Straight, bi, queer? Förvirrad...

Jag är så förvirrad angående min läggning så ni förstår inte (eller så gör ni just det)!

Jag kan liksom aldrig veta, för... Jag blir aldrig kär. Aldrig någonsin. Jag kan tycka att någon är attraktiv, men inte så att jag liksom blir förälskad eller kär. Hur känns det? Hur är det? Jag vet ingenting längre...

Well, detta är min historia.
Ända sen jag var liten har jag varit väldigt avslappnad till bi- och homosexualitet. Jag tror aldrig att jag varit straight eller queer på det sättet, jag har aldrig förstått hur man kan ty sig till ett kön. Jag har aldrig kunnat placera mig själv i "fack". Har alltid tänkt att prinsessan är lika fin som prinsen, alltid funderat på varför man alltid frågar "vilken kille är snyggast i klassen" istället för bara "vem är snyggast" och så vidare.
Jag har också, ända sen jag var liten, tänkt att killar är svåra att förstå. Hur de tänker, hur de fungerar liksom. Tjejer känns mer mjuka, mer vänliga, tröstande liksom.
Jag har aldrig varit "avtänd" eller så på tanken att vara med en tjej istället för en kille, även om det såklart skulle kännas annorlunda. Det är ju generellt sett mer accepterat med kille-tjej förhållanden än kille-kille eller tjej-tjej. Du får aldrig frågan "har du sett någon snygg tjej på sistone?" eller "är det din flickvän, eller? Ni vore snygga tillsammans" av släkten tillexempel, om du är en tjej. Istället undrar de om ens killkompis är ens pojkvän och så vidare.

Om man läser kändisfrågespalter i tidningar eller så, står det alltid till exempel "har han en flickvän" och inte "har han en flickvän/pojkvän".
I tjejtidningar (Julia, Glitter, osv) har de killspecialer, hur man förstår killar, våga flirta med killar, och sådär. Det stör mig otroligt. Är det fel av mig att vara 13 (14 nästa år) och inte känna mig lika dragen till killar som alla andra?

Klart att jag har funderat på om jag bara inbillar mig, för att jag kanske vill vara "speciell" eller något, eller om det bara är en fas. Jag är så ung, jag vet, men det här liksom äter upp mig innifrån. Vem är jag?

Jag har även funderat på om jag eventuellt är asexuell... Jag "tänder" inte på någon på det sättet, och då jag aldrig är riktigt kär kan jag inte veta. Jag tycker att både killar och tjejer är snygga, men räknas det verkligen?

Som om det inte vore nog, "gillar" jag både en kille och en tjej, tror jag. Jag vet inte om det är en attraktion eller vad det är... Killen går i min paralellklass, vi kan kalla honom A. Jag tycker att han är superschyst, sådär lagom "cool" (som i inte en total loner... Som jag är typ), lagom "pluggis" (som i att han tar skolarbetet seriöst) och helt enkelt en superfin kille. Han är snäll, och söt, och ett tag verkade det nästan som att han ville lära känna mig mer. Han pratade med mig ibland och sådär, men jag visste aldrig hur jag kände och undvek honom. När jag sedan såg honom med den tjej i min skola som jag är mest avundsjuk på (hon är verkligen perfekt...) blev jag ledsen och det liksom "tryckte" på lungorna, det blev liksom tungt att andas. Jag kan inte förklara det bättre...

