Hur tänker ni kring barn?

Barnlängtan är något som jag själv har haft i ca. 13 års tid nu och jag väntar tills läget känns bra med ekonomi och bostad. Jag är bisexuell tjej och lever tillsammans med en kille. Så, förutsatt att allt funkar fysiologiskt så tror jag inte att barnfrågan är något att fundera på.
Men hur tänker ni? 

Ni som exempelvis lever i lesbiska förhållanden, hur ser ni på barnfrågan? Vill ni ha barn? Vilka alternativ överväger ni och vilka väljer ni bort? Om det inte är för privat (då är det ju bara att inte svara ) så skulle det vara intressant att höra hur andra resonerar. 

Man kan ju aldrig veta men jag föreställer mig att jag lever i ett lesbiskt förhållande och vi båda vill ha barn. Adoption känns som "minst komplicerat" för man behöver inte tänka på ifall "pappan" vill vara aktiv i föräldrarollen eller hur han kommer känna inför att se/träffa sitt barn annars. Det finns dessutom så många barn som behöver föräldrar. Ja, det är väl mina funderingar. 

Någon som förstår vad jag pratar om? Känner mig lite trött 

Adoption är ofta en väldigt lång process som inte alls behöver sluta med att man får adoptera. Det var bara det jag hade att säga nu. :)

Ja, visst är det så. Kanske jag uttryckte mig lite simpelt, jag menar inte att det är lätt. 

Att adoptera är väl svårast? Sverige tillåter men nästan inget annat land i världen. Sucks! Och att fixa det hos läkare kostar hur mycket som helst. Verkar vara ett omöjlighetsprojekt det här!
Ibland tänker jag på hur min och min tjejs barn skulle se ut och vara, hur de skulle likna oss. Sen kommer jag på att det kommer jag aldrig få veta, för det är omöjligt.
Mje, hundar. Hundar!

#3 Apropå det där med att du och din tjej aldrig kan få ett eget barn...

Jag läste i en tidning (Illustrerad Vetenskap) om hur forskare har kommit på en teknik för samkönade par. Mellan två kvinnor kan man ta en äggcell från ena kvinnan och "göra om" den till en sädescell och injektera (heter det så?) i den andra kvinnan. På så sätt kan paret få ett biologiskt barn som har DNA från båda parter. Samma sak med män såklart, men att de tar en sädescell och gör om de till en äggcell och injekterar det i en kvinna. Barnet kommer ju inte likna kvinnan då äggcellen inte är hennes.

Det stod att tekniken eventuellt kommer att komma i användning om 10-20 år. Jag vet inte sanningshalten i detta, men om det funkade vore det ju fantastiskt! Tydligen ska du kunna ha ett eget barn som ensamstående också, men borde barnet inte bli en kopia av föräldern då?!
Aja, intressant tycker jag iallafall. :)

#4; Det stämmer som du säger. Problemet med denna teknik i dag är att avkomman blir infertil. Det var det senaste jag hörde om denna studie.

Medan så många andra skulle säga att det är "emot naturen" så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att utnyttja denna teknik när den väl finns ute för allmänheten. Vi gör så mycket annat som är emot naturen i våra vardagsliv så varför ska detta ämne behandlas annorlunda? Men frågan är bara om min flickvän vill det. Men jag skulle helt klart vilja bli pappa (även om jag är biologiskt en tjej) i framtiden. Vi båda vill ha barn i framtiden där hon kommer vara mamma. :)

Det där med att få barn som ensamstående. Menar du då som att få barn med sig själv? Borde inte det vara skadligt med tanke på att man inte får någon variation i generna? Att det blir som en typ av incest?

Intressant ämne är det i varje fall. :)

#5 Ja, man skulle kunna få barn med "sig själv" enligt artikeln jag läste. Det låter otroligt konstigt, men det var vad det stod. ^^,

#6: Ja, konstigt låter det. Men tror de kanske menade att det är möjligt, men inget att rekommendera med tanke på alla genetiska problem som kan uppstå.

Och som du säger i #4 så skulle säkert barnet bli en kopia av sin förälder. Sådant är ju bara läskigt. Tänk att uppfostra ett barn som man vet är en klon av sig själv. Haha!

Vilken bizarr tanke att ens barn är en klon av sig själv 
Men den där tekniken låter verkligen intressant. Jag har inte hört något alls om den, så jag får leta upp något. Håller med dig #5 att det är så mycket vi gör som folk anser är "emot naturen" och ändå rullar det på. Kanske kommer det bakslag, men då hoppas jag iaf att man har testat ordentligt och övervägt alla risker innan man godkänner en sån behandling. 

Jag tänkte det att om man lever i ett samkönat förhållande och älskar varandra över allt annat... man vill ha barn och så kan man inte få ett barn som är en (biologisk) del av sig själv och sin älskade. Blir det en sorg då? Eller hur går man vidare och ser på alternativ? Eller gör man som #3 och skaffar hund? 

#8: Jag skulle helt klart känna en tomhet om inte mitt barn skulle vara en biologisk del av mig själv. Eftersom jag tyvärr är född i fel kropp men att min kropp skriker att jag vill bli pappa, så är detta svårt med min flickvän i dagsläget. Därför har vi inte heller skaffat barn än eftersom det inte känns "rätt" med de metoder som finns i dag. Hon vill jättegärna ha barn redan nu, men jag vet inte hur jag känner inför att hon blir biologisk förälder men inte jag. Jag vill ju ha ett biologiskt barn, men jag vill inte föda det för det känns som att det går emot "mitt egentliga kön".

Riktigt komplicerat är det i alla fall när jag tänker på ett eget barn. Det känns tråkigt att jag inte kan nöja mig med de alternativ vi har i dag. Jag vill ju inte behöva låta min flickvän vara barnlös på grund av mina problem eftersom jag vet hur mycket hon vill ha ett barn. :(

#9
Nej det är verkligen ingen lätt sak. Och när det blir så många saker att ta hänsyn till. Sen att dessutom behöva vänta in lämpliga alternativ. Ingen blir ju yngre med åren heller. Så jag förstår att det måste vara ett fruktansvärt jobbigt dilemma 

Visst är det massa byråkrati och utredningar kring adoption men där är utgångsläget åtminstone detsamma för båda, dvs. ingen blir biologisk förälder men båda blir likväl förälder! Men oavsett metod så ska ju båda kunna känna sig som minst lika mycket förälder, om ni förstår vad jag menar. 

Nu svamlar jag... bäst att avsluta för dagen