Jag röstade nej, så länge det inte är en person som jag har en kärleksrelation med, eller en vän som själv väljer att komma ut för mig anser jag att jag inte har minsta lilla med vad personen har för sexualitet. Men det verkar inte vara en allt för vanlig inställning bland heterosexuella har jag märkt, åtminstone inte hos dom jag umgås med.

Jag tyckar att det är upp till individen själv, för det är så väldigt olika vad man vill. Själv känner jag att det är en viktig sak, då det berör min identitet och hur jag ser mig själv. Det berör också hur andra bemöter mig, och vad de kallar mig. Så på så sätt är det viktigt för mig som Genderfluid.

Men att det även påverkar min sexualitet är en annan sak, det är inte fullt så viktigt att komma ut med. Frågar någon, så svarar jag. Och finns det ett syfte annars så berättar jag.

Sedan så är det ju så att de som följer normen och är icke-HBT, så är inte deras sexualitet också allas sak? För man förutsätter ju att de är det! Man kanske inte medvetet tänker "oj, han/hon är hetero!" men det ligger i bakhuvudet hela tiden.

För mig har det viktigaste varit att komma ut för mig själv. Sen har en del av detta varit att komma ut även till vissa människor, det har liksom "öppnat dörrar". Det blev tydligare och mer konkret när jag uttryckte det högt.

På frågan om man mörkar/döljer vem man är om man inte kommer ut så vill jag svara nej. Man visar inte alla sidor av ens person till alla människor och alla miljöer, det är helt enkelt inte rimligt.

Det viktigaste är hur man själv känner. För mig har det varit jobbigt att inte komma ut för vissa människor medan andra har jag inte brytt mig så mycket om de vet eller inte.

Vissa människor kan inte/vågar inte komma ut av olika skäl. Jag tycker man ska respektera dem och stötta dem ändå och inte kritisera, att kritisera hjälper inte en fatta mod att komma ut. Man är fortfarande den man är, oavsett hur många/få vet och hur högt/lågt man skricker.

#3 Klokt skrivet!

Det viktigaste av allt är ju att komma ut för sig själv, innan man kommer ut för andra (om man nu vill det!).

Och som du säger, man visar inte alla sidor. Vi anpassar oss efter situationer och sällskap, efter vad som sker och vad konsekvenserna kan bli.

Men också, en del vill komma ut, men vågar inte. Andra vill helt enkelt inte, och en del kommer ut ofta, och har inga problem. Det ser ju olika ut för olika personer, vilket inte är så konstigt…

Jag anser det inte relevant om någon inte frågar. Jag är gift med en man så ingen frågar i vardagliga livet. Men om någon frågar så säger jag bi, fast är nog mer Pansexuell. Är det vänner och bekanta så vet de självklart att jag träffar andra än min man då jag är polyamorös, men inget jag berättar på jobb eller släkten. Man går ju inte och presenterar sig som "jag heter Lisa, Transsexuell homosexuell" lika lite som "Lisa, heterosexuell". Man ska inte behöva mörka vem man är men man behöver ju inte skylta med det heller bara för att man har "kommit ut ur garderoben"

Jag ser personligen ingen idé med att basunera ut sin sexuella läggning, min familj och mina vänner vet om det. Har inget direkt minne av första gången någon fick reda på det, känns som om det alltid känts naturligt. Men jag vet inte.

Sedan kan jag förstå att personer som kommer från väldigt konservativa familjer eller kulturer kan ha behovet av att komma ut.

Jag tycker att det är viktigt för mig att inte dölja vem jag är, inklusive min sexualitet, det är ju ändå en del av mig. Däremot behöver man ju inte skrika ut det till allt och alla hela tiden, det brukar komma fram förr eller senare ändå.

Sedan är det en viss skillnad på sexualitet och könsidentitet. Det ena ser jag som mer privat, det andra ser jag mer som vem man är, inte vad man gillar.

Komma ut är nog inte jätte viktigt, men något som går mig på nerverna är när folk "vet" att man är hetero trotts att man aldrig har sagt att man är det, och i mitt fall, inte ens är det.

#9 Ja, folk brukar anta att alla är hetero, och det är något som jag också irriterar mig enormt på. Jag brukar påpeka att det är just sådana attityder som får HBT människor att känna sig så osynliga i vårat samhälle, och då brukar dom bli konstigt tysta!

