06. Insemination, Graviditet & Barn

"Heminsemination" - en solskenshistoria!

2013-05-16 22:18 #0 av: Nilamson

Hej, jag vill bara dela med mig av min "resa" till barn, som jag gjort de senaste två åren, för om jag själv hade fått läsa något liknande när det var som rörigast inom mig, hade det gett mig mycket hopp! Jag är inte heterosexuell och frivilligt ensamstående.

Jag är gammal i sammanhanget, född -70 och hade alltså passerat 40 vid den här tidpunkten. Mitt landsting har policy att enbart hjälpa kvinnor yngre än 40 med infertilitetsproblem. Jag är klassad som steril pga tidigare sjukdom och komplikationer i livmodern och skulle alltså inte kunna bli gravid utan hjälp. I Danmark tog de inte emot mig, när jag visade mina journaler från kvinnokliniken. Ja, i det läget borde man ju ge upp och ägna sig åt att sörja barnet man inte fick, men jag kände att jag inte ville ge upp utan att åtminstone ha försökt.

Jag hade bestämt mig för att göra tre försök med anonym donator och sen skulle jag ge upp och släppa allt och leva vidare. Men efter första försöket blev jag gravid! Jag blev verkligen chockad! 

Jag hade stort stöd av en väninna som tampades med mig när det gällde vården eftersom jag egentligen inte kan bli gravid och det fanns mycket oro under hela graviditeten från vårdens sida och jag fick gå på mycket specialkontroller, var det skönt att ha någon att bolla med, som var insatt i alla turer och kunde glädjas och oroa sig med mig. Hon var också med på förlossningen senare. Jag blev väldigt fint bemött av alla, på mödravården och sjukvården. Jag berättade öppet om inseminationen och att den var gjord utanför vården.

När barnet var fött, en helt frisk, stor bebis på över 4 kg och en fantastiskt fin och okomplicerad förlossning, hade en annan vän till mig planerat att vara hemma hos mig de första tio dagarna och han fick ta ut sk "pappa-dagar" från F-kassan. Inget krångel alls! Familjerätten var väldigt respektfulla och intresserade och ordnade allt formellt kring faderskapet (fader okänd) och försäkringskassan har inte krånglat på något vis. Vi blir jättefint bemötta på BVC och på öppna förskolan och överallt och nu har jag börjat jobba lite så smått och då är min pojke hos "dagpappa".

Ja, detta är en solskenshistoria och nästan för bra för att vara sann, men den är sann men det händer fortfarande att jag nästan vill nypa mig i armen när jag tittar på min fina pojke, att han verkligen finns, att han är min, att han är perfekt och det bästa som har hänt mig!

Anmäl
2013-05-16 22:50 #1 av: [Rhodugune]

Vad fantastiskt fint livet kan vara, grattis!

Anmäl
2013-05-17 14:13 #2 av: Nilamson

Tack:-) Ja, det är fint! Känns roligt att kunna dela med sig om de vackra sakerna i livet också, det blir lätt att man fokuserar på sina sorger.

Anmäl
2013-05-21 21:42 #3 av: Bunn

#0 Grattis till dig och din pojke. 

Om du vill får du gärna dela med dig av tips, tankar och råd om vad man bör tänka på innan man bestämmer sig för att göra en heminsemination, vad man bör tänka på vid val av donator, var man hittar en villig kandidat. För- och nackdelar med att vara ensamstående etc. 


Tack på förhand!
MVH/Bunn

Anmäl
2013-05-22 22:24 #4 av: Nilamson

Jag har skrivit om detta, men det är så mycket, så det får inte plats här. 3 A4-sidor. Jag kan se om jag kan korta ner texten lite.. hur långt kan jag skriva tror du?


Anmäl
2013-05-27 16:32 #5 av: ChristineL

Stort grattis!

Du får jättegärna dela med dig inne på gravidsajten också! Vi har både "Stjärnfamiljen" och "Regnbågsfamiljen" som kategorier och dom är väldigt tomma. Jag vill gärna dra dit mer folk som inte är mamma-pappa-barn :)

Anmäl
2013-05-27 21:20 #6 av: Nilamson

Tack för era positiva kommentarer:-)

#5: Ja, jag såg att det saknades inlägg på Stjärnfamiljen.. får kanske bidra med något där:-)

Anmäl
2013-05-27 22:20 #7 av: Saga85

Grattis!

Jag har en vän som även hon har skaffat barn på egen hand. Hon är dock yngre, men ville inte vänta längre då hennes senaste förhållanden enbart var för att hitta en pappa, och hon sa "har jag inte hittat pappa-material innan jag fyller 27 så gör jag det själv". Hon hade pratat om det till och från i några år, och en dag ringde hon upp mig och sa "jag har ägglossning", vi bokade tågbiljetter samma kväll och spenderade en natt hos en spermadonator, och 9 månader senare fick hon en underbar unge.

När barnet fyller 18, och om vill veta, kommer hen dock att få uppgifter om spermadonatorn.

Trots att det var kämpigt i början, med sömnlösa nätter och utan partner så tycker hon samtidigt att det är underbart att ha eget ansvar, att själv bestämma hur hon ska uppfostra sitt barn.

Hur känner du med det? Bara en nyfiken fråga, jag tycker det är ett väldigt stark val att ta, men samtidigt så låter det bra. Vet inte själv om jag skulle klara av det, även om det känns lockande ibland.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.