03. Komma ut-historier

när insåg ni ?

2013-08-02 10:47 #0 av: nlinds

ja, när insåg ni att ni var H.B.T.Q ? Alltså i vilken ålder ?
Hur reagerade folk när ni kom ut ?

Anmäl
2013-08-02 14:51 #1 av: larsson1900


Vad är H.B.T.Q?

Anmäl
2013-08-02 16:32 #2 av: nlinds

Homo-Bi-Trans-Queer 

Anmäl
2013-08-02 17:41 #3 av: Afturelding

Runt 11-12 år. Jag blev kär i en tjej i min klass, och jag var för ung för att reflektera över det tror jag. Sen dess har det bara känts självklart, jag har varit intresserad av både män och kvinnor sen jag blev sexuellt medveten.

Jag har bara "kommit ut" för mina vänner, och min man såklart. Och det är väl just för att jag levt i ett straight förhållande de senaste fem åren, och innan dess hade jag inget seriöst förhållande. Det har inte känts nödvändigt helt enkelt.

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Anmäl
2013-08-02 17:45 #4 av: nlinds

#3 förstår precis vad du menar. Var i samma situation Glad

Anmäl
2013-08-02 17:59 #5 av: monstermash

Jag var 12.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2013-08-02 21:12 #6 av: Här Är Jag


Ja var 13 - 14 år när jag insåg att ja gillar andra killar.

Anmäl
2013-08-02 21:26 #7 av: Wony

Hm. Första funderingarna fick jag vid 13-14 år tror jag. Insåg det på fullt allvar och vågade erkänna för mig själv först när jag var 20 år. Däremot hade jag så smått börjat acceptera det när jag var 16 år. Det har liksom skett en gradvis utveckling över tid. 

Anmäl
2013-08-02 21:44 #8 av: adnilmai

Var runt 10-12. Var också kär i en tjej som gick i min klass haha men även i min situation var jag för ung för att förstå vad som pågick. När jag sen läst på mer om olika sexuella läggningar så var tanken att jag var bisexuell ganska självklar för mig. Jag attraherades av båda könen, så enkelt var det.

Även om jag vetat om det ganska länge nu har jag valt att hålla det för mig själv då det inte vart nödvändigt att outa det. Det är inte förrän nu när jag hade en "flört" med en tjej som en handfull av mina vänner fick reda på det. :)

Anmäl
2013-08-03 12:15 #9 av: Salish

Började fundera på det när jag var 14 (?) för jag blev intresserad av en tjej och sen dess har jag förnekat det och funderat lite till på det tills jag var 16 och accepterade det lite mer men var ändå inte säker. Vid 18 visste jag att jag var bisexuell, och var nöjd med det. =) Queer-tankarna kom ungefär samtidigt när jag blev mer medveten om kön och varför det ser ut som det gör och det kändes bara självklart, innan hade jag nog inte ens vetat vad det var.

Anmäl
2013-08-03 16:26 #10 av: nlinds

#8 hur fick dina vänner reda på det ? eller berättade du ? Hur reagerade dom ? :)

Anmäl
2013-08-03 16:53 #11 av: BonaDea

Jag blev kär i min bästa vän när jag var 11. Men precis som andra i tråden skrivit så var jag för ung för att reflektera över det då. Några år senare, när jag var 14 ungefär, diskuterade jag med mina vänner om att jag trodde jag var bisexuell, men jag velade väldigt mycket fram och tillbaka. I nian, när jag var 15 blev jag tillsammans med en tjej, och var helt säker på att jag var bisexuell. Men allt eftersom insåg jag att jag verkligen inte har något intresse av killar. Och nu, när jag är 18 har jag kommit ut till i princip alla jag känner. Mest för att jag tycker det är lättare att göra det nu när jag är singel än att liksom behöva presentera en tjej för allihopa och de blir helt chockade. Och dessutom tänker jag aldrig mer vara tillsammans med någon "i smyg" för det var så (ursäkta) jävla jobbigt. :)

Anmäl
2013-08-03 16:55 #12 av: Bine93

Jag var nog ca 11- 12 år när jag blev kär i en tjej i min klass första gången. Insåg inte helt och hållet först att jag var kär i henne. Men sen började jag inse det. 
Men är uppvuxen i en liten stad med trångsynta människor och morsan är ganska trångsynt, så jag ville inte att det skulle vara så. Sedan levde jag ett antal år i förnekelse. Tillslut kände jag att jag inte ville gömma mig längre, ville vara den jag är, kan de inte acceptera mig har de ingen plats i mitt liv. Så jag kom ut runt 16-17. Under ytan, under förnekelsen har jag nog alltid vetat. 

