01. Allmänt

vad ska jag göra?!

2013-03-21 21:35 #0 av: Bunn

Jag är snart 28 år gammal och har aldrig vågat berätta för någon, varken vänner eller familj, vad jag egentligen känner, tänker, tycker och vill... 

Hittills i livet har jag bara haft förhållanden med killar, men har i större delen av mitt liv känt att det inte det jag verkligen vill. När jag var yngre trodde jag att det var nåt fel på mig. På en fest "fyllehånglade" jag och min syster med 'var sin' tjej. Dagen efter sa hon att hon skämdes jättemycket och att det var äckligt. Det gjorde/tyckte inte jag. Under hela min uppväxt har jag setts som annorlunda och konstig. Jag var mobbad i skolan från första dagen i lekskolan tills jag hoppade av gymnasiet och även min familj har sett, och ser mig nog fortfarande, som 'udda'. Även fast jag varit kär (eller kanske trott att jag varit det?) i mina pojkvänner så har jag tröttnat fort, då jag känt att jag inte "får ut något" av det. Samma sak i sängkammaren, första 2-3 gångerna jag haft sex med nya pojkvänner har det gått ann, men efter 5 minuter lessnar jag, tappar intresset och tycker det är tråkigt. Jag har aldrig fått orgasm tillsammans med en kille. 

Jag vet inte om jag är homo eller bi, men att jag dras till tjejer har jag vetat i många år. Vill så gärna berätta det för min familj och mina vänner, men vågar inte. Vet inte hur eller vad jag ska säga till dem eller hur de kommer att reagera. Misstänker att några i min familj inte kommer att bli särskilt förtjusta. 

Någon som har tankar, idéer, tips, råd eller som är/har varit i samma situation?

Anmäl
2013-03-22 11:04 #1 av: Cafesinner

Var dig själv. Stå på dig.  Du är bra som du är och du skall aldrig, aldrig behöva leva som en annan person för att du är rädd vad folk skall tycka.
Jag fick så jäääääävla mycket skit när jag kom ut. Mitt liv var ett rent helvete, främst för jag gick i grundskolan.. Men guess what? Det gick över. Det blev bättre. Är så himla glad idag att jag vågade. Glad att jag kan gå på stan hand i hand med min flickvän och ta hem henne till föräldrarna på julafton.
Du kommer vara så stolt över dig själv, även om det kan vara en jobbig process.

Anmäl
2013-03-22 11:40 #2 av: Bunn

#1 Tack för dina värmande ord! :)
Svårt att vara mig själv och stå på mig när jag knappt själv vet vem jag är och van att alltid "gå undan" och stå i skuggan av alla andra.

Anmäl
2013-03-22 13:37 #3 av: [haku]

Jag är inte så bra på att ge råd men ville bara skriva att jag känner igen mig i det du skriver, var själv i nästan samma sits för ca ett år sen... Det har varit ett riktigt jobbigt år faktiskt sen jag kom ut och jag har mött väldigt mycket fördommar både av heteros och hbtqare... (andra går det betydligt bättre för, det är olika...)

Om du vill vi kan pma varandra så kan vi kanske försöka hjälpas åt? Jag har inte alla svar men det kanske kan hjälpa att bolla tankar med någon? Jag vill inte skriva så mycket mer just här av olika anledningar...

Hur du än väljer att göra så önskar jag dig all lycka till och hoppas det kommer att gå mycket bättre än all förväntan! Det kan vara jobbigt i början men det kan bli riktigt roligt också!

Stor styrkekram <3

Anmäl
2013-03-22 18:18 #4 av: Cafesinner

Du kan absolut PMa med! This lesbo is there for ya sister! :*

Anmäl
2013-03-22 20:33 #5 av: [Morfalum]1

#0 Du är inte ensam kompis! Jag är ungefär där du är med och känner igen mig i vad du skriver. Stå på dig och lycka till!

Anmäl
2013-03-24 10:32 #6 av: Bunn

Stort tack till Er alla för Era inlägg!

Just i detta nu sitter jag hemma hos min far och frågade om han var homofob. Ja, det är äckligt blev svaret på den frågan.
För ett antal år sedan så frågade han mig om en utav mina systrar möjligtvis var lebb, jag tog därför upp detta nu och sa "om hon hade varit det, hade du tyckt att hon var äcklig då?"

Det hade tagit tid att acceptera det, svarade pappa då och bytte sedan samtalsämne.

Åh, älskade pappa... Varför kan du inte acceptera och respektera mig som den jag är? Och hur ska du någonsin kunna acceptera att jag den läggning jag har?!

Anmäl
2013-03-24 14:06 #7 av: [Morfalum]1

#6 Påminner om min far, han har en uttalad homofobi. Jag har inte haft skäl att berätta för honom än, jag lever med en kvinna och det har bara inte vart viktigt har jag känt. Jag vet att han skulle reagera negativt, jag vet bara inte hur pass. I syskonbråk när min far var med sade min då väldigt unga syrra en gång något i stil med "Ja men bara för att du är bisexuell, bög*****" osv osv. Vilket hon visste, eftersom jag berättat. Min far sa då något i stil med "Alltså, lägg av nu, säg inte sånt där löjligt att ni är bisexuella och grejer". Jag var inte "man" nog att stå upp för mig själv då tyvärr och gick därifrån med vetskapen att jag skulle strunta i att berätta helt enkelt. Jag tror att han vet ändå dock, men vi har aldrig diskuterat det, men så har vi ju inte den bästa av relationer direkt. 

Men man kan ju tänka såhär; sannolikheten att de ska få ett barn som är HBT är ganska stor, hur många är vi? 1/10, 1/20 del av befolkningen? Gör de inte ett misstag och skjuter sig själva i foten genom att inte acceptera detta. Det är bara acceptera det, annars är de skitföräldrar rent utsagt, det är inte vårt fel. Men så är det ju det där att "berätta", nej det vet jag inte om jag kommer på ett tag :/ så jag har inte riktigt samlat mina tankar och åsikter som ni märker, än mindre omsätta de i handling.

Anmäl
2013-03-24 19:20 #8 av: Kimji

Om jag var i din sits hade jag nog väntat lite och försökt hitta min egen väg och vad jag vill och känner (i den mån man nu någonsin vet det) innan jag hade berättat för min familj. Det är svårt att stå upp för något man ännu är så osäker över och att förklara något man inte själv förstår. Så känner jag men du kanske känner precis tvärt om... Inte lätt.

Angående det där med att vara annorlunda så kan jag verkligen känna igen mig. Det var en plåga när man var yngre men idag ser jag det som en ren välsignelse och det är där jag hittar min styrka. Ingen förväntar sig ju något annat av mig än att jag ska göra saker på mitt egna lite udda vis och då finns det ju ingen anledning att försöka "vara normal". Om folk sedan tycker att det är bra eller dåligt skiter jag i. Så försök att inte se det som något negativt och var bara den du är. Det kommer alltid att finnas människor som inte bara accepterar det utan älskar dig just på grund av det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.