04. Funderingar kring HBTQ status

Åh, hur ska jag lösa det här?

2013-06-04 10:13 #0 av: Onslow

Hej mina vänner!

Jag är en tjej på 15 år som har ett sjukt problem som upp hela min vardag. 

Here's the deal.

Jag har aldrig riktigt kunnat definiera min sexualitet, har på senare tid börjat referera till mig själv som "straight-ish". Tidigare använt bisexuell och pansexuell men kommit fram till att jag inte skulle kunna ha sex med en tjej, och alltså bara är sexuellt attraherad till killar.

Dock kan jag inte stryka över och glömma bort det faktumet att jag är sjukt kär i en tjejkompis.

Det började för två och ett halvt år sedan, jag gick i sexan, en bortkommen liten trettonåring som alltid varit utanför och aldrig haft riktiga vänner, mobbad sedan sexårs. Träffade en otroligt vacker tjej som jag klickade med direkt.

En alldeles speciell person, är hon. Det är som att hela mitt liv har jag gått runt och väntat på henne och allt bara stämde plötsligt, if that makes sense. Finns det själsfränder? Isåfall är hon min.

I början var det nog mest facination. Hon var allt jag ville vara - högljudd, självsäker, vacker, alla hon träffade älskade henne. 

Åren gick, jag har en hel del mentala problem så den mesta tiden är bara suddig för mig. Allvarlig depression, självskadeberoende, panikångest osv does that to a person. Hon var dock alltid där för mig, genom allting.

Jag insåg tidigare i år att jag älskade henne, och det sög för jag är straight och hon är straight och vem skulle kunna älska mig? Men jag orkade inte längre, jag var på en väldigt dålig plats när jag insåg det, så jag slutade gå i skolan som vanligt och vi träffades inte på länge efter ett "bråk" (jag hade panik över mina känslor och lät det gå ut över henne). 

Berättade för en månad eller två sedan hur jag kände, att jag trodde jag var kär i henne. Hon svarade, till en chockad mig, att hon kände likadant, men att det aldrig skulle kunna funka.

Dels för det uppenbara fysiska problemet, dels för att vi båda helt enkelt inte skulle fungera i ett förhållande med varandra. Jag skulle aldrig kunna låta någon älska mig, hon skulle inte kunna binda sig till en enda person.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu, och bara tänka på just den enda personen i hela universum som aldrig skulle kunna bli min. Jag är bara 15, vad är de här känslorna, de borde inte vara här - och vart ska jag vända mig, hur ska jag gå vidare, jag vet inte.

Man går liksom runt och hoppas, även om man vet att inget kommer hända eller fungera om det nu skulle det. 

Hur gör man, om man är i min situation? Det har gått över två år och jag älskar henne lika mycket, om inte mer nu. Vad skulle ni gjort? Finns det något man kan göra? Jag kan inte glömma henne vad jag än gör.

Jag mår alldeles för dåligt för att söka mig utåt och hitta andra personer, hitta någon ny alldeles speciell person who will sweep me off my feet. Jag har bara henne som enda fast punkt i mitt liv, den enda jag har att hänga mig fast vid när det bara stormar runt omkring.

Anmäl
2013-06-04 10:34 #1 av: IamNeon

Hej Onslow!

Låter som att du har blivit kär i personligheten och inte kroppen. Är det så? Ibland råkar människor ut för något som man kan kalla personlighetsförälskelse. Då attraheras man inte av kroppen i sig utan av den fantastiska personligheten den personen har. Ibland fungerar det ihop med varandra om båda känner något för varandra, och ibland inte. Då uppstår en stor förvirring som du redan beskriver i ditt inlägg.

Att vara kär i någon av samma kön men inte attraheras av kroppen är något många råkar ut för. Det skapar ett problem i känslorna och det kan bli en storm inombords. Men "olycklig förälskelse" är något alla råkar ut för någon gång i sitt liv. Det är smärtsamt, men samtidigt ack så underbart när man väl ändå får se personen le, skratta eller omfamna en.

Frågor som jag vill att du ska tänka på (du behöver inte svara det här utan du kan tänka detta själv) för att komma i underfund med dina känslor är:

Vad exakt är det du älskar hos henne?

Hur ser du er vänskap nu när du vet att hon känner liknande som du? Är det ett problem eller fungerar ni bra som vänner ändå?

Vad exakt är det som inte skulle fungera? Är det faktiskt kroppen i sig eller är det någonting annat?

Vad är det som hindrar dig att försöka? (Förutom att hon själv inte vill försöka.) Är det rädsla för något, osäkerhet eller någonting annat?

Är det värt att inte vilja försöka? Kan det skada er vänskap om ni gör det?

Tänk noga och ingående på dessa frågor och svaren du till sist kommer i underfund med kanske bär med sig lugn. Dessa frågor tänkte jag mycket på när jag var i nästan exakt samma sits som du. Hade en enorm olycklig kärlek i en tjej som påstod sig känna något för mig, men hon hade svårt för min kropp. Ju mer ingående jag tänkte på frågorna och ju mer djupare svar jag fick så lärde jag mig att acceptera läget. Tyvärr sårade hon mig riktigt djupt i slutändan och efter 1,5 år har jag fortfarande inte återhämtat mig, men det hoppas jag verkligen inte händer med dig.


(Förresten måste fråga: Du har hängt på Japan forumet va? Det är jag som är fd sajtvärd Tan-chan. xD)

Anmäl
2013-06-04 10:59 #2 av: Onslow

#1 Åh, visste inte att du var tillbaka på ifokus! Ja, jag hängde där för ett par år sedan. Nu är det mest om jag behöver svar på en fråga eller något som jag kommer till ifokus över huvudtaget.