Från pappas sida fick jag bara bra respons, farmor sa att hon misstänkt det väldigt länge. Mamma sa att jag fick vara den jag ville vara osv. Men sedan kom hon med homofobiska kommentarer och betedde sig inte som om hon accepterade det. Tror hon förnekade det för sig själv, att hon egentligen inte accepterade det. Så henne fick jag lite skit från. Och hennes del av släkten, iallafall mormor och morfar, är det något som ingen pratar om. Alla vänner tog det bra, accepterade mig helt och hållet :). 


Anmäl
2013-08-03 17:01 #13 av: nlinds

#11 håller med om att det va jobbigt att ha "smyg" förhållanden. Lipar

Anmäl
2013-08-03 17:03 #14 av: nlinds

#12 jag vet hur det känns, min mamma är (tyvärr) betyyyydligt värre men kommentarer, hon bokstavligt talat slängde ut mig mitt i natten, och sa massvis med fula grejer, pappa tog det väldigt bra :)

Anmäl
2013-08-03 21:27 #15 av: regskylt

Att jag gillade både män och kvinnor har jag nog "alltid" vetat. Jag "kom ut" med det när jag var 15 år, då hade jag inga problem att prata om det med folk eller något. Hade ingen egentlig "komma ut"-process.


Som transsexuell är en annan historia.

När jag var i nedre tonåren så insåg jag att jag inte var en vkinna egentligen. Jag trängde undan det dock i många år men hade perioder då jag klädde mig mer maskulint. Från att jag var 17 år så sa jag uttryckligen att jag inte var en kvinna egentligen, men jag gick ändå som en kvinna och levde som en.

Det var för några månader sedan, vid 25 års ålder som jag inte klarade det mer. Då har jag även fött ett barn när jag var 20 år.

Jag har berättat för mina föräldrar och de tog det bra. Lite chockade. Min pojkvän är det bästa stödet jag någonsin har haft i denna fråga. Jag väntar nu på att få remiss för utredning. Är kämpigt att dagligen bli bemött som kvinna när jag "lever" som en man.

Jag har inte "kommit ut" för kollegor men vänner vet. Även min församling (stockholms synagoga) vet till viss del. Idag på Prideparaden så sa jag det uttryckligen till några medlemmar men de sa ingenting speciellt. 

Anmäl
2013-08-03 23:53 #16 av: nlinds

15# Stay strong Blomma

Anmäl
2013-08-04 13:49 #17 av: fridaanna87

Runt 13 började jag väl fundera på det, men insåg inte hur det verkligen låg till förrns jag var 16, då jag blev kär i en tjej. Har dock precis som #3 aldrig haft ett förhållande med en tjej så har inte kommit ut för familjen. Min syster vet, och kanske mina bröder genom henne. Annars är det vännerna. Jag är dock väldigt öppen med att stödja hbtq-personer, och har haft otaliga diskussioner med min far, så jag tror att även föräldrarna anar att jag är lagd åt båda hållen. 

Anmäl
2013-08-04 23:29 #18 av: Thaeri

Att jag inte var helt hetero? När jag var 17 och blev lite smått förälskad i en tjej (hade varit förälskad i killar innan).

Att jag var asexuell? När jag var 24 och först läste om det och därigenom förstod att det fanns ett ord för min brist på sexuell attraktion. 

Försöka få folk att förstå att asexualitet är en (brist på) läggning och inte bara en konsekvens av att inte haft tillräckligt bra sex däremot... Jävla fördomar, och de kommer från alla sexuella, oavsett läggning.

Anmäl
2013-08-05 09:47 #19 av: nlinds

18 # Så du är bi då ? och asexuell ? Glad

Anmäl
2013-08-05 12:20 #20 av: Thaeri

#19, asexuell och biromantisk ja.

Eller ja, har inte träffat någon som inte varit cis, så jag ska inte svära på att jag är just biromantisk, kan ju vara panromantisk istället.

Anmäl
2013-08-05 12:47 #21 av: nlinds

#20 ooh okej. Glad

Anmäl
2013-08-06 04:26 #22 av: Calcifer

När jag var 16. Men jag har aldrig reflekterat så mycket över det. Har aldrig känt något behov i att "komma ut". Jag är öppen med det om någon frågar eller ämnet är på tal, men för mig är det ungefär som om jag skulle tillägga "jag har brunt hår" i helt random konversationer. Det är bara som det är, helt enkelt, men det har aldrig varit någon grej.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-08-06 10:26 #23 av: nlinds

22# sant, jag känner inte heller behov av att säga det om inte ämnet är på tal. Men jag kände mig tvungen att berätta för mamma för jag visste att hon hatade det, det var som att bära  på en börda på något sätt..

