07. Könskorrektion

Vill byta kön

2012-01-01 09:49 #0 av: Anonym

Enda sen jag var en liten tjej så har jag velat och känt mig som en kille. Gick omkring med en skumboll i trosorna för det är en penis jag skall ha. Berättade det aldrig för nån och med åren som gått har jag ju tänkt på detta. Sen träffade jag min ex-man och vi fick barn tillsammans men det kändes alltid fel att han fick stoppa in penisen i mig för jag känner ju att det är jag som skall stoppa in en penis i någon. Ja svårt att förklara.

Men åren gick tillsammans med mannen och jag var deprimerad större delen av vårt förhållande så detta kom i glömska tills igår kväll när jag och min väninna satt och pratade efter tolvslaget och känslorna kom tillbaka igen.

Jag har alltid hatat mina bröst för dom skall ju inte finnas egentligen och mensen skall vi inte prata om. Jag verkligen avskydde den. Ja vem gör inte det men jag verklige verkligen hatade den och jag fick den tidigt dessutom.

Men är det inte försent att genomgå en sån här process för jag är ju ändå 33 år gammal. Jag vet ju inte ens vem jag skall våga kontakta. Bor på en liten ort så det är ju pinsamt att gå till läkarstationen och fråga där.

Jag googlade sen när jag kom hem från väninnan och först i natt så fick jag veta att det heter transsexuell. Skriver som anonym innan jag vet mera om det och när jag vågar komma ut så att säga.

Anmäl
2012-01-01 16:49 #1 av: Cochon

Jag förstår vad du menar, in i minsta detalj. Det är en känsla som inte går att sätta ord på, men som inte går att låtsas som inte finns.
Jag måste bara ställa en fråga, har behovet av att få ha rätt kropp blivet starkare med åren eller har det varit samma hela tiden?
Jag vet vem du ska kontakta men jag tycker du borde ta tag i det, du blir mycket lyckligare av att vara du.

Du kan kolla lite på transformering.se  och läsa 'Det är vårt tur nu!' (www.detarvarturnu.se) Har inte hunnit läsa boken än, men är väldigt säker på att jag kommer gråta floder när jag läser den. ;)

 

Anmäl
2012-01-01 16:57 #2 av: Anonym

Känslan var jättestark när jag var liten och tonåring men försvann när jag fick barn och depressioner men den har alltid legat där och pyrt under ytan och nu jag har kommit till insikt om mitt riktiga jag så är denna känsla lika stark som den var när jag var liten/tonåring. Jag har alltid vetat att jag är menad att ha en penis. Jag var en sån där pojkflicka när jag var liten.

Skall kolla in sidorna.

Anmäl
2012-01-01 18:15 #3 av: KAGE

Det är inte alls för sent! Försök googla så mycket information du kan. :)

Anmäl
2012-01-01 18:21 #4 av: Anonym

Japp jag sitter och läser för fullt just nu. Skrattande

Anmäl
2012-01-07 15:23 #5 av: karin46

Hej, jag kan verkligen inte tänka att det är för sent att byta kön. Som jag ser det så kommer du troligen må mycket bättre när du har blivit kille.

För att få lite mer fakta och även om du vill prata med någon som säkert kan svara på många frågor gå in på www.rfsl.se. Där i sökrutan kan du skriva "könsbyte" och få fram många fakta. Om du känner att bu vill prata med en person, under rubriken Genvägar klickar du på "Prata med någon".

Du behöver inte alls vara medlem i RFSL för att de ska hjälpa och stötta dig.

Vänta inte att kontakta dem, de finns där och kan/vill hjälpa.Flört

Jag håller tummarna, du får skriva en rad och berätta hur det gått.

Anmäl
2012-04-01 19:58 #6 av: [Vargöga]

Dags att komma ut. Det är jag som är TS i denna tråd.

Känner mig mogen nu att kravla mig ur garderoben. Kommer att bli många och långa år innan jag kan bli en man. Hinner fylla pensionär innan jag har blivit den rätta personen.

Dels måste jag vara psykiskt frisk för att kunna genomgå en sån här utredning vilket inte är det lättaste med mina diagnoser. Sen måste jag sluta att skada mig själv innan jag ens får börja. Lite svårt med det med.

Dels har jag mina flickor som är för små för detta och risken är att dom blir mobbade i skolan då samhället dom lever i älskar att snacka skit om andra.

Anmäl
2012-04-05 06:59 #7 av: [yade_]

Har aldrig riktigt förstått mig på beslut om att byta kön, speciellt om det tar hela livet att komma dit.
Förstår att det har med det mentala att göra, att man i huvudet vill passa in med sin kropp, men brukar se det som att man inte är sin kropp utan något djupare.
Med tanke på ditt senaste stycke i sista inlägget. Du verkar lite osäker menar jag.

Anmäl
2012-04-05 21:35 #8 av: checkbox

#7 Jag uppfattar det mer som att EmiliaP i sådana fall är osäker pga andra omständigheter och inte pga sin identitet. Och självfallet är man mer än sin kropp, men samtidigt så kan jag tänka mig att det är fruktansvärt tufft att den inre bilden av sig själv inte stämmer överens med den yttre. För det är bara naturligt att vilja bli uppfattad av andra såsom man uppfattar sig själv.

Anmäl
2012-04-06 09:01 #9 av: [Vargöga]

Det jag är osäker över är mina barn. Dom bor på en liten ort och det snackas tyvärr ganska mycket där. Jag vill inte utsätta dom för mobbing och utfrystning.

Anmäl
2012-04-06 16:03 #10 av: [yade_]

#8 Absolut, det kan jag ju förstå.

#9 Förstår det problematiska. Jag vet ju inte så mycket om ämnet så ska väl inte uttala mig mer. Men känner ändå att man kan vara tillfreds med den man är om det nu är både fel och rätt för dig att byta kön. Är säker på att varje litet missnöje med det mesta sitter inte i det yttre, utan det inre. Har själv en del tankar om liknande.
Man kan ju på något sätt inte vara säker innan man är helt, i grund och botten förankrad i sitt djupaste jag.

Anmäl
2012-04-07 23:47 #11 av: Anonym

Emilia, vi känner varandra väl och jag sitter i samma båt som du...

Skillnaden är att jag är för feg...

Själv drömmer jag härliga drömmar om nätterna om mitt liv som kille/man. Lyckliga är dessa drömmar och jag känner mig tillfreds i  min manskropp.

Jag drömmer om scener där jag sitter med en tjej i mitt knä och jag är kille då...

Kramar

Anmäl
2012-04-08 11:26 #12 av: [Vargöga]

#11 Tack anonym. Jo det är så för mig med. Feg i början och sen går det lättare för varje person som man berättar det för. Jag har saknat det manliga könet enda sen jag var liten. Kanske att jag får uppleva detta innan jag dör. ;-)

Anmäl
2012-04-08 11:28 #13 av: Anonym

#12 Frågan, den största frågan, som alltid. Vad ska familjen säga? Kommer jag att stå här ensam sedan?

Anmäl
2012-04-08 11:34 #14 av: [Vargöga]

Precis. Det är ett oerhört stort beslut. Jag tror mina barn kommer acceptera mig men min ex-man avskyr detta. Han vill inte att jag skall heta samma efternamn heller.

Alla andra accepterar detta men jag kan inte sluta tänka på att barnen kanske blir mobbade i skolan så det är där min osäkerhet ligger. Jag vill ju inte att dom skall drabbas för något som jag genomgår.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.