Jag har bara varit kär en enda gång, förälskad otaliga gånger, trott att jag har varit kär ett par gånger innan. Det är svårt att förstå hur det är att vara kär innan man hamnar där, att det inte är detsamma som kraftig förälskelse... Jag och min sambo pratade faktiskt om det där igår. Vi har varit ihop i snart tre år och vi pratade om vårt förhållande, vilket vi gör mycket nu eftersom vi är påväg framåt. Vi pratade om hur vi båda har trott att vi varit kära innan, men insett nu att det här är första gången eftersom det vi har är så annorlunda. Så självklart, så djupt, så tryggt. Det finns inga tvivel och ingen oro. Efter tre år är vi inte nyförälskade längre men det har blivit något ännu finare istället. Ömhet och äkthet. Han är min klippa i stormen, min bästa vän, min älskare och min livskamrat.
Vi lever inte för varandra, vi lever med varandra på ett plan som är helt nytt för både honom och mig. Vi jobbar hela tiden mot en bättre och bättre framtid tillsammans. Vi hjälps åt, vi stöttar varandra och planerar tillsammans. Det är han och jag nu, och det kommer det att vara. Samtidigt så har vi våra egna liv, våra egna intressen, vi har frihet.
Jag har sagt "jag älskar dig" till några människor innan och jag ångrar det väl inte nämnvärt så sett, men jag inser att jag hade fel. Jag älskade inte, jag hade bara starka förälskelsekänslor.
Jag hoppas och tror att alla här inne någon gång får uppleva den där äkta kärleken, den där fantastiska och underbara, för det är så oerhört coolt att hitta sin livskamrat. Det är underbart, spännande, härligt. Det får "att slåsig till ro" att låta som ett äventyr istället för världens undergång.
Haha, vilket rant det blev nu. Jag blev bara så gosig i hjärtat.