Tjejen är ett år äldre än jag och vi är i samma "gäng". Jag räknar henne som den jag är närmast med (det blir lätt så när man är många, i det här fallet 10-12 stycken tror jag). Vi kallar henne M. Hon är också en sådan där perfekt tjej. Hon är vacker (jag är otroligt svag för mörkhyade kvinnor har jag märkt... De är verkligen vackra. Hon är från Gambia), hon är rolig (jag har aldrig skrattat så mycket med någon. Någonsin. Hon får mig att bli den jag vill vara, glad och flummig), hon är sådär underbart halvgalen (låter knäppt, men ni fattar... Hon är sådär crazy på ett bra sätt. En som bara släpper loss och inte bryr sig ett skit om vad andra tycker), hon är schyst (en sådan där man inte kan låta bli att tycka om... Hon blir vän med alla hon träffar), hon är en fantastisk vän... Jag vet att jag älskar henne otroligt mycket, men är osäker på om det är mer än otroligt stark vänskap.
När vi skämtar med varandra, och jag säger något som "vad har du emot mig?! Du hatar mig, ellerhur!?" (på skämt såklart), brukar hon svara "neeeej ingenting. Jag älskar dig~" och jag är alltid osäker på om hon säger så till alla sina vänner.

M är bisexuell vad jag har förstått det. Hon är inte en sån som skäms över vem hon är, precis... Hon har sagt det men jag vet inte om det var så eller inte. Queer är hon inte, då hon haft flera pojkvänner och säger att hon är kär i en kille just nu.

Jag vet inte om jag är kär eller inte. Jag vet inte vem jag är.
Jag har aldrig haft bra självförtroende, både mitt självförtroende och min självkänsla är otroligt låga. Jag har aldrig varit snygg, söt eller populär, så...  Jag vet inte. Har väl aldrig vågat ta reda på sådana grejer om mig själv, vem jag är, så nu är jag verkligen förvirrad.

Kan tilläggas att några i min närmsta bekantskapskrets är homofober och ständigt predikar om hur äckligt det är, och jag kan inte prata med någon om det här...
Hur gör man?

Förlåt för att det blev så långt, och jag ber att ni inte skriver saker som att jag kommer förstå när jag är äldre. Jag vill helt enkelt ha tips på hur jag ska ta reda på min läggning, eller om jag rent av är asexuell. Och förlåt att jag skriver anonymt, M är medlem här och jag är inte redo att berätta för henne om min osäkerhet än.

Hmm... är inte super bra på att hjälpa till med sånt här, men jag kan väll försöka.
För mig så har mitt problem främst varit att jag har lyssnat på heteronormen alldeles för mycket. Först i 8:an började ajg lyssna på mig själv och började klä mig som jag själv kände för, och nu i 9:an så är det en självklarhet för mig att vara flata och klä mig som kille. När folk frågar om jag har kille eller visar mig en typisk tjej-tröja som dem vill att jag ska ha på mig så kollar jag bara på dem som om dem var helt dumma i huvudet. ;P
Men hursomhelst, mitt tips är att lyssna på dig själv, och bry dig inte om vad som är normalt och inte.

Vet att du skrev att du inte ville höra det men det blir faktiskt bättre med åren. Det var när jag var i din ålder jag började seriöst fundera varför jag aldrig dragits till killar och så insåg att jag gillade tjejer. Det är verkligen jättesvårt med definitioner än idag så jag kallar mig bara queer så jag kan bli kär i vem jag vill. Queer är ju bara att man är ifrågasättande av heteronormen, man kan vara hetero men endå quuer liksom.

Håller med, mörkhyade kvinnor, MMHMMM

Tack för era svar!

#2 Åh, jag har alltid fått höra att queer är när man är homosexuell. Isåfall kan någon medarbetare eller så ändra rubriken.

Du kan också vara pansexuell (som  jag). I och med att du pratade om detta med att du inte förstår hur man kan ty sig till bara ett kön osv så klickade det till i huvudet på mig med en gång att det kan ju faktiskt vara så också att du är pansexuell.

Att du inte har varit kär... Jag tror det kommer med sin tid. Trodde inte heller att jag kunde bli kär på "det sättet som alla talar om", men nu när jag fyllde 23 år smällde det till hårt och jag blev så hysteriskt kär i en tjej att jag närmast är förstörd nu. Hahaha!

