2011-10-12 19:09 #0 av: Anonym

Okreativ rubrik...

Iallafall. Samma person som bakom tråden "Straight, bi, queer? Förvirrad..." här, och tyckte att jag kanske skulle starta en ny tråd om själva kärleken.

För er som inte läst min förra tråd kan jag berätta att jag nu ärligt vet att jag är kär i den här tjejen. Hon gör mig lycklig. Hon får mig att känna mig speciell.
Jag älskar henne, helt enkelt.

Vi är nära vänner, så jag vill inte förstöra vår vänkap. Förlorar jag henne kommer jag förlora min värld, känns det som. Hellre vän än ingenting alls, liksom.

Trots det kan jag ju inte låta bli att hoppas.
Varje gång hon säger att hon älskar mig, hur ska jag ta det då? När hon säger att vi ska ses, ha romantiska picnics osv, vad ska jag svara?
Allt hon säger eller gör gör mig hoppfull, trots att jag egentligen inte vill bli det.

Vet inte hur jag ska tolka det hon gör och säger, vet inte om jag ska fortsätta hålla tyst eller om jag ska säga något. Vet ingenting. Vet bara att om hon skulle tycka om mig på samma sätt, skulle jag öpna mina armar och ta emot hennes alla sidor, de jag känner och älskar och de dåliga jag inte sett. Jag älskar henne. Jag älskar henne. Jag älskar henne så mycket!

Till skillnad från mina tidigare förälskelser får hon mig inte att känna mig värdelös och ovärdig - tvärt om! Hon får mig att känna mig som en bättre person, för jag vet att hon gillar mig åtminstone som vän.
Hon får mig inte bara att känna mig som en bättre person, hon gör mig till en bättre person.

Jag tror att jag uppfattar saker fel, och det gör ont att förstå det, men ibland känns det som att hon ser på mig annorlunda än jag tror. Som när hon väntade på mig när jag skulle gå av bussen, sa att jag var jättesnygg (klippte håret dagen innan) och tog min arm och gick jättenära, som om vi vore ett gammalt par. Det kändes som att mitt hjärta skulle skutta ut ur bröstet.
Och idag när hon kramade mig, två gånger, jättelånga och hårda kramar fast det är allmänt känt att hon hatar att kramas. Och att jag fick leka med hennes hår och sätta upp frisyrer fast hon inte brukar låta folk göra det (hon har jättefint hår, supermånga svarta flätor ner till midjan) utan att klaga. Och hur hon alltid sätter sig bredvid mig och har fötterna på min stol och jag mina på hennes, och så vidare.

Enkla, små tecken som kanske jag bara märker och överreagerar på. Men jag älskar henne verkligen, så det kanske är vanligt?

Hur ska jag göra? Avvakta, berätta, vara tyst?
Det äter upp mig innifrån av att vara så osäker på hur jag ska reagera.

Mind you att vi har ett väldigt skämtsamt förhållande - inte många konversationer slutar utan att vi bryter ihop av skratt. Skulle jag ta upp något så seriöst som känslor skulle hon a) skämta bort det eller b) tycka att jag var konstig/galen/whatever.