Behöver skriva av mig lite...

Jag har gott om underbara vänner och en helt fantastisk pojkvän, men ändå känner jag mig ensam. Jag har de som inte skrattar bort vem jag är, som inte är elaka eller hopplöst kränkande, men ändå är det som om ingen riktigt förstår. Och det är ju klart, det är svårt, för att inte säga helt omöjligt att förstå någon annan.

Jag bor långt från någon stad, och det är en mindre ort. Jag älskar den, men  jag känner ändå inte att jag kan vara öppen här, att jag kan vara mig själv hela tiden. Det är alldeles för många "onormala" saker. Jag ser mig som tjej ena dagen, kille nästa. Någon dag ser jag mig som både och. Vilket gör att jag ena dagen kan vara straight och andra dagen gay, eller inte riktigt något av det.

Då och då velar jag. Ska jag berätta, eller ska jag låta bli? Ibland ångrar jag att jag inte berättade för vissa personer, och numera är det fel tillfälle att göra det. Det känns svårt att våga vara jag, Svårt att orka berätta och förklara, för att göra om det igen och igen och igen. Särskilt när man då och då möts av likgiltighet eller att man blir bortskrattad.

"men inte kan väl du vara en transperson för du vill ju varken byta kön eller försöka se manlig ut, du är ju bara en helt vanlig tjej"

Näh, jag har inga behov av att genomgå behandlingar. Jag är för det mesta nöjd som jag är, även om det då och då är frustrerande, men... Jag är väl lika mycket transperson som vilken annan som helst, bara att jag är det på mitt sätt, på mina villkor. Så varför är det så svårt och så jobbigt? Varför känns det som att jag tvingas ljuga så ofta, dölja vem jag är innerst inne?

Visst kan du vara transperson utan att vilja förändra dig fysiskt. Det finns många fler varianter av "transperson" än bara de transsexuella, som vill genomgå hormonterapi för att förändra sitt yttre.

Jag brukar inte berätta för människor jag nyss träffat om mitt privatliv och det har du heller ingen skyldighet att göra; om jag har intresse av att lära känna personen närmare så kommer det så småningom att komma fram helt naturligt.

Jovisst, men av någon anledning verkar "normalt folk" inte alltid förstå att transbegreppet innehåller mer än crossdressers och de som vill byta kön.

Att jag i många fall vill berätta är för att jag vill att andra ska vara medvetna om att jag inte mår bra när jag placeras i ett fack som jag ibland helt enkelt inte passar in i. Att jämt och ständigt råka ut för kommentarer som "men hej tjejen" eller liknande tär lite på mitt tålamod.

Visst har jag aldrig någon skyldighet att berätta, Men i många avseenden vore det så mycket enklare än att spela med hela tiden. Sedan förväntar sig alla att jag ska vara "tjejig" och duktig på "tjejsaker" och jodå, jag är en fena både på att baka och diska och städa, men det är liksom inte vad jag gillar och kan som definierar mitt kön.

åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag är exakt så, jag känner mig olika olika dagar... (genderfluid). Har också fått höra sådana oförstående kommentarer ("men du är så feminin, du ÄR ju tjej", "kanske om du klippte håret kort eller gjorde dittan och dattan?"), och dessa kommentarer har jag inte fått av "normalt folk" utan några vänner som själva är trans (!) Men dessa har varit opererade eller på väg till operation och har jobbat/jobbar otroligt mycket med att just vara "kvinnliga" och kan inte begripa att jag kan känna mig som kille utan att vilja agera maskulint...
Deras oförståelse har jag tagit extra hårt för jag tänker om inte ens de förstår så är det inte så stor chans att andra, icke-trans, förstår... :(

Jag trivs hyfsat med min kropp. Skulle gärna vilja ha mindre bröst, mer muskler och skägg men jag vill inte "bli kille".

Du är inte ensam i alla fall...

Jag tror att det kanske finns många som inte förstår, även andra transpersoner. Jag själv har svårt att greppa hur det måste kännas att "bara" vara antingen tjej eller kille. Men jag respekterar ändå, jag försöker respektera alla, även jag inte alltid kan förstå fullt ut.

Just det här med att så ofta viftas bort som en "tuff tjej" är tröttsamt. Visst, jag har kort hår, använder troligtvis fler svordomar än vad som anses normalt för en tjej, klär mig i arbetsbyxor och kängor, men det är ju inte det som definierar mig. Jag är jag, och det som spelar roll är ju vad jag själv känner mig som, och att jag får vara mig själv...

Känner igen mig så väl i det du skriver. Jag är hyffsat öppen med vem jag är och hur jag känner. Oftast så får jag höra "varför byter du inte kön då?". men det är ju inte riktigt så enkelt när man är som man är.

#4 Ja, du har nog rätt, det är inte så många som skulle kunna "förstå". Jag förstår inte alla heller, försöker respektera som du säger, dock känner jag inte att jag får samma sak tillbaka :( Tycker bara det är trist. Världen är inte svart och vitt och kön är mycket mer än man och kvinna...

#5 Ja, det är rätt vanligt att höra tror jag. "Men byt kön då!" Troligtvis "kan" man bara ha ett kön. Som är det ena eller det andra. Är man någonstans däremellan, eller utanför dessa kön, så finns man i princip inte. Det kanske är för konstigt för att man ska kunna acceptera det?

#6 Ja, man försöker respektera andra så gott man bara kan, och arbetar för det, men får inget tillbaka. Det är så vansinnigt synd, tycker jag. I nuläget brukar jag oftast gå runt ämnet med att säga saker som att jag inte är "en typisk tjej på något sätt, och att jag går efter vad jag är på humör för" men inte ens så kan man egentligen säga och få det rätt. Det är så mycket mer komplicerat än så.

samhället (och folk) har såna jävla behov att kategorisera folk.

kör ditt eget race och vägra bli definierad :)

det finns ett bra ord om folk frågar. "queer". frågar de nåt om det så säg bara "google är din vän" ;)