Det är ju just att ingen av oss fungerar i ett förhållande. Som jag nämnde kan hon tillexempel inte fästa sig vid en person - hon behöver ständig bekräftelse i sitt liv och jag är en av få personer hon haft kvar så pass länge. Detta betyder, och detta är hennes egna ord, att det inte skulle spela någon roll hur mycket hon älskad mig, hon skulle vara med andra, vara otrogen if you wish, helt enkelt eftersom det är hennes personlighet.

Jag har otroliga abandonment issues som liksom kom med hela fucked up mental hälsa-grejen. Jag skulle gå sönder totalt om hon skulle göra så.
Kan inte heller låta folk älska mig, på vilket sätt det än är. Jag vet inte riktigt när det började men jag känner ett enormt ansvar om någon bryr sig, som att jag måste visa mig bra nog, typ.

Alltså, jag tycker hon är typ den vackraste tjejen som finns. Klart att jag tycker tjejer kan vara snygga, liksom hallå i would do angelina jolie, men inte på det sättet. Antar att det liksom kom med att älska hennes personlighet.

Ingen av oss är ace, så ett förhållande utan någon form av fysisk bekräftelse skulle inte fungera. Jag vet inte hur långt jag skulle kunna gå med en tjej, typ kyssas och mysa såklart, men... Nej. Det går inte.

Jag vet inte. Just nu går jag bara runt i cirklar känns det som.

Anmäl
2013-06-04 11:05 #3 av: [haku]

Jag håller med föregående talare, ibland blir man förälskad dock inte fysiskt...

Vet inte riktigt vad jag skulle kunna ge för råd utom att det du känner verkar vara fullt normalt och att jag kan förstå att det är jobbigt att ha så starka känslor för någon utan att det riktigt "funkar" som man vill...

Samtidigt så är det ändå något underbart i att ha förmågan att bli förälskad så det tycker jag är bra även om det kan kännas jobbigt. Så jag vill ändå säga grattis till dig för att du upplever så mycket kärlek och att du är modig att våga känna och känna efter vad du känner! Det är inte alla som vågar detta nämligen...

Vet inte om du förstår hur jag menar?

Sen kan såna saker ta tid, innan man kommer över någon (om det är nu det man vill/måste göra) och en del människor älskar man hela livet ut oavsett om man är tillsammans eller inte. Man håller dem kvar i en liten plats i hjärtat på något sätt och aldrig riktigt glömmer bort dem helt. Men med tiden lär man sig att gå vidare med sitt liv också på något sätt... Jag säger inte att tiden läker alla sår men den kan ofta hjälpa en aning.

Vad tror du skulle vara bäst i ditt fall? Tror du ni skulle kunna ha någon sorts förhållande utan den fysiska biten (det kan gå faktiskt det också även om det kan bli lite knepigt, det finna många varianter av förhållanden. Man kan ha ett öppet förhållande till exempel)

Eller känner du att det är bäst att ni båda går vidare och liksom bestämmer er att detta inte kommer att funka? I så fall får man hitta en lösning hur man går vidare...

Det är liksom du som känner bäst till situationen så det är svårt att säga vad du ska göra. Jag bara gav lite förslag på vägar ifall de kan ge lite inspiration?

Hoppas det kommer att ordna sig för dig/er. Skriv gärna hur det gick! Här kan man skriva såna saker utan att bli dömd i alla fall.

Styrkeram


Anmäl
2013-06-04 19:07 #4 av: IamNeon

#2: Jag har varit inne på iFokus sedan jag sade upp mitt förra konto. ;) Hänger mest på akvariefisk numera. Jättekul att "se" dig igen! ♥


Jag håller helt med föregående talare också. Det är en vis människa det. :)

Förstår precis vad du menar med att det känns som ett stort ansvar om någon ska älska en och att man ska vara ihop. Har känt precis som du och känner väl så ibland också. Det är svårt det. Om man ska vara ihop och ha dessa problem så är det viktigt att prata med partnern. Kommunikation är det som får ett förhållande att gå runt. Visst krävs det vissa uppoffringar när det kommer till ens eget liv och det kan vara läskigt, men i slutändan brukar man vänja sig och inse att det är inte alls så farligt. Det jag kan känna nu när jag har en pojkvän är att det känns fantastiskt att det inte bara är jag som ger mina känslor och energi till denna människa, utan att han också är där och ger precis lika mycket tillbaka. Det är inte bara jag som känner mig "beroende" av honom (om man nu ska använda det ordet, men kom inte på något bättre i skrivande stund), utan han känner sig lika "beroende" av mig.

Om man kommer bra överens och kommunicerar, samt att båda arbetar på det, så kan ett förhållande med denna "press av ansvar" ändå bli väldigt lyckat. Det är ju inte bara du som har ett "ansvar" utan det är ju den andra personen också. Det gäller att ge och ta i ett förhållande.

Men det gäller att lyssna på ditt hjärta och verkligen känna efter vad den känner. Kanske det är bättre att bara vara vänner men ändå ha varandra på det sättet, eller kanske känns det bättre på ett annat sätt. Nyckeln är att lyssna och kommunicera med dig själv och den andre personen i fråga, även om det kan vara läskigt. Att sätta sig ner och prata genom vad båda känner och få klartecken på exakt hur situationen är kan ge ett helt annat lugn än att inte veta helt fullt ut vart båda står Hur känner hon och hur känner du? Vart står ni? Känns det bra eller dåligt? Ja, sådana saker.


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.