Ja, och det är på sätt och vis därför många känner sig nästan tvingade att komma ut… Just för att så många förutsätter att man är hetero och har den könsidentitet som man ska ha när man har en viss kropp.

Samtidigt ska det ju inte behöva vara så att man måste komma ut för att inte bli osynliggjord. Jag irriterar mig dock ofantligt på att många förutsätter saker och inte verkar stanna upp och tänka efter först. Är personen verkligen en hetero tjej eller är personen något annat? Hur vill personen bli tilltalad?

Det är nog viktigt att försöka få fler och fler att tänka efter innan och inte ta så många saker för givet. Det kan lätt bli tokigt då.

#11 "Ja, och det är på sätt och vis därför många känner sig nästan tvingade att komma ut… Just för att så många förutsätter att man är hetero och har den könsidentitet som man ska ha när man har en viss kropp."

Exakt! :)

#10 Haha, kan tänka mig det. ;) "Alla" bara "vet" att man är hetero, och då är det ju inte så konstigt att man som HBTQ:are känner sig osynligt, för om man inte säger något "förblir" man ju troligen hetero. Och det är ju inte konstigt att vissa har väldigt brottom med att komma ut, för det är ju extremt irriterande att "alla" stämplar en som straight trotts att man inte har sagt att man är det.

För mig är det viktigare att slippa stämpeln "hetero" än att komma ut.

#11 Jag håller med dig… men samtidigt så måste man acceptera att man kommer att bli tilltalad med sitt biologiska kön om man inte uttryckligen gör uttryck för nåt annat. Och rent juridiskt så måste du ha ett kön, man eller kvinna. Jag förstår att det måste vara så, för om personer kunde byta kön hur som helst så skulle allt pappersarbete hos alla myndigheter bli ett helvete, om man nu säger så.

Det har varit på tal om ifall ett "tredje" eller "inget" kön skulle tillföras som alternativ till man och kvinna, men det måste i så fall gälla överallt, eftersom kön är knutet till personnummer, etc.

Personligen så gör jag dagligen observationer och antaganden om personer, och könstillhörighet brukar vara det första man kategoriserar hos en människa.

#14 Javisst, juridiskt måste man ju ha ett kön, men just hur man identifierar sig kan ju vara annorlunda. Det jag menar är lite att man ofta kan känna en slags bristade förståelse från samhället i stort. "Du har den här kroppen, då ska du vara så här, ska klä dig så här, ska bete dig så här…"

Jag har inget problem med att vänner kallar mig hon, bara de vet om att jag inte alltid känner mig så. En del växlar mellan han och hon, en del säger Hen. Det är just förutsättandet att jag är en viss sorts person som stör mig.

#14 "men samtidigt så måste man acceptera att man kommer att bli tilltalad med sitt biologiska kön om man inte uttryckligen gör uttryck för nåt annat."

och vad gör man om ens biologiska kön inte riktigt är solklar? dessutom så brukar människor gå runt klädda så det är inte alltid så att det syns direkt vad man har för biologiskt kön. Antaganden gör vi nog alla men det betyder inte att det är rätt för det. I så fall ska det vara rätt att göra alla sorters antaganden, även om andras sexualitet. Varför ska ens könstillhörighet vad mer ok att göra antaganden om? Visst, jag förväntar mig inte att folk skulle plötsligt sluta men man kan diskutera om saken och väcka opinion så att det blir lite bättre så att när man säger att man är Hen att det når faktiskt folks hjärnor. För som det är idag så hjälper det ofta inte att berätta utan folk fortsätter kalla en för det könet de anser att man tillhör. Det är ungefär som att jag skulle kalla en som heter John för Maria eftersom jag anser att personen "ser ut som en Maria".

Att ändra system från tvåkönat till att lägga till ett tredje alternativ i bokföringen tror jag inte det skulle egentligen vara så otroligt krångligt rent praktiskt. Samhället just nu är tvåkönat, javisst, men det betyder inte att det är universelt rätt, det är vi som har skapat det så och det är vi som kan förändra det. Det finns länder där ett tredje kön redan finns (nu minns jag inte exakt vilka bara för det). Det är många som inte passar in i tvåkönighetens normen så uppenbarligen finns det ett behov för ett tredje alternativ. Och att ständigt bli "felkönad" även fast man uttryckligen har uppgett annat (det är många som helt enkelt aldrig fattar!) kan vara ett mycket större helvete för en individ än att myndigheterna skulle få för att ändra systemet. Jag tycker människors välmående är viktigare än myndigheter, papper och personnummer. Ett juridiskt tredje kön skulle dock förhoppningsvis få det lite mer accepterat att ha ett tredje/annat kön eftersom det blir då mer förmellt.