Jag skulle beskriva kärlek som så att man tänker på personen hela tiden, man saknar personen hela tiden, man önskar att man hade personen i sin närhet hela tiden... Till och med att man vill passa upp personen och göra honom/henne/hen lycklig med små överraskningar osv. Men samtidigt är kärlek skrämmande. Man oroas hela tiden av vad den andra säger/gör/tycker osv. Vill han/hon/hen ha mig? Vad tänker personen om mig?

Jag är livrädd för att höra min nuvarande kärlek säga någonting om att hon älskar mig eller så eftersom det gör mig så rädd och förvirrad. Menar hon det för att hon älskar mig som en partner, eller som en vän? (You get the point?) Skulle då råda dig att göra det jag aldrig vågar: Fråga hur personen menar det egentligen.

Men dock måste man känna efter riktigt noga för ibland kan man förvirra stark vänskap med kärlek. Trodde först att jag hade gjort det, men det blir klart för en senare hur det egentligen ligger till när känslorna gror lite och blir starkare/svagare.

#4 Tack för svaret.

Jag vet inte om jag älskar den här tjejen mer än som en vän. Vi är väldigt nära vänner, men inte på det stadiet att vi pratar känslor. Det känns aldrig som att vi behöver det, liksom - när jag är med henne känns det inte som att jag glömmer alla problem och jobbiga känslor. Hon hjälper mig med allt jobbigt bara genom att... Vara där, liksom. Vara den hon är.
Jag vet som sagt att jag älskar henne supermycket som en vän, hon betyder verkligen riktigt mycket för mig och jag klassar henne som en av de vänner jag håller närmast, men jag vågar inte fråga henne hur hon menar. Det skulle bli så konstigt. Vi har liksom inga "seriösa" konversationer utan de är mer fangirlkonversationer om någon serie vi gillar för tillfället eller så bara flummar vi loss och skrattar åt allt.

Jag hoppas så mycket när hon säger något sådant att jag inte riktigt förstår mig själv. Inbillar jag mig bara, för att jag så otroligt gärna vill bli kär? Det frågar jag mig själv varje dag.
Hon har sagt saker som att vi ska "gå på en romantisk picknick" i våra lolitaklänningar, vilket vi båda bara skämtar bort. Om jag skulle ställa en seriös fråga skulle det bara bli så himla konstigt, och hon skulle nog inte vilja vara med mig längre. Dessutom är 95% homofober i min skola, så ja... Det skulle bli svårt.
Jag tänker på henne jättemycket! När vi skulle ta skolfoto till exempel, tänkte jag på henne för att le naturligt.

Jag råkar veta though att hon är kär i en kille, hon pratar om honom jätteofta. Självklart skulle jag bli glad för hennes skull, om killen gör henne glad, men det skulle nog svida. Ordentligt.

Åh, och Tan-chan, jag läste din tråd. Hur har det gått för dig och tjejen? Jag tror vi alla är lite nyfikna. :)
Du behöver verkligen inte säga något om du inte vill. Är som sagt bara nyfiken på om det funkade eller så.

#5: Vet du... Jag känner igen lite i ditt inlägg angående att man inte talar känslor och så, och att man fangasmar till serier man gillar (Det gör jag och min "kärlek" hela tiden, och snackar om att cosplaya karaktärer och en massa saker). Också hon och jag skämtade om att gå på picknick och sånt.

Jag får också upp förhoppningar när min kärlek säger saker och ting. Men samtidigt blir jag väldigt rädd eftersom jag just inte vet exakt HUR hon menar. Men om du känner dig osäker på hur det skulle bli om du frågade henne så kanske du ska vänta ett tag och känna efter? Jag själv vågar inte fråga eftersom jag är rädd att det förvirrar min kärlek och får henne att ta avstånd.

Om du känner att hon är en riktigt bra vän så är hon nog bara det. Men samtidigt ska du kanske inte hoppa till förhastade slutsatser utan vänta och låta det gro lite. Liksom försöka slappna av med känslorna och sedan vänta tills du förstår dem. Ibland kan sådant ta tid.