Anmäl
2013-08-06 13:38 #24 av: Calcifer

#23 Det kan jag förstå. Min mamma bryr sig lika lite som jag, och det visste jag redan innan. Jag ringde henne i november och frågade om min flickvän fick följa med hem över jul och hon sa "ja, det får hon väl" och sen var det inget mer med det, haha! Nu tog det slut och så, men jo hon stöttade mig 100%.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-08-07 00:58 #25 av: Jenny49

Hej!

 

Jag är transsexuell (mtk) Men vågade inte tro på det fult ut fören 2006. Om jag tar det kort, så redan när jag var på dagis, så ville jag leka med dockor. Så min fröken var tvungen att sy en docka åt maj, så jag inte behövde kivas med töserna om dom andra dockorna som var där. Min mor sa jämt att du borde (eller var det skulle, kommer inte riktigt ihåg)vara en tös, för du har så långa fina ögonfransar och långt krulligt hår. I skolan sa alla pågarna att jag var en pågatös. Mor lärde maj tidigt att städa, diska och tvätta. Far sa jämt att det ska väl han inte behöva göra, men mor svarade då vim har sagt att han blir gift när han flyttar hime i från, (vet inte om hon visste något som inte vi visste). På den tiden var det bara kvinnor som höll i hushållet. Senare i livet när jag så småningom blev gift och fick barn så kivades jag med min fru om att ta hand om barnen och byta blöjor och köra vagnen som inte häller var så vanligt att killar gjorde på den tiden. I bland i smyg kläde jag maj i klänningar och kolar och det kändes mer rätt. Men vågade inte gå ut så, trodde det var maj det var fel på. Men till sist för att jag skulle må bra så gick jag ut ur så kallas garderoben även om det var sent påtänkt och det kändes helt rätt. Ångrar bara i dag att det blev så sent, men bättre sent än aldrig. Så blev Jan Jenny. Jag har 6 barn och fyra tycker det är helt ok, men dom två äldsta töserna tar helt avstånd. Men det är många som har stannat maj på gatan och klappat maj på axeln och sagt att det var modigt gjort för deras homosexuella barn vågar inte visa det ute. I bland har gubbar stirrat på en som fann, när jag har haft kort kort. Då brukar jag bara säga, "ja jag vet att jag har snygga ben" då vrider dom snart på huvudet och går vidare. 

Hoppas jag har kunnat rätta ut en del av dina frågetecken. Puss och kram 

Anmäl
2013-08-07 01:21 #26 av: Thaeri

#25, vill bara skicka en kram, att du klarat av att vara transsexuell i det klimatet som var är inget annat än heroiskt.


(Och som den språknörd jag är så älskar jag sättet du använde "skånska på rikssvenska")

Anmäl
2013-08-07 16:17 #27 av: nlinds

#25 en riktig solskenshistoria ! Styrke kramar till dig Jenny !Kramas

Anmäl
2013-08-07 20:14 #28 av: adnilmai

#10 Jag valde att berätta det för de när jag var på g med en tjej. De tog det jättebra som tur var! Många var till och med väldigt glada över det haha :)

Anmäl
2013-08-08 23:32 #29 av: arikawa_akira

Trans? Baby 

Gay? När jag var omkring 4-5 tror jag, men i alla fall när jag var omkring 7-8 år. 

Jag kom dock ut när jag var 19.. Looser

Anmäl
2013-09-24 23:43 #30 av: Fenix_Chicci

När jag var 15 började jag fundera över det och erkände det för mig själv när jag var 16 år. Men länge trodde jag ärligt talat att alla människor var lite bisexuella, men när jag fick höra att kompisar tex. aldrig varit attraherade av tjejer på något sätt började jag ju fatta att det inte var så. Sen förnekade jag det för mig själv länge innan jag slutligen kunde acceptera det. 

Nu är jag 18 år och helt säker på att jag är bisexuell, och har inga som helst problem med det. De flesta i min närhet vet om det och är okej med det och resten har helt enkelt ingen anledning att veta men skulle de fråga så skulle jag berätta. 

Medarbetare på Undulater och Burfåglar

havanaisbus.wordpress.com

Anmäl
2014-01-10 21:53 #31 av: samisilver

Det kom liksom i 'faser', typ. När jag var typ 3-8 år var jag en riktig tomboy och både min syrra och min pappa sa att jag nog kommer bli lebb eller bi när jag blev äldre (de sa det inte till mig då men har berättat nu).

Sen blev jag mer tjejig när jag kom in i puberteten, även om jag aldrig blev sådär jättetjejig eller så. Jag tror jag var kring 12 när jag började tänka på hur det skulle vara att vara med en tjej, fast sen skämdes jag och tänkte inte mer på det förrens jag var lite mer än 13 år.

