Annons:
Etikettfunderingar-hbtq-status
Läst 1749 ggr
Fågelfläck
8/5/13, 2:23 PM

Jobbigt läge

Jag har massa tankar och måste få dela med mig av några innan jag blir helt tokig. Jag har ingen i "verkliga livet" att prata med om detta.

Skulle uppskatta era tankar om det hela.

För att kortfatta: När jag var ca. 17 år var jag för första gången ihop med någon, det var en person av motsatt kön. I början var jag förälskad, det var spännande att kramas och pussas, men den personen ville gå längre. Vi var ihop ganska länge och det hela gick långsamt framåt. När det väl kom fram till samlag så sket det sig, fastän vi testade vid några olika tillfällen gick det inte att genomföra. Efter ett tag insåg jag att jag inte älskade personen som mer än vän, jag tände inte på personen, så jag gjorde slut och vi förblev vänner. 

Sedan talade jag om för mina vänner att jag var homosexuell. De stöttade mig. Jag har alltid varit en feg person så jag blev aldrig ihop med någon av samma kön, var på dejt med en men vi pussades inte ens. 

Några år senare träffade jag en person av motsatt kön, som jag snabbt blev bästa vän med. Den personen blev kär i mig, jag förstod det och tänkte först "åh nej, nu kommer det bli jobbigt och vår vänskap kanske förstörs". Men när den personen väl vågade säga något till mig så kände jag mig också kär och vi blev ihop. Först tänkte jag att det skulle gå bra att vara ihop tills den personen ville ha sex, sen skulle det gå åt skogen som det gjorde sist, men jag ville ändå försöka. 

I början var vi så förälskade så ibland kunde vi inte hålla oss ifrån varandra, vi kysstes och hånglade. Senare hade vi även sex och det gick helt ok. Jag kände att jag älskade den här personen och när den ville gifta sig så gjorde vi det. Jag trodde allt skulle vara bra. Men det hela gick så snabbt. Vi hade inte ens varit ihop ett år när vi gifte oss. 

I början gick det bra, men allt eftersom tiden gått så har mitt sexuella intresse svalnat. Det började med att det inte gick rent fysiskt, sen tappade jag lusten och nu vill jag inte ens ha sex med personen alls, vill inte att personen tar på mig och vill inte ta på personen. Men vi har sex ändå, så gott det går, för jag ställer upp. Men jag kan inte njuta om jag inte fantiserar om samma kön. Om jag ser personens könsorgan blir jag äcklad, likaså om jag ser personen njuta.

Ni kanske undrar varför jag är kvar i den här relationen? Jag har också funderat mycket på det på sistone och det gör mig galen. Det är väl två saker, dels att jag älskar personen, i alla fall som vän, dels att jag faktiskt är gift med den och har lovat att alltid älska och vara trogen, och jag tänker att det kommer bli bättre, att jag kan hitta tillbaka till det där jag kände i början av relationen. Men åren har gått och det blir inte bättre, bara sämre.

Dessutom tänker jag som så att eftersom jag aldrig varit med en person av samma kön så vet jag ju inte säkert hur det kommer vara, om jag verkligen uppskattar det mer. Tänk om jag skulle lämna min äkta hälft, krasha äktenskapen och krossa den personens hjärta och sen ändå inte få det bättre med någon av samma kön.

Tror ni att jag kan hitta tillbaka till det där jag kände i början av relationen? Tror ni att jag är en idiot som stannar kvar? Eller kanske en idiot om jag lämnar denna person som älskar mig så oerhört?

Snälla hjälp, kom med era tankar om det hela.

Annons:
Fågelfläck
8/5/13, 3:31 PM
#1

Att sexet är så dåligt, och mitt ointresse för min äkta hälfts kropp sabbar verkligen för oss. Det är jättejobbigt för oss båda. Min äkta hälft har så mycket större behov än jag kan tillgodose och jag längtar också efter att åtrå någon och ha passionerat sex. Men å andra sidan, hur många par har passionerat sex efter några års äktenskap?

Men att lämna personen känns så oerhört stort och jag vill verkligen inte utsätta personen för det, vet inte ens vad jag skulle göra utan personen. Om jag skulle må bättre eller sämre.

Calcifer
8/6/13, 4:24 AM
#2

Det är skillnad på att lusten dalar och att man inte känner attraktion för sin partner. Jag skulle inte klara av att vara i ett förhållande med en människa jag inte tände på alls. Och sen när det gäller sex ska man aldrig känna att man måste "ställa upp". Jag förstår att det är jobbigt när denna person älskar dig djupt, men å andra sidan om du stannar med din partner pga det så dels hindrar du sig själv från att vara med någon där det finns kärlek från båda hållen men du hindrar även din partner.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

monstermash
8/7/13, 9:34 PM
#3

Jag tycker att ni borde skilja er, för bådas skull. Skilsmässa finns trots allt för at man ska kunna ångra sig även om man lovat i nöd och lust. Om man blir äcklad av den andra partern anser jag inte att man har ett skäl att stanna i relationen längre. Ni kanske kan vara vänner efteråt istället, men varför bromsa dig själv och din partner från att bli lyckligare?

Thaeri
8/8/13, 9:00 PM
#4

Att man älskar varandra är inte ett hundraprocentigt recept för att man ska få ett förhållande att funka, speciellt om ens sexuella behov är väldigt olika.

Jag själv är asexuell, vilket betyder att jag inte tänder på andra sexuellt. Däremot har jag en viss sexdrift, men det är mer min kropp som vill få sina endorfiner eller något, och den är rätt oregelbunden och låg i vilket fall.

Bryr sig min romantiska dragning om ifall de jag blir kär i har en sexdrift i samma klass som min? Näpp, inte ett skit, utan jag fortsätter falla för folk som inte alls är som jag när det kommer till det.

Skillnaden mot dig är väl att jag aldrig varit i närheten av att gifta mig med någon, och efter de erfarenheter jag har (två länge förhållanden "bara", men jag lärde mig jäkligt viktiga grejer av dem) så skulle jag aldrig göra det så tidigt heller, och absolut inte med någon jag inte var säker på funkar med mig på alla plan.

Upp till toppen
Annons: