04. Funderingar kring HBTQ status

Jag är så förvirrad över mig själv

2012-02-07 21:58 #0 av: Godhead

Okej hela det här inlägget är urfånigt, men jag antar att jag hoppas kunna i alla fall se mig själv klarare. Eller så letar jag egentligen efter någon som kan säga till mig hur det är och så kan jag glömma allt annat, haha.


Jag är könsneutral. Har alltid varit, kommer alltid vara, kan inte tänka mig att jag någonsin skulle "bli" något annat.

Jag är inte trans.
Men jag avskyr min kropp och allt den "står för". Jag ligger på kvällarna, nästan varje kväll det senaste, och känner paniken i halsen över att jag har bröst och jag vill skära av dom, hur mycket jag än tränar blir inte min röst djup nog och jag vill aldrig prata igen, mina höfter/lår är för stora och jag vill banta tills det inte syns, jag har inget hår i ansiktet och jag är för kort och mina axlar är för feminina och GOD DAMN IT det finns inte skit jag kan göra åt det!
Jag blir så avundsjuk när jag ser ciskillar (mina bröder eller sådanna jag inte känner, inte mina vänner) som har allt det.

Grejen är den att jag har inte alltid varit sådan. Jag har varit helt okej med att till synes vara en tjej med kjol och långt hår, även om jag kanske aldrig var den mest typiskt feminina. Jag lekte med vem jag ville men inte med varken dockor eller bilar. Jag fick bröst, spela roll.
Det var topp tre år sedan (16-17år) det började ändras i mitt huvud (Men för att vara rättvis, det var inte förren då alla andra killar började förändras ordentligt och lämnade mig kvar). Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag kom till ett ställe där jag vågade öppna mig mycket mer och jag klippte av mig håret och började klä mig mer maskulint då och då (aka. jag fick någon slags modekänsla över huvud taget). Över åren och särskillt det förgående gick det från "då och då" till "alltid". Jag går inte ut utan att "binda" in brösten och om jag inte gör det så har jag iaf inte någon BH, (för jag slängde allihop) och då går jag hopvikt som en papperslapp för att jag är rädd, helt ologiskt, för att folk ska "tro" att jag är en kvinna. Och varje gång jag träffar någon ny person, barn eller vuxen, och dom säger "hon" för första gången är det som att min hjärna kollapsar. (I regel så sticker jag fort efter det och orkar inte prata med personen igen.)

Jag vill inte se ut som en kille. Jag vill vara androgyn. Men även om jag vill inte ha ett helskägg eller en lustig mustasch, vill jag ha möjligheten att skaffa det.

Det värsta är hur sjukt ytligt det är. Ligger jag och läser en bok, ser på tv - ingenting känns egentligen fel. Det är inte förs än jag ser mig själv (eller känner mig själv, möjligtvis om jag är runt folk) som jag reagerar för jag ser inte ut på riktigt som jag gör i mitt huvud.

Och jag vet att en hel del av mina "problem" KAN lösas, bara jag hade blivit klassad som transsexuell. Men jag är inte transsexuell, mitt huvud är inte 100% man och har aldrig varit det. Jag kan lika gärna göra en totalvändning om två år för allt jag vet! Dessutom så känner jag mig riktigt jävlig som ens kommer ut med det här när det finns faktiskt riktiga transsexuella som har det jävligt jobbigt att bli accepterade för sitt riktiga kön eller förnekade vård, och här springer jag och klagar över att jag ser fel ut???

Förutom att det skulle vara förolämpande mot dom - jag vågar inte gå och få det undersökt bara för att få alla förhoppningar kastade i gruset och stampade på. Ouch.

Anmäl
2012-02-11 13:31 #1 av: Ikajo

Jag tycker inte du ska slå så mycket på dig själv för det här. Vi är olika allihopa. Vårt samhälle är uppbygt av en förväntan på att man är antingen man eller kvinna. Att röra sig på gränsen mellan dem är oerhört provokativt. Jag tycker inte du ska skämas för att du vill vara androgyn, om det är det du vill vara. Frågan är om det verkligen är så? Att vara androgyn är ju att man har både manliga eller kvinnliga drag och egenskaper. Det är mer flytande. Du försöker uppnå en maskulinitet och undertrycker allt det som är feminint. Det låter lite som om du ser din egen kropp som fiende.

Du är fortfarande så pass ung att du kan ta hjälp av ungdomsmottagningen i din hemkommun eller uppsöka kurator. Första steget till läkning är att acceptera att man behöver hjälp. Inte en läkare i första hand utan snarare en psykolog som kan hjälpa dig att bli vän med dig själv och din kropp. Och kanske hitta vad som verkligen är orsaken till att du känner så här.

 

Det är inget fel med att uppleva sig själv som androgyn men att se sin egen kropp som fel är inte särskilt hälsosamt.

//Sofia - Sajtvärd på Feminism iFokus
Officiell titel: Professionell Skrivare
Du kan läsa text skriven av mig här

Anmäl
2012-02-19 20:19 #2 av: JustRobin

Vill bara säga att jag definitivt håller med förgående talare. Det hjälper alltid att prata med någon, och ångrar att jag inte gjorde det som yngre, det är svårt att bara ha alla tankar för sig själv!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.