Hej på er alla! Jag är ny här på sidan, jag heter Varg (yes, det är mitt förnamn), finns kring Upplandsregionen.
Jag tänkte höra om någon har några kloka tankar och erfarenheter som de kan delge sig av, det är en väldigt svår fråga men jag ger mig på den här ändå.
Bisexuell har jag från och till känt mig sedan tonåren då jag halvt som halvt "kom ut" berättade för nära vänner, delar av min familj och och flickvän (som jag lever med än idag). Jag är i huvudsak intresserad av kvinnor och har levt med en kvinna enligt den skonlösa normen, därmed har jag känt att mitt intresse för män inte vart relevant, och därmed har jag inte känt att det vart relevant att vara öppen med det såvida jag inte träffar en man jag vill leva med. Den stora homofobin hos många av mina nära, framförallt mina manliga släktingar, har vart en annan anledning till att jag vart bekväm och hållt det inom mig, tom under många år intalat mig att jag är hetero, sagt till min flickvän att jag känner mig hetero, fast jag någonstans vetat att jag inte är det.
Nu 2013 har jag kommit ut igen eftersom det känns viktigt för mig att kunna vara öppen, det känns jättebra trots negativa reaktioner. Min flickvän har svårt att acceptera det och vill inte tala om det, vill inte att jag ska prata öppet med henne om det, hon hävdar att hon vart rädd under hela vårt förhållande att det inte bara var något jag "fick för mig" när jag var yngre. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det och hoppas att hon kan acceptera det med tiden, hon har ju trots allt vetat att jag har haft sådana känslor sen jag var 14 och levt med mig. Nu är bara det stora frågan, hur finner jag motivationen att vara öppen mot delar av min homofobiska familj, jag är så bekväm av mig, jag lever ju med en kvinna, hur kan det vara så viktigt? Trots detta känner jag att det är en del av min identitet och att jag måste kunna vara öppen med vem jag är. JÄTTE SVÅRT.
Oj nu blev det långt, men jag är verkligen jättetacksam för råd.
Ha det bra hörrni! / Vargen