Nu är jag 15 år och är helt säker på att jag är bi eller homo. Jag har berättat för min äldre syster och en av mina bästa vänner och de tog det helt lugnt, men jag vågar ännu inte komma ut för resten av min familj/vänner.

Anmäl
2014-01-11 09:18 #32 av: Skymning

Jag är mycket hårt socialiserad. Min mamma har under hela min uppväxt varit tydlig med sin homofobi och lärt mig och min bror hur fel det är med allt som är annorlunda. Hon är rasist också... det brukar på något mystiskt sätt gå hand i hand. Arg

Så även om jag har tyckt väldigt mycket om mina vänner, och fick dem att leka... ehm... annorlunda lekar... när jag var liten, bara för att jag ville ha kroppskontakt med dem, så såg jag det nog aldrig som att jag var kär. Förlägen

Det var först som vuxen, och efter jag träffat min man sedan 20 år tillbaka, som jag insåg att jag blev sexuellt attraherad av andra kvinnor. I dagsläget är det bara min man, och en av mina kusiner som känner till det i min familj. Och som mitt liv är just nu, känner jag inget behov av att komma ut med det till fler. Det skulle bara skapa konflikt, något jag inte behöver konfronteras med i dagsläget med tanke på min livssituation. Oberörd

Anmäl
2014-01-11 12:36 #33 av: 62546

Jag kom ut två gånger, en gång som gay och andra gången som trans. (Ftm)

Jag var tillsammans med en tjej första gången då jag var 14 år. Jag har nästan alltid vetat att jag var attraherad av tjejer och har bara varit tillsammans med tjejer. Jag antog att jag var lesbisk helt enkelt, och hade inga problem med det. jag berättade för mamma när jag var 12 år och i samma veva för mina vänner, och efter de har de flesta jag lärt känna bara antagit att jag dras mot brudar då jag inte är så noga med att dölja de.
Men jag har dock alltid känt att något varit fel. jag hatade min kropp och drabbades av någon smärre shock när jag kom in i puberteten. jag har alltid varit ganska grabbig och trivs bra med det.
Jag började må väldigt dåligt och gick och pratade med skolkuratorn eftersom att lärarna skickade mig dit när de insåg att jag skar mig i armarna. Jag berättade om att jag hatade min kropp, inte för att den var ful, utan för att den var fel. Kuratorn tog mig inte på allvar och jag gick inte dit igen. Då var jag 14-15 år. Känslan av fel håll sig kvar och växte sig starkare. Jag blev tillsammans med en tjej under sommarlovet innan gymnasiet, hon tyckte att jag var för grabbig och sa till mig att hon ine ville ha någon jäkla flickvän som ser ut som en pojke. Så jag började sminka mig ock klä mig i "tjejjiga kläder", för kärlekens skull. Under den perioden insåg jag att jag verkligen inte var en tjej. Hon gjorde slut med mig och här är jag idag. Kom ut för mamma för 1,5 år sedan, hon nickade bara för dte kom inte som en chock, jag kom ut för mina närmaste vänner tidigare än det och för resten av min familj väldigt nyligen. Men de har alltid misstänkt det även mina klasskamrater. Så nu är min remiss är skickad till Umeå och jag lever som heterosexuell kille.
Dock har ju hälften av de tjejer jag varit tillsammans med visat sig vara transpersoner, så börjar tvivla på min sexuella läggning. Kanske inte är så hetero trots allt :) (kanske blir ännu en komma ut historia av de i framtiden;) )

Oj, de blev långt, men de handlar ju trots allt om två olika komma ut historier.

(Vill ni läsa mer om mig, så har jag en blogg:www.nattstad.se/Manuel_ftm)

Anmäl
2014-01-12 13:00 #34 av: TatsuOni

Jag var 13 när jag insåg att jag var bisexuell. När jag insåg det så tänkte jag bara att varför har jag inte insett det tidigare? Det var ju så uppenbart.

Jag kom inte ut förän jag var 20. För mina vänner var det ingen stor grej. Det spelade ingen roll för dem. Frågade en vän om de inte hade listat ut det innan då det varit så uppenbart. T ex så tycker jag att crossdressers är otroligt vackra. Hon erkände att det hade funnits misstankar. Min pojkvän vet självklart då jag var ärlig om det från början. Min familj har jag inget behov att komma ut för.

Har i efterhand fått veta att två gamla killkompisar trodde att jag var lesbisk. Där tror jag att det mest berodde på manlig stolthet. När jag inte var intresserad av den ena så antog han att jag måste vara lesbisk och den andra höll med. Hehe härlig slutsats va? Vill hon inte ha mig så måste hon vara homosexuellLipar

Värd för hår. Medarbetare på te.