Tråkigt om hon är intresserad av någon annan och du kanske är kär i henne, men precis som du känner så skulle jag också bli glad för min kärleks skull om hon fann någon som hon blev kär i och gjorde henne glad - även om det sved och gjorde ont. Det är äkta kärlek i mina ögon, för om man älskar någon borde man kunna gå igenom vad som helst för att göra personen lycklig, och också acceptera oavsett vad som händer.

Men all sveda och ont går över. När man inte får det man vill ha på så länge ger man till slut upp och går vidare. That's the way we work.

Dock tog jag (som du kanske läste i min tråd) chansen innan den skulle försvinna helt i form av att någon annan hann före eller att mina känslor skulle dö på grund av den enorma saknaden/längtan. Ingen kan vara kär i någon för alltid om man inte får respons; så tänkte jag. Man måste ta chansen när man har den. Annars finns risk att man ångrar sig och inser att den där chansen man hade kanske hade varit livsavgörande och "a once in a life time opportunity" som aldrig kommer igen.

Men allt beror ju helt klart på hur du känner egentligen. Du kanske behöver uttrycka för henne att du ser henne som en nära vän som du inte skulle vilja vara utan, för att få lite lugn och ro med känslorna? Kan hända att du känner dig lugnare när hon vet om hur hon känner? Så kände jag i alla fall.

Det gick som det gick med min kärlek. Vi är fortfarande vänner och tror vi håller oss så också om hon inte vill ge mig en chans. Allt är upp till henne nu, men jag kommer inte vänta för alltid eftersom jag inte kan kasta bort mitt liv och mina känslor på en person som inte vill ha mig. Älskar henne mer än allt annat på denna jord, men jag kan inte snöa in mig på en person som inte vill ha mig som en partner i och med att jag kan mista chansen att finna någon som verkligen vill ha mig. Så vill jag inte att mitt liv ser ut. Så vänskap räcker gott och väl. Jag har gett upp nu. Hon får ta nästa steg om hon vill att det blir något mer än vänskap, och då får hon säga det rakt ut till mig klart och tydligt också så som jag gjorde när jag skrev mitt kärleksbrev till henne.

Men... Den som än får mig ska skatta sig lyckligt lottad. Den som vill får gå miste om chansen, men de kommer garanterat ångra sig senare när jag väl har hittat någon annan. LOL! *confident*

#6 Tack igen. ^^,

Ja, jag förstår hur du menar. Hon är min nära vän just nu och jag vet inte riktigt hur långt det kan gå innan det verkligen kommer göts ont att vara bara just det. Men som det är nu, vill jag verkligen behålla henne som min vän hellre än att förlora henne, you know. Det kommer aldrig att kunna bli helt som vanligt igen om jag berättar hur jag känner. För om din otroligt flummiga och glada kompis plötsligt säger något i stil med "du, jag tror att jag kanske är kär i dig" kan man inte riktigt se på personen på samma sätt.
Som det ser ut nu kan jag bara hoppas att hon glömmer killen och ser den där lilla knäppa, flummiga tjejen som alltid vill vara nära henne.

Samtidigt tänker jag alltid - varför skulle hon välja mig? Jag är verkligen inte lika vacker som hon (jag är downright riktigt ful, haha)noch jag hatar min personlighet trots att jag vet att jag inte kan göra något åt saker. Jag funderar ofta på om jag liksom har "rätt" att älska någon, jag som är så... fel. På allt. Det är verkligen tunga känslor...

#7: Man ska aldrig bekänna sina känslor med ordet "tror" i meningen. Du måste vara helt säker först.

Vissa tar det bra medan andra tar det dåligt. Men det jag har lärt mig av mina egna erfarenheter så är hon ingen vän om hon överger dig för en sådan sak. Det är inte en så stor sak egentligen om man inte ballar ur och blir hysterisk om det, och borde inte kunna förstöra stark vänskap. Om det gör det så var hon helt enkelt inte en av de där bra vännerna som står och stöttar en i ur och skur.

