan, jag har alltid haft lättare att umgås med killar för dom är mer som jag är. Tjejer som inte kan prata om annat än mode, smink och killar har jag aldrig gått ihop med.

Förra året klippte jag av mig det långa håret och jag känner att jag vill vara så androgyn som möjligt i mitt utseende, jag vill kunna se ut som en kille dom dagar jag känner för det, men jag vill fortfarande vara tjej hela tiden. Så jag klassar mig inte som intergender utan queer och där trivs jag alldeles utmärkt och har gjort hela mitt liv.

Tell someone you love them today, because life is short. But yell it at them in German, because life is also terrifying and confusing.

OttoIsTheShit
9/5/11, 8:24 PM
#3

när jag var liten så var det först kortklippt hår och en grävskopetröja till mammas förfäran. första barnet som är en dotter ;) sjklart ska hon ha söta klänningar och långt hår man ska kunna borsta jämt. på senare kort har jag haft klänningar utan att direkt se lessen ut :P så tror dt har gått i perioder. min ena ''sida'' är lite ''manligare'' och den andra lite ''kvinnligare''

df jag på något konstigt sätt egentligen inte ser mig som bi. vill vara kille när jag är med tjejer och vara tjej när jag är m,ed killar ;)

You know you're not the way you seem
You're not a puppet on a string
Maybe it's not too late
You could still feel the hand of fate
Just close your eyes and play the game <3

fartblind
9/10/11, 5:47 PM
#4

Jag älskade klänningar när jag var liten, lekte med barbie, scala, belleville och allt vad fan det hette. Mest för att mamma inte köpte varken lego eller gameboy till mig. Men jag älskade mina dockor ändå. Sen har jag aldrig gillat att klättra i träd, jag grät hysteriskt när jag ramlade och slog mig, var oerhört gnällig, och passade mycket väl in med allt det som det anses att flickor ska göra.

I 10-års åldern utvecklade jag ett hat mot smink, då min syster var 14 och sminkade sig som… ja, dom flesta 14-åringar. Tjocka lager med smink.

När det var min tur att komma upp i den ålder, 13-14, så började jag sminka mig lite smått. Sen gick det i perioder, jag sminkade mig mycket (med underlagskräm o hela skitet), till att inte sminka mig alls.

Mellan 15-17 önskade jag inget hellre än att byta kön. Jag trivdes inte alls i min kropp, ville klä mig så maskulint som möjligt (trots att jag i smyg älskade snygga kjolar och klackar…).

Sen insåg jag att kön kan dra åt helvete. Vill jag ha byxor med häng och en stor skjorta, så har jag det. Vill jag ha åtsittande topp, kort kjol, höga klackar… ja, då har jag fan det. Jag tycker smink är väldigt roligt.

Och jag njöt när jag var och handlade senast, och hörde en unge säga: "pappa, pappa! kolla hennes hår!" när ungen sen inte väckte någon reaktion fortsatte hon: "pappa, pappa! kolla hans hår!"

"Let them eat cake," she says

[FruStein]
9/13/11, 11:06 PM
#5

Jag var jättestereotypiskt flickig i förskoleåldern med rosa och glitter som det viktigaste i mitt liv. Musik och artister är nog vad som påverkat mig och mina normer/intresse för könsroller mest. Min idealbild av hur jag vill vara sattes när jag var 4-5 år och håller ännu; typ Kate Bush. Som 9-åring blev jag ett fan av Army Of Lovers och brukade mima och låtsas vara Alexander Bard - vi var rätt lika, faktiskt (jag behövde bara måla mustasch och skägg med vattenfärg). Sedan Michael Jackson och olika pojkband. Jag tror att medan andra tjejer liksom var kära i själva bandmedlemmen kunde jag fantisera mer om hur det skulle vara att vara den killen. Jag hade en kompis (tjej) som pratade om att hon skulle bli kille när hon blev vuxen och jag började då också tänka på hur det skulle vara. Jag kände inget behov av det, men tanken fascinerade och gjorde mig mer säker på livet - skulle jag någon gång ändra mig och kanske vilja vara kille så skulle det nog gå att ordna.

Idag är jag en jeanstjej som gillar en lite tuffare stil. Högklackat har jag svårt för, men tycker är snyggt. Jag sminkar mig till vardags och har långt svart (färgat) hår och tycker om att hålla på med mitt utseende. Som förskollärare är jag glad att jag som barn inte hade ett så stereotypt utseende eller beteende. Kanske inte ens en särskilt stereotyp identitet. Jag lekte mycket med pojkar, men hade flest barbie av alla jag kände. Det fanns mycket av både och. Jag tycker att det är viktigt att få testa och inte vara fast i en roll man inte känner sig bekväm i - man får byta hur mycket man vill!

Skogselva
9/17/11, 10:47 PM
#6

Kan inte sålla mig till skaran trans/inter, men det är en intressant tråd ändå, tycker jag! Könsroller och förväntat beteende, jämfört med faktiskt beteende är ett spännande ämne.

Jag minns inte om jag blev bemött med så mycket fördomar när jag var liten, det var i alla fall aldrig något jag reflekterade över. Jag gjorde som jag ville och stod för att jag var intresserad av de lite mer killiga intressena som vikingar, pirater, riddare, cowboys. Sådana lekar lekte jag med barbiedockorna som folk gav mig. Barbie var vikingen/riddaren/piraten/cowboysaren och hon räddade ofta Ken, för snacka om vilken oduglig karl! Han dög ju bara till att ligga i ett hörn. Flört

Minns förstås att jag aldrig fick den där riddarborgen jag önskade mig, eller det där leksaksgeväret, och fick inte göra svärd i träslöjden fast att killarna fick det. Men de försökte i alla fall inte göra mig till något mer flickaktig än vad jag var, de lät mig hållas.

Minns när jag var tolv och brann för vilda västern, men vilda västernböcker fick man ju köpa på loppis för den hypen är ju över sedan länge. Jag gick till ett stånd som jag såg hade just vilda västernböcker och började kolla. Gubben i ståndet började då plocka fram en massa andra böcker, som jag inte ägnade mer uppmärksamhet på, utan jag fortsatte leta efter intressanta böcker i vilda västernhögen. Och då sade han åt mig "Här är du de romantiska böckerna." Jag bara älskar att jag svarade: "Okej, men jag gillar inte romantik. Det är faktiskt vilda västernböckerna jag är intresserad av." Och sen kom mamma för att se vad jag kollade på, så han vågade väl inte säga så mycket mer.

Jag är fortfarande pojkflicka, tycker fortfarande inte om romantik som genre. Än i dag skulle jag välja en vilda västernbok framför en romantisk bok. Om det inte rör sig om lesbisk romantik förstås.

Pernilla, värdinna för Månväsen ifokus och för Epoker ifokus. På månväsen kan ni just nu läsa om Den flygande holländaren, Spöken, m.m. och på Epoker finns att läsa om East India Trading Company och absint - men självklart mycket mer, bland annat stridvagnsspärrar och utdöda yrken!

Jag söker också medarbetare/artikelförfattare till båda sajterna. Är du intresserad av antingen Folktro eller Historia - eller kanske både och, så låt mig veta! Glad

Annons:
[SweetRose]
9/28/11, 10:57 PM
#7

På utsidan har jag alltid gillat glitter och rosa etc, men har haft mycket pojkintressen. Önskade mig t.ex bilbanor och tiaror i julklapp. Snacka om förvirrade föräldrar! ;D

Upp till toppen
Annons: