Varför känns det så fel?

Idag var jag på "dejt".
Egentligen räknas det väl inte ens som dejt. Vi har smsat ett tag men aldrig träffats, så skulle vi göra det för första gången och jag var så himla nervös!
Men allt gick bra. Hon var väldigt fin. Som person. Och utseende, men det hade inte spelat någon roll för jag gillade henne redan. Vi skrattade mycket och allt bara bubblade! Hon hade fina händer.
Men.
Det där men:et.
Nät jag åkte hem ville jag bara gråta. TROTS att det gick bra.
För jag känner mig verkligen inte tillräcklig. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att hon blev besviken på mig, men bara ville vara trevlig, liksom.
En del av mig ångrar att vi träffades. Min plan var att vänta tills skolan börjar igen. Jag behövde tid. Men jag valde att stressa det och det var nog dumt.
Men allt var ju bra! Hon var bra! Och vi pratade och skrattade och allt! Men ändå är jag så ledsen nu. Känner mig dum och ful och tjock och fel.
Jag vill gärna träffa henne igen. Men jag vet inte om jag kommer våga. Jag tror ändå inte hon vill.

Varför är det såhär? Varför är man alltid så fixerad vid hur folk upplever en? Speciellt utseendet?

Jag försöker vara vanlig i sms med henne nu, men det är svårt för jag bara KÄNNER att hon blev besviken...

Amen jag känner igen det där så himla mycket, och min upplevelse av detta är att det har väldigt lite med den andra personen att göra. Ofta tänker jag så efter att ha haft ett fantastiskt möte med en annan människa där vi har pratat och skrattat och delat med oss av oss själva... för att jag är rädd att jag har varit "för mycket", eller något. 

Jag har inte direkt tänkt på det här på flera år (det hände nog mest under tonårstiden för mig, vet inte hur gammal du är?), men jag kände igen mig så himla mycket i din beskrivning. 

Försök vara glad för dejten som antagligen gick väldigt bra om det kändes så just då. Kanske ska du försöka få till en andra dejt snart för att få se hur glad hon blir över att träffa dig igen? :) 

#1 Jag tror nog inte heller det handlar om den andra personen. Hon var ju perfekt!
Men jag känner också så, att jag kanske var för mycket. Att jag såg för konstig ut eller att jag berättade för mycket eller att jag var fel.
Och det går liksom inte att skaka känslan av att hon blev besviken. Trots hejdå-kram(!) och att hon faktiskt fortfarande svarar på mina sms!
Jag är 18, och väldigt väldigt osäker.

Tack för ditt svar, det hjälpte!
Och ja, jag ska försöka vara glad över att det gick bra. Men det är verkligen svårt!
Och jag vet inte om jag vågar fråga om en andra dejt... Inte än.
Fast jag vill liksom ha mer. Så nån gång. :)
Men vad händer om hon inte vill?!

#2 Jag känner som sagt igen mig väldigt, väldigt mycket från när jag var i den åldern typ. Både från dejter och när jag träffade nya människor som jag klickade omedelbart med, vill jag minnas. Och det kan jag väl för all del känna liknande i dag också, men inte riktigt i samma utsträckning. Så himla tråkigt att man ska lägga krokben för sig själv på det viset ju!

Jag tror att det bästa sättet att hantera din egen osäkerhet är att kasta dig ut i det okända :) Håll fast vid tanken på att ni hade supertrevligt på dejten i åtminstone några sekunder medan du skriver och frågar när hon vill ses igen? Som jag minns det så brukade jag pendla mellan detta sätt att hantera situationen och att dra mig undan för att jag inte orkade hata mig själv/kanske bli ratad... Det första känns nog alltid bättre i längden. 

#3 Jag vågade aldrig igår. Kanske idag. Men hon verkar ju faktiskt vilja ha mina sms och det är positivt. 
Jag känner mig väldigt feg, men jag är rädd att hon ska tycka jag är för mycket om jag frågar direkt dagen efter om när hon vill träffas igen.. 
Men det var ett väldigt bra tips, och jag antar att jag får göra så till slut. När jag inte står ut med att inte träffa henne längre. :)

#4 Jag tror att det kommer att gå bra och när ni har träffats några gånger och lärt känna varandra bättre blir du nog mer säker också, men ta det i din takt :)

Varför frågar du inte rakt ut bara? :) Det värsta som händer är att hon säger nej. Å andra sidan bör du inte haka upp dig på att "hon säger ja för att vara snäll" då. 

Det enda du kan göra är att fråga, vill hon träffas igen kommer hon att säga ja, för att hon vill träffa dig, inte något annat.

Försök att inte tolka din egen osäkerhet som hennes tankar. Du har ingen aning om vad hon tycker och tänker så länge hon inte har sagt något om det och det är dumt att anta att hon tycker något som hon inte har sagt. Ni hade en dejt, ni pratar fortfarande, din bästa chans att få träffa henne igen är att fråga om hon vill. Säger hon nej så kommer inte världen att gå under för det, men det är dumt att undvika att fråga bara för att du inte kan vara helt säker på att hon säger ja. Tänk om hon vill träffas men inte vågar fråga, du vågar inte fråga för risken att hon säger nej och så rinner allt ut i sanden helt i onödan?

Man måste våga för att vinna. Lycka till :)

Det viktigaste att komma ihåg är att om hon inte skulle vilja träffa dig igen så har det på inget vis att göra med om du är "bra nog", "tillräcklig" eller "värdig". Det handlar helt enkelt om ifall hon tycker att du är hennes typ eller inte. Så allt du kan göra är att vara 100% dig själv och hoppas att hon gillar det hon ser. Annars får du hitta nån annan som uppskattar dig för den du är.

Och ingen människa är perfekt. Du har bara inte sett hennes svagare sidor än.