Jag hoppas för din skull att hon glömmer den där killen och ser dig istället.

Och du, det finns många anledningar till varför hon skulle ha dig, kan jag lova. Du kanske inte ser dem för att det låter som att du har dålig självkänsla och självförtroende, men alla människor har någonting som kallas för "det där lilla unika som ingen annan har".

Jag vet inte hur du är som person eller så, men jag tror säkerligen att om du nu är så där fel som du påstår dig vara så skulle hon inte vara din vän. Det låter som att ni är väldigt nära, och det tror jag inte hon hade velat om du var "fel på allt".

Förstår vad du menar ändå. Jag själv hatar min kropp för att det är en sådan sak som antagligen står i vägen för mig och min kärlek (eftersom hon antagligen har svårt med just det faktum att jag har en tjejkropp). Men vad ska jag kunna göra åt det? Acceptera istället dina brister och lär dig leva med dem. Förändringar kommer oftast av sig själv när man blir äldre och mognar upp eftersom ens tankesätt måste få utvecklas av sig själv. Du an inte tvinga fram en utveckling/mognad hos dig själv eller någon annan. (Been there, done that.) Och om du har de rätta vännerna runt dig mognar du också snabbt. Uppskatta dig själv för den du är. Du kan inte bli någon annan, och det är just den du är som hon antagligen tycker så bra om att hon till och med delar med sig av sina tankar om den där killen (även om hon inte vet om att det kanske gör ont hos dig). Är inte det tecken på att hon litar på dig?

Tycker du ska känna dig stolt över det.

Lättare sagt än gjort, jag vet. But isn't that the truth?

Spelar det egentligen någon roll om du är bi eller homo? Du är ju den du är, och den du alltid kommer vara :)

Jag blev inte kär förrens jag hade fyllt 16, alla människor är olika kräsna:)

Den tryckande känslan är någonting som händer när man försöker kontrollera sorg, eller iallafall i mitt fall. Eller om någonting hänt och man är riktigt upprörd/ledsen... Men det är som sagt jag, och inte dig då :)

Annars tycker jag generellt att man inte ska tänka så mycket på det, låt det ha sitt lopp helt enkelt:)

Det enda man kan göra i kärlek är att vara sig själv, och säljer det inte så kommer det göra ont, men det finns ju liksom inga andra alternativ till det:)

Lägg ingen vikt vid din läggning, utan bara gör det som känns rätt helt enkelt, det blir bäst för dig, och för alla andra då!

Hoppas det löser sig för dig.

Tack för era svar!
Förlåt att jag har varit lite seg. Varit så mycket att göra, 7an är jobbigare än jag trott.

Börjar bli säker på att jag är kär i den här tjejen nu. Men jag har inte gått igenom själva "förälskelsen", kan det vara så? Att man liksom blir kär utan att först bli sådär galet förälskad? Jag tycker om henne så himla mycket, just nu sitter jag mest och hoppas.

Jag blir liksom sårad när hon säger saker som att hon bara kan bli kär i brunetter (jag är blond). När hon pratar om snygga killar hon är kär i et.c... Men jag är för glad när jag är med henne för att tänka så. Det kommer efteråt.

Läste ett inlägg på hennes blogg imorse. Blev alldeles glad. Vågar inte skriva ut hela inlägget eller så, men kan berätta om lite vad det stod.
Hon skrev att jag var en kompis, att jag trodde att hon hatade mig (på skämt... Jag tror inte det på riktigt) men att hon inte gjorde det. Att hon tyckte om mig när jag var glad och rolig och när jag var sur. Att inget i världen skulle få henne att vilja hata mig.
Hon avslutade med "Jag tycker om henne alldeles för mycket".

Vet inte hur jag ska tolka det. Blev ju glad såklart, otroligt glad och hoppfull (tyvärr) men förvirrad också...
Ja. Var tvungen att skriva av mig bara.