Tråkigt att du ska behöva uppleva sådant på ditt arbete. I ett jämställt land som Sverige borde man ju tycka att vi har kommit längre.

Om jag stöter på någon enstaka person med homofob attityd så brukan jag ignorera denne, men är det individer som man träffar och måste umgås med varje dag, som i ditt fall arbetskamrater, så är det förstår så många gånger värre.

Du kan alltid tala om för dem att deras snack (för jag antar att det handlar om diverse bögskämt och nedsättande kommentarer om homosexuella?) är kränkande och sårar dig. Fast hur du ska göra det utan att samtidigt komma ut kan jag inte svara på…

jag har nyligrn fått reda på att en arbetskamrat setat och snackat skit om homosexuella. Hon vet att jag är gay, så jag blev mäkta förvånad när jag fick reda på hur hon hade uttryckt sig. Då jag aldrig varit med om homofobi som är riktat mot mig personligen. jag kan lova att skulle hon uttrycka sig när jag var i närheten så skulle jag gå raka spåret hem och göra en anmälan om hat mot folkgrupp, sedan skukke jag ringt chefen och berättat att jag inte kommer tillbaks om inte paddan är avskedad!

Hmm, rent allmänt försöker jag förklara för personen att beteendet inte är lämpligt, oavsett om det är homofobt eller transfobt beteende.

Fungerar inte det så försöker jag undvika personen. För det är helt enkelt inte värt besväret att umgås med människor som inte vill förstå/lära sig, att det de gör faktiskt gör andra människor illa.

#2 Du jobbar inom vården, eller hur? Någon med sådana åsikter bör absolut inte jobba inom vården enligt mig, eftersom man bör jobba utefter en humanistisk människosyn, och homofobi hör absolut inte dit.

Om hon inte kan visa respekt för kollegor, så är frågan om hon kan visa respekt för vårdtagarna? Kanske vore det lämpligare om människan jobbade på ett lager istället.

kan säga att hon inte bör jobba med människor överhuvudtaget. ja det gör jag.

#6 Tyvärr så är det en massa människor som jobbar med nåt dom inte borde.

Svårt att veta hur man ska bemöta homofobi på en arbetsplats. Jag har valt att inte vara öppen på mitt jobb då jag har ett typ vikariat eller tillfällig anställning och inte anser att mina "tillfälliga" kollegor behöver veta allt om mig. Fast det är bra stämning på jobbet annars och min arbetsledare är öppet lesbisk. Sen tror jag kanske att folk där läser mellan raderna lite och fattar ändå när jag är ganska ointresserad av typiska heterointressen och diskuterar jämställdhet, feminism och Prideparader med min chef  Jag har väl varit ganska uttalad förespråkare av rättigheter för hbtq-personer. Sen har vi en anställd till som är gay men valt att inte vara öppen med det (jag fröstod det dock med en gång första gången jag såg honom).

Men jag hara bara stött på homofobi på stan när fyllon gapat på mig o min pv på avstånd. Brukar ignorera sådant. Men på en arbetsplats blir det ju mer närgånget när man behöver träffa sina kollegor ofta.

Jag har ALLTID varit rätfram och ja…ilsken. Haha. Hade någon skrikit åt mig och min tjej när vi höll handen tex så hade jag stannat och hånglat med henne medan jag pekade finger xD

Det srogliga är att det finns homofober, men i grunden handlar det alltid om osäkerhet och rädsla, för sånt de inte vet något om eller känner till… Och istället för att ta reda på fakta, så bygger de upp en rädlsa som blir hat…

Det bästa om du vill komma ut för dina arbetskamrater och kollegor kanske är att börja prata om det lätt… Just nu har ju en hel del "kändisar" kommit ut, vad anser de om dem tex? Sedan finns det ju en massa litteratur om homosexuella osv, man kanske kan smyga in sånt…?

Viktigt att komma ihåg att deras hat inte är egentligt hat, utan rädsla. Och det gör dem väldigt svaga, svagare än dig… Så - tänk på det, och försök ge dem tid.

Ibland tror man att människor ska döma en, men i verkligeheten är det oftast tvärtom. De jag trodde skulle hata mig när jag kom ut - de visade sig vara de riktiga vännerna som stöttade och ställde upp mest, så…! Man vet aldrig!

Lycka till!

Jag orkar inte lägga ner någon större tonvikt på homofobiska människor. Är de i min omgivning brukar jag dock ta en ilsken debatt med dem.

När jag påbörjade en anställning förra året var det en av kvinnorna där som kommenterade sexualitet. Jag hade då jobbat där ca en vecka och var alltså helt ny!