Home is where the heart is ~ http://tatsu.blogg.se/





Anmäl
2014-01-12 17:47 #35 av: Madde_Warrior

när jag va 14 
Jag berättade för min dåvarande bästa vän .. men jag vågade inte berätta för min familj 
Men så när jag var 16 träffade en tjej och jag blev .. bara så jävla kär!! :3

Gick ett år så jag berättade för min mamma att jag är bi. Hon har aldrig haft något problem med det så jag visste att det skulle gå bra samma med mina syskon

Pappa däremot gick la mindre bra .. Han sa vissa saker som var ganska svårt att förlåta, vi pratade inte med varandra på nästan ett år 
Men tack vara min syster så har vi kunnat prata och liksom glömma de eller va man ska säga xD

Anmäl
2014-01-12 18:41 #36 av: Tavern

Har nog "vetat" i flera år att jag hellre skulle varit karl, men försökt att förtrycka det och istället försöka vara "normal". I sommras gjorde jag ett sista jätteförsök att vara tjejig (blommiga klänningar, höga skor, flörta feminint m.m), men avskydde det något enormt så bestämde mig för att nej, nu ska jag vara mig och ingen annan!

Har ännu inte kommit ut för alla jag vill komma ut för, men klär och beter mig så som jag känner för istället för så "som jag borde" och mår mycket bättre Glad Dock verkar mina klasskamrater lite förvirrade Gapskrattar

Anmäl
2014-01-12 19:15 #37 av: Praefatio

När jag var litet barn och började upptäcka min sexualitet, på det vis som små barn gör, så gjorde jag ingen skillnad mellan flickor eller pojkar. Min första kyss var med en tjejkompis. Sedan, när jag blev tonåring, glömde jag bort det där och gillade bara killar.

Sedan slog mig min bisexualitet som en jäkla klubba i huvudet när jag blev handlöst förälskad i och attraherad av en tjej när jag skulle fylla 18. Tanken hade aldrig slagit mig att jag skulle vara bisexuell, aldrig. Men jag föll hals över huvud och efter det var det inte så mycket att förneka Skrattar

Sedan dess har jag attraherats av både män och kvinnor (och allt däremellan!) ungefär lika mycket, men jag tror alltid att jag trots allt sett mig själv stadga mig med en man till sist. Har haft förhållanden med tjejer men har aldrig kunnat se framför mig att jag skulle leva med en kvinna resten av livet. Vet inte vad det gör mig till, men jag har ändå aldrig haft något intresse i att sätta stämplar!

Anmäl
2014-01-12 21:19 #38 av: KaiPon

8-10 år tror jag att jag började tänka på det, men det var inte förrän många år senare som jag kom ut. Då fick jag höra att alla homosexuella borde brinna i helvetet av en klass"kompis". Var nära på att slå till honom, men jag lyckades hålla mig.

Då kom jag "bara" ut som bisexuell, för då visste jag inte van pansexuell/omnisexuell var. Glad

Just a Block Party MonstAr with a Heart of Gold on this Blue Planet
http://vizualfreakkaipon.blogg.se/

Anmäl
2014-01-14 20:42 #39 av: FridaKustus

Jag har egentligen aldrig kommit ut. Jag började mest prata med några kompisar om några tjejer som vi tyckte var snygga. Ingen i min kompiskrets bryr sig riktigt om vilket kön ens partner har (i alla fall inte tjejerna), det är mest insidan som räknas. 

Just nu är jag tillsammans med en kille och har bara haft killar innan, så jag har aldrig känt något behov av att berätta för familjen. När/om jag får en flickvän kommer jag ju så klart säga det till dem men innan dess känner jag inget behov av att berätta.

Anmäl
2014-03-11 01:12 #40 av: fortysixandtwo

Har aldrig någonsin varit intresserad utav en man.

Varken kroppsligt eller intellektuellt, oj, det lät pretto..haha.

Har nog vetat sedan jag var.....13-14  att jag drogs till kvinnor , eller ja, då, "flickor".

Men säkert som för många andra så blev jag tillsammans med killar för att "det skulle vara så".


Nu är man 33 och vet bättre helt enkelt :)

Anmäl
2014-03-11 10:54 #41 av: Kimji

Jag vet inte vilken ålder jag borde ange för det har varit och är fortfarande en process. Var kär i några tjejer när jag var i lägre tonåren utan att fatta det. Men när jag var 24 och blev kär i en av mina bästa vänner gick det inte att ignorera längre. Men det var väldigt jobbigt.