#16 Visserligen så föds det årligen människor vars biologiska kön är oklart, s.k. intersexuella, men dessa är väldigt få, och de allra flesta har ett tydligt biologiskt kön. Sen om det inte överensstämmer med ens psykologiska eller sociala könsuppfattning är en annan sak, men för det mesta kan man avgöra en persons biologiska kön på bråkdelen av en sekund (och nu pratar jag givetvis om cis-personer men även trans som inte påbörjat hormonterapi).

Sen är det skillnad på sexuell läggning och könstillhörighet, så dessa bör egentligen inte alls buntas ihop. Det förra är något man har, och går inte att se utanpå en person, medan det senare är något man är och definierar en person i mycket högra grad än sexuell läggning.

Varför ska ens könstillhörighet vad mer ok att göra antaganden om?

Det går ju givetvis att diskutera fram och tillbaka varför det är så, men den allra första kategoriseringen som människor gör om andra människor är just könstillhörighet, och det lär nog inte bli ändring på det inom nån snar framtid. De flesta gör det helt utan att reflektera, men alla gör det.

Det är ungefär som att jag skulle kalla en som heter John för Maria eftersom jag anser att personen "ser ut som en Maria".

Det är skillnad om du vet om personen definierar sig som en John eller en Maria. Vi träffar dagligen på människor vi inte känner, eller vet något om, och ibland måste man göra vissa antaganden. T ex så kommer jag att förutsätta att Lisa i kassan på Ica definierar sig som kvinna om inte Lisa gör uttryck och önskan för någonting annat.

Jag tycker människors välmående är viktigare än myndigheter, papper och personnummer.

Jag kan faktiskt inte uttala mig om hur det fungerar i praktiken, men om man skulle välja att juridiskt byta till ett tredje/inget kön, så skulle det vara för resten av ens liv. Även för att få ett nytt juridiskt kön i nuläget så måste man genomgå noggranna utredningar som tar flera år, eftersom de vill vara fullständigt säkra på att man inte kommer att ångra sig (vilket jag i och för sig tycker är bra).

Sedan jag blev allt mer medveten om min könsidentitet och sexualitet, ser jag det sällan som självklart att någon identifierar sig som sitt biologiska kön. Visst drar jag slutsatsen att det är rimligt, troligt och inte går att verifiera utan att fråga - vilket kan ses som ganska stötande.

Men jag brukar ofta fundera på människor jag träffar - hur ser de sig? Jag försöker ofta använda ett så neutralt sätt att diskutera med dessa människor som möjligt. Jag vill inte förutsätta att någon som är biologisk tjej automatiskt gillar rosa, ponnies och smink, eller att en biologisk kille bara tittar på actionfilmer och är våldsam. Kanske lite mysko jämförelse, men vill ändå visa på att det finns stereotyper som man ofta för över på människor, och det kan ställa till det.

På samma sätt vill jag inte förutsätta att personen nödvändigtvis känner sig som tjej eller kille. Ibland lyckas jag hålla det så neutralt jag kan tills jag får en tydligare bild, ibland misslyckas jag. Men jag försöker

Ja, det viktiga är att ju att man försöker, att man bryr sig om sina medmänniskor, oavsett hur många det är och vilka upplevelser dessa har. Allt annat är detaljer.

Problemet med att försvara köntillhörgihetens antagandens vara är att det blir svårt att få andra att tilltala en rätt även när man uttryckligen säger att man inte är det könet man uppfattas som. Detta eftersom tvåkönigheten ses som norm: "du ser ju ut som kille/tjej enligt min uppfattning- därför fortsätter jag kalla dig han/hon" eller "vaddå Hen? du får välja, är du kille eller tjej?". Så länge man delar in personer i två kön så kommer det att bli svårt för de som inte tillhör den normen. Hur många dessa är det vet jag inte men jag tycker inte det är rätt att se en grupps upplevelser som försumbara bara för att dessa är i minoritet.

Ok, nu kanske jag har kommit ifrån ämnet här men för att återkoppla så verkar det vara så att ibland "måste" man komma ut för att exempelvis bli tilltalad med rätt pronomen (om man nu upplever att det är jobbigt när man blir tilltalad på fel sätt - en del kanske inte bryr sig).