Men, hon sa något i stil med att en f.d kollega de haft på jobb hade sent i livet kommit ut som lesbisk och det hade gjort henne orolig och nervös. Hon kom ihåg alla gånger de kramats och tänk om hon menat något med det? En annan kollega höll med. Slutklämmen var att de hade absolut inget emot homosexuella men man kunde ju aldrig veta med kvinnorna för tänk om de egentligen ville mer när de kramades. De tyckte det var ok bara det inte var för nära dem. Jag hade en kort diskussion med dem om hur urbota korkat det var att tro att alla lesbiska faller för alla kvinnor, men inget mer nämnvärt.

Idag, ett år senare då de alla vet att jag är öppen för allt har inställningen ändrats. Det ska fortfarande kramas och pussas och på FB går alla med i pride och RFSL och sen visar de stolt upp, att titta jag har gått med, innan de skickar en massa inbjudningar till höger och vänster. Så nu har det blivit lite för mycket av det goda men vem är jag att klaga.

Men, om att komma ut på arbetsplatsen. En kompis till mig befann sig i en liknande situation. Ingen visste något om honom men han hörde hela tiden en massa skämt och kommentarer, framförallt om bögar. 2 månader efter han börjat hade de personalfest med respektive. Han tog helt sonika med sin pojkvän, presenterade honom och undrade om de nu kunde skippa allt skitsnack om bögar som förekommit eftersom de faktiskt kände en livs levande en och han var ju inte så farlig. Ok, det krävs lite självförtroende för det men efter det var det inget problem och tvärtom blev de bättre arbetskollegor.

Själv är hela min familj homofober. 
Min bror tycker det är bögigt bara två killar går ut och äter pizza tillsammans.
Och mamma beter sig som att det vore någon form av sjukdom.
Har berättat för dom, men dom har bara sopat det under mattan och trott att allt var som vanligt, min mamma sa till och med ''Det kan ju gå över''

Antar att det bara är att bita ihop och fortsätta, dom lär ändå inte fatta.
Kan tillägga att jag berättat för alla jag känner också, men även dom har ignorerat det.

#11 så tråkigt att behöva höra att familjer reagerar så negativt på 2000-talet  Man undrar ju vad är det som skrämmer dom?

Att din bror t.o.m tycker det är bögigt om två killar umgås och äter tillsammans då måste han vara ägnslig för hur han själv uppfattas? Är det konstiga manlighetsideal som ställer till det för folk?

I boken No tears for Queers som handlar om våld mot hbt-personer såg författaren i sin kartläggning av homofobiska hatbrott i Sverige att främst små bruksorter och gamla industriorter hade särskilt hård attityd mot hbtq-personer. När männen blev arbetslösa pga att gamla olönsamma industrier lade ned så kraschade deras mansroll som "försörjare" och karla-karlar och då fokuserade de sina motgångar mot svagare grupper som de kunde slå ned på för att hävda sig själva. Typsikt för dessa orter är att man knackar bög och röstar på SD… Förstår inte hur det kan skrämma andra att folk älskar varandra? 

#12 Den boken är väldigt bra! Och hemsk. Men det är ju så ibland att det är hemska böcker som berör mest…

Jag bor på en mindre ort, någonstans i norrland, där det finns en del industri. Vilken ort avstår jag från att berätta… Men här har jag ännu inte upplevt att attityden mot hbtq-personer är katastrofalt dålig. Däremot jag har hört en del kommentarer av folk då och då, om de diskuterar t ex grannar eller bekanta.

Jag tror det är mycket så att man känner sig hotad av det man inte vet så mycket om. Då är det lätt att låta fördomar ta över och så blir det tokigt.

#12 Det där är en intressant observation, men faktiskt inte så förvånande. Kanske är det kontroversiellt att säga så, men både rasister och homofober (i alla fall de som begår hatbrott) är oftast lågutbildade män, och att de skulle komma från vissa samhällsstrukturer där man fortfarande håller stenhårt på "macho-idealet" är också föga förvånande.

Nu menar jag absolut inte att alla lågutbildade män är homofober eller främlingsfientliga, eller att hatbrott inte sker i städerna, men statistiken pekar ju mot ett visst håll.

Jag har inte kommit ut, med den enkla anledningen: vill folk veta, får de fråga. När folk uttalar sig homofobiskt, hettar det till med debatt! ;)

Min morsa verkar inte ha ngt emot hbt-personer men jag tror inte hon skulle vara direkt positiv om hon visste (inte för att jag bryr mig om hennes åsikt(Jag i princip hatar min morsa av olika anledningar))

Min farsa däremot, som jag egentligen älskar mer än någon annan, predikar hela tiden om hur fel det är, att det är en sjukdom. det gör det hela ännu svårare för mig.

Men när jag flyttar hemifrån ska jag komma ut helhjärtat, varesig han gillar det eller inte…