Eftersom majoriteten av mina tjejkompisar är bi så behövde jag aldrig komma ut. Jag bara hakade på i samtalen om heta tjejer osv och ingen brydde sig nämnvärt. Min familj vet inte men eftersom jag bara träffat killar hittills har det inte känts nödvändigt. Min pappa skulle nog ta det väldigt hårt men han är ett svin ändå så det bryr jag mig inte om. Alla killar jag träffat efter att jag insett det har vetat om det men varit ok med det.

Anmäl
2014-03-11 11:39 #42 av: Kneko

Kom ut som Intergender när jag var 18 för min mamma och dåvarande pojkvän. Det var väl ok. Fast min mamma hade svårt att tro något annat än att det var en "fas".

Anmäl
2014-03-11 19:53 #43 av: [::Vera::]

Blev förälskad i min bästa kompis när jag var 13. Dröjde till jag var ungefär 16, då det ofrivilligt kom ut. I princip alla som visste tyckte att jag var sjuk och behövde botas. Jag försökte förneka, försökte bli kär i killar (hur man nu gör det ?? hi hi) till det att jag var ungefär 19. Sen valde jag att strunta i alla andra, och börja må bra. Vid 23 så hade jag accepterat läget, byggt upp mig igen så att säga, och visste vem jag ville vara, mådde bra. Det var några tunga år där.

Det finns två perioder i mitt liv när jag har känt mig riktigt ensam och mått skit över min läggning. Det var då i tonåren och just nu faktiskt.


Anmäl
2014-03-11 19:59 #44 av: Kimji

#43 Oj det lät tufft. Men får man fråga varför du mår dåligt över din läggning nu?

Anmäl
2014-03-11 20:30 #45 av: [::Vera::]

#44 Absolut får du fråga. Av olika skäl så vill jag inte vara alltför öppen bara. Jag har tappat det mesta av min självkänsla och livsglädje pga mitt senaste förhållande. Handlar om psykisk misshandel. Har liksom inte längre förmågan och ork att stå upp för mig själv längre, och det hade underlättat en hel del om jag hade sluppit tillhöra minoriteten på det här området. Bara så. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Liknande känsla som jag kände när jag var 16, att stå så ensam när man känner sig som en blöt fläck och inte är värd något.

Anmäl
2014-03-11 20:52 #46 av: [::Vera::]

#41. Det låter också tufft att du tycker att din pappa är ett svin. Han får helt enkelt bara acceptera och respektera dig hursom. Om han tar det hårt så är det inte ditt ansvar, och då får han lära sig hantera det (om du väljer att vara öppen).

Vet att det är svårt med just föräldrar och syskon. Jag sa till mina att om ni inte respekterar mig och tycker om mig som jag är, så vill jag inte ha någon kontakt. Jag var lite tuffare då då, ha ha. Det gick något år då jag inte brydde mig om att ha någon kontakt. Antar att dom kämpade med sig själva hårt, för sedan dess så har vi grymt bra relation. Dom anklagade sig själva hårt, de var rädda för att jag skulle få ett dåligt liv, börja knarka och få Aids. Det var det som det hela handlade om. Nu vet dom bättre. Var ju 15-20 år sedan, och det finns lite mer kunskap idag.  Varför är han ett svin tycker du, om jag får fråga?

Anmäl
2014-03-12 10:15 #47 av: Kimji

#45-46 Oj vad tufft. Du får försöka hitta tillbaks till den tuffa sidan av dig. Du har den ju i dig.

Varför han är ett svin är en väldigt lång historia men låt oss säga att jag också vet en hel del om psykisk misshandel. Han är även en böghatare av rang (osäker på hur han ser på lesbiska och bisexuella dock). Men det är ingen stor grej egentligen. Jag har andra fina människor i mitt liv och om han sa upp kontakten med mig pga att jag är bi så är det en större förlust för honom än för mig.

Men vad skönt att det löst sig med din familj iaf =) Du kan inte prata med någon av dom nu när du mår dåligt?


Anmäl
2014-03-12 20:33 #48 av: [::Vera::]

#47 Jo, innan den här relationen så har jag åtminstone kunnat stå upp för mig själv och kunnat säga ifrån när jag inte mått bra av någon anledning. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag kunde hamna här. Det klarnar förhoppningsvis, jag jobbar på det ;)

Ok, det låter sorgligt, men bra att du inte känner det som att det är en stor grej. Fint att du har bra människor omkring dig. Det är guld värt!

Jo jag kan prata med närmsta familjen om det mesta. Dom är verkligen kanonbra, och finns (på telefon) för mig nu när jag behöver det så mycket. Jag är tacksam för det! Glad. Men det finns en gräns för hur mycket jag vill berätta, för att skydda dom och inte oroa dom mer än nödvändigt. Jag bor ju väldigt långt ifrån min familj, tyvärr just nu.