Jag håller helt klart med dig! Och jo, vill man kunna bli tilltalad på det sätt man vill måste man ju så illa tvunget komma ut. Och gör man inte det blir man kanske kallad för fel promonen, och då känner man kanske sig osynliggjord.

Det är just det att så många är "låsta" vid han/hon och vägrar inse att man kan vara något annat också.

Nu när vi kommer in på antagande och sånt - när jag hade ett av mina första möte med min förre läkare ställde han lite personliga frågor. Bl.a. om vad jag trodde hände när man dog, om jag skrev dagbok och om jag hade pojkvän. När jag sa nej till sistnämnda frågade han även om flickvän.

Jag blev lite paff till frågorna, men på något sätt kändes det bra att han bara inte antog att det endast var pojkar det gällde.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta, kände bara för att berätta det.

NEJ

tycker inte att nån har med det att göra.

ett tag presenterade jag mig som "tony heterosexsuell" som en protest mot att gays måste göra det hela tiden

nu bara skiter jag i det och kommer med kommentarer istället.

som när homofobmannen 50+ på jobbet sa nåt om att det är äckligt att knulla med killar och jag bara "äh, man ska inte vara så kräsen".

jag är 185, väger 110 och har långt skägg så ingen vågar direkt säga emot mig ;) och kalla mig fjolla är väldigt uteslutet :P

Tawny, jag håller fullt med dig att ingen annan har med ens läggning att göra.

Men blir något förvirrad av dina inlägg. Du skrev ju nyss ett inlägg där du verkade vara arg för att John Travolta inte kommer ut.

??

#23

ja men det är en annan sak, han är offentlig person och har ett ansvar tycker jag.

vanliga människor tycker jag inte har samma ansvar så fort de byter jobb eller träffar nån ny kompis

Fast en offentlig person har väl rätt till ett privatliv också?

#25

ja i betydelsen få vara ifred, men när det är en människorättsfråga förväntar jag mig att man tar ställning. och inte bara det, är man dessutom på de utsattas sida förväntar jag mig att man berättar det och ger hopp till miljarder ungdomar.

#26 Det som är besvärande med just John Travolta är inte att han till varje pris vill dölja sin homosexualitet (det finns nog måååånga Hollywood-skådisar inne i garderoben) utan det är hans totalt gränslösa sätt att bete sig mot andra människor (då bl.a. den här massören som anmälde honom för sexuellt ofredande).

Jag tror faktiskt inte att HBT-rörelsen vill ta i honom med tång efter det här, även om han skulle välja att "komma ut", så ska jag vara ärlig så tycker jag att han sitter bra där han sitter. Han kan aldrig bli en förebild i alla fall, med tanke på alla skandaler och anmälningar.

Jag tycker inte att det är viktigt att komma ut. Folk får göra vilka antaganden de vill.

Jag hade en period där jag var väldigt osäker på min läggning och valde att inte säga något alls, jag visste ju inte riktigt. De här hemma fattade ju (förhoppningsvis) när jag tog hem en tjej och sedan även sov hos denna tjej då och då.

Jag tycker att det blir så krystat när man ska komma ut, det bidrar ju till att det blir en stor grej. Om man istället bara tar hem sin dejt/partner och presenterade honom eller henne så blir det ju inte så stort. Inte i min familj i alla fall.

En hetero säger ju inte innan han eller hon tar hem sin nya flick-eller pojkvän: Mamma, pappa. Jo, jag är hetero och nu har jag träffat någon jag vill vara ihop med. Bara så att ni vet på förhand.

Just sayin'

(Sen fattar jag såklart att alla föräldrar inte tar det lika bra)

#26 Ta ställning kan man göra ändå, även om man är hetero. Så då har väl alla heterokändisar som tycker HBT är ok också en skyldighet att ta ställning?

Sedan så tycker jag att man som offentlig person inte alls ska behöva känna sig tvingad att ta ställning i frågor man inte vill gå ut offentligt med sin åsikt i. Bara för att man är en offentlig person innebär det ju inte att man inte har behov att få hålla saker för sig själv. Man kan ju stödja på andra sätt än att komma ut, exempelvis.

Och vaddå, "är på de utsattas sida?" Det är väl ändå väldigt många som är det, kända som okända. Om man nu faktiskt själv känner sig utsatt kanske man inte vill gå ut med det?

#14 ja, jag har inte heller någon större lust att kändisar med dåligt rykte kommer ut. det finns tillräckligt med fördomar som det är…