Anmäl
2014-03-14 23:38 #49 av: Anonym

Visste att något var fel vid 9 års ålder.

Blev kär i en tjej vid 12-13 års ålder.

Föll handlöst för en tjej vid 15 års ålder. Hade ett intensivt förhållande under 1 års tid.

Blev totalt hjärtekrossad av henne vid 16 års ålder och började ligga runt med killar för att vara normal.

Slutade med både tjejer och killar vid 21 års ålder.

Accepterade helt att jag var gay vid 25-26 någonting.

Så det beror lite på hur man ser själva insikten. Egentligen har jag vetat sedan åtminstone 13 års ålder. 

/ Lou

Anmäl
2014-03-17 08:11 #50 av: Anonym

Vill vara anonym då detta är nytt för mig..

Har alltid dragit till tjejer.. alltid föredragit att kyssa dom än killar.
Alltid kunnat stirra på vackra tjejer medan killar inte alls har samma effekt på mig. Och så vidare... liksom dragningen till tjejer och inte killar.

Har inte kommit ut offentligt. Folk anar, har frågat och jag har svarat att jag troligen är bisexuell (kanske homosexuell). Har bara haft relationer med killar, för ''det ska man ju ha''. Men aldrig varit kär i dom, mer lurat mig själv att glädje, lycka och trygghet är tecken på att man är kär men sen när förhållanden tagit slut har jag bara känt enorm glädje.
Om någon av mina pojkvänner kysst mig eller förfört mig har jag bara känt mig enormt äcklad, typ när man drar bak huvudet och stretar emot vid en kyss ni vet? Men har ''genomlidit'' det för ''man ska ju vara pojke och flicka''.

När jag berättat detta för vissa har dom svarat ''Och det inser du NU? Det har jag vetat väldigt länge om dig!''

Är fortfarande förvirrad av allt detta. Tror det är hjärnspöken sedan förr då folk skrek ''lebb'' och ''hora'' efter mig i korridorerna i grundskolan. Man blir så påverkad och intalar sig själv att man minsann drar sig till killar. Det blir dock väldigt fel i ens liv...

Nå väl.. en dag i taget. Är väldigt förvirrad av allt detta än..

Anmäl
2014-03-17 16:09 #51 av: fortysixandtwo

Hoppas att allting kommer gå bra för dig och det tror jag verkligen!


/E

Anmäl
2014-03-21 12:00 #52 av: [zendaimimon]

Jag insåg att jag var transexuell när jag var tretton (i sammband med att jag fick veta vad transexualism är) och kom ut till familjen när jag var fjorton.

Jag fick "komma ut" säkert hundra gånger till innan min mamma slutade håna och förlöjliga det och långsamt började stötta mig. Det gick knackligt och till slut deklarerade jag att hon antingen fick supporta mig helhjärtat eller så skulle jag försvinna ur hennes liv för evigt så fort jag blev arton.

Jag var sexton när jag påbörjade min utredning. :)

Idag kunde jag inte få mer stöd av min familj (särskilt mamma) och mamma skäms fortfarande över hur hon reagerade när jag kom ut.

Anmäl
2014-03-24 00:57 #53 av: [WiresInABox]

Jag har alltid känt att något inte riktigt stämde men visste inte vad. Jag var så van vid hur det var liksom. Men när jag var runt 15 började jag fundera på om jag var transsexuell (FTM), tankar som kom och gick. Först trodde jag att jag var transvestit eller bara hade väldigt livlig fantasi men ju mer jag läste om det (fanns inte lika bra ställen att läsa om det som idag) och ju mer tiden gick fattade jag ju liksom. Började utredning när jag var 20.

När det kommer till sexuell läggning var jag bara kär i killar till en början, jag levde ju och såg mig själv som tjej då så det var ju inte konstigt. Var intresserad av en och annan tjej under gymnasiet men blev inte kär på samma sätt som i killar och var så less på min egen tjejkropp att andras inte kändes så speciell tändande heller. Det är först alldeles nyligen jag börjat se mig själv som bisexuell/pansexuell! Började bli mer tänd på kvinnor efter att jag började trivas mer i min egen kropp så det hänger ihop lite.

Anmäl
2014-04-05 00:39 #54 av: Saga85

Vet inte riktigt, första gången jag kände lite pirr var någon gång på mellanstadiet - var kär i en flicka som var på besök hos en granne över sommaren. Har varit kär i både tjejer och killar, vänner och bekanta, och det har kommit in naturligt i samtal. Har aldrig känt att jag måste "komma ut", när jag varit i förhållande har jag berättat det för mina föräldrar, och då har det inte spelat någon roll vilket kön den personen har haft.


Anmäl
2014-04-09 22:44 #55 av: BlackSpiritWolf

Visste när jag var 4-5 att jag egentligen ville vara en kille (född tjej) och sa det till mina föräldrar. Pappa sa "Då blir du tvungen att stå upp och kissa", något jag protesterade mot.

Levde i förnekelse från 14års ålder efter att en kompis till en kompis hade sagt "J*vla transa!" bakom min rygg bara för att jag valde att ha kavaj och skjorta den dagen. Släppte förnekelsen nån gång dagarna mellan jul och nyår 2013, rätt nyligen med andra ord, och kom ut i februari i år till mina kompisar först. Dom var viktigast för mej att komma ut till, för jag var orolig att jag skulle förlora dom trots att dom har sagt ända sen vi träffades första gången att dom accepterar alla oavsett läggning/könsidentitet. Sedan kom jag ut till mamma i början på mars. Hon tog det inte speciellt bra. Hon vägrade att prata om det och ville inte förstå varför jag vill "göra den här grejen". Slängde min "ångestbok" (har en bok jag skriver i när det blir för mycket ångest att bära på) i famnen på henne och låste sen dörren till mitt rum. Efter det verkar hon ha accepterat att jag inte är nån tjej.

Sen slutet på januari fram till slutet på mars början på april har jag haft fett mycket med ångest över detta. Först och främst en gång i månaden då allt har varit ett helvete. Ångest för minsta lilla grej, mest pga att mamma inte sa nåt om min transsexualitet. Det kändes som om den viktigaste personen i mitt liv inte ville veta av mej. Nu verkar det mer som om hon har insett att jag som person inte kommer försvinna bara för att jag byter kön. Hoppas ialla fall att hon har insett det. Vet inte om pappa vet om att jag tänker byta kön, men gör han det så verkar han inte bry sej. Han har ialla fall accepterat att jag inte tänker skaffa biologiska barn, nåt mamma har svårt att göra.

Fick en tid i början på mars på VC hos en läkare. Hon ställde en massa frågor och sa att jag var den första hon hade haft som ville ha en remiss för könsutredning, vilket gjorde att hon blev tvungen att researcha inför vårat möte. Vad transsexualitet var, hur en könsutredning går till, hur länge det håller på, psykiatriker i närheten, bröstbortagning m.m. Fick frågan av henne om jag var gay (alltså lesbisk), vilket jag sa ifrån direkt på. Kan ha berott på att min bästa kompis följde med som moraliskt stöd (var så uppvarvad och full med ångest inför mötet att jag inte ville gå själv blä). Sa att jag var gay, fast jag ser mej som en gay man. Hon tyckte det var intressant och sade efter att jag berättat allt hon ville veta att hon skulle skicka en remiss till psykiatrikern. Gick därifrån gladare än jag varit på länge.

Nu idag fick jag hem ett brev från psykiatrikern med tid inbokad den 29 denna månaden. Äntligen börjar bollen rulla! Skrattar

Vad gäller min sexualitet har jag vetat sen typ.... 18-19 års åldern att jag gillar killar. Innan dess var det "WTF is your problem? Jag tänker inte bli ihop med nån bara för att alla andra vill och blir det"-tänket. Det tänket finns kvar i viss mån, anser nämligen att jag inte behöver en annan person bekräftelse, kärlek och sex för att överleva. Har dessutom sen jag upptäckte tumblr (tack vare min bästa kompis) sagt att jag egentligen är "en gay man instängd i en kvinnokropp". Blir 24 i år så trots att jag levt i förnekelse i 10 års tid så har min hjärna droppat undermedvetna hintar här och där. 

Blev en mindre novell, men det får ni leva med Skämtar

Anmäl
2014-04-15 20:43 #56 av: [imtoofabuloustofitin]

Jag är transsexuell och har hela mitt liv känt att något är fel, när jag var 8-9 år förstod jag och kunde definera känslorna att jag är född i fel kön men det var först när jag var 11-12 som jag förstod att jag var transsexuell.


Anmäl
2014-04-19 21:57 #57 av: CupcakeGod

När min vän's storebror introducerade mig till porr, och jag föreställde mig att jag var tjejen i videon  Skrattar


Anmäl
2014-09-18 14:55 #58 av: Röran

Jag har kommit ut lite i omgångar. Jag hade min första erfarenhet av att gilla tjejer som 11-åring, även om jag inte riktigt förstod vad jag kände då. När jag var 15 så kom jag ut som bisexuell. Vid 26 års ålder insåg jag att det faktiskt är tjejer som gäller. Det kan verkligen vara en lång och underlig process, det här med att komma ut som vuxen.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.