Annons:
Etiketttrans
Läst 1670 ggr
Kimsi
10/15/13, 9:45 PM

Fel kön

Jag har ända sen jag var liten gått runt med tankar som "så skulle jag se ut om jag var en kille", "såhär skulle jag bete mig om jag var en kille" och "undrar hur det är att vara en kille". Jag har varit osäker på min läggning, men har nu kommit fram till att jag gillar tjejer men vill ha ett straight förhållande. 

Efter många timmars funderande har jag kommit fram till ett par grejer: jag hatar att vara tjej, jag trivs så jävla dåligt i min kropp, jag är inte bra på att vara tjej,  jag vill vara en kille. Det finns bara en hake. Jag vill inte könsoperera mig, det blir liksom inte äkta då. Jag hatar mig själv i den formen jag är nu så otroligt mycket. 

Någon som känner igen sig? Tips? Anything?

Annons:
[[Månen@]]
10/15/13, 11:33 PM
#1

jag känner igen mig.. men jag skulle inte göra om mig även om jag hade råd osv..

Eller jag tror att jag skulle ha mått bättre om jag var en kille, jag trivs inte i min kropp och jag bokstavligen hatar min muff.. jag gillar också tjejer men skulle nog inte vilja ha ett förhållande med en tjej då jag har jättesvårt för att lita på tjejer

Tjeja
10/16/13, 2:33 PM
#2

Själv är jag inte Transsexuell eller så, så något svar utifrån det kan jag tyvärr inte ge dig.

Däremot kan jag känna igen mig i dina tankar ändå speciellt dessa

" "så skulle jag se ut om jag var en kille", "såhär skulle jag bete mig om jag var en kille" och "undrar hur det är att vara en kille"." 

..och jag har många gånger känt att jag inte är något bra på att vara tjej. Men för min del är jag nog inget bra på att vara kille heller utan känner att jag är kvinna, fast med androgyna drag och vissa killiga drag i min personlighet.

Sedan fortsätter du

"Efter många timmars funderande har jag kommit fram till ett par grejer: jag hatar att vara tjej, jag trivs så jävla dåligt i min kropp, jag är inte bra på att vara tjej,  jag vill vara en kille. "

Då kan jag inte låta bli att undra hur gammal du är? "Du har tänkt i många timmar" det kan kännas oändligt när man är ung, men kan man räkna tänkandet i timmar undrar jag hur du kommer känna om några dagar, veckor, månader och år? 

Att känna sig förvirrad och i osynk med sin kropp är ganska normalt för en person med en ung kropp och hjärna som fortfarande utvecklas.

Vad vill jag säga med det? Jo att jag tror att med lite tålamod och mer tid så kommer du  så småningom att komma till rätta med vem du är och känna dig mer säker i din kropp. Även om du fortfarande inte skulle känna dig överens med din kropp längre fram kommer du i alla fall kunna känna dig tryggare i din identitet.

Man behöver inte göra en könskorrigering för att "bli man". Känner du dig som en man i slutänden så är det vad du är, bara att du i så fall till viss del har fel kropp. 

Men mycket går att åtgärda ändå, utan att operera någonting. Hormonbehandlingar ändrar också mycket i utseendet, men det är ändå äkta, dvs det kommer inifrån din egen kropp. Grövre hårväxt, skägg, mörkare röst, mer muskler etc.. bara det kan ju vara en hjälp till att känna sig mer överens med den kropp man har.

Har du pratat med någon psykolog eller läkare om hur du känner?

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Kimsi
10/16/13, 3:25 PM
#3

För det första är jag 17 år, och jag har tänkt på att jag hellre skulle vilja vara kille sen iaf 2a-3e klass. 

Jag får väl helt enkelt vänta och se eller vad man ska säga. Men jag blir äcklad av min kropp, hatar den.

Tjeja
10/16/13, 4:24 PM
#4

Har du provat att få prata med någon professionell än om hur du känner? Tex på din ungdomsmottagning? Någon läkare, sköterska, kurator, psykolog eller något liknande?

För som du känner för din kropp ska du ju inte behöva gå runt och känna när du kan få hjälp! Som 17-åring är man långt ifrån färdig fysiskt än, bara hjärnan tex slutar inte mogna förrän efter 23-35 år ens. Så länge hjärnan utvecklas påverkas givetvis även känslorna. Hur vanligt och "normalt" det än är att känna som du gör, är det ju något som är oerhört jobbigt och det finns mycket hjälp och stöd att få! Du ska inte behöva inte gå igenom dina känslor och din kris ensam!

Dessutom så kan de profesionella hjälpa dig att komma igång med en utredning för att få hjälp till tex hormonbehandlingar etc. Eftersom om det verkligen är vad du vill och behöver ofta är fördel att komma igång med hormonbehandlingar så tidigt i tonåren som möjligt om man vill få en verklig fysisk förändring.

En könskorrigerande slutoperation behöver inte alls vara målet.

Kram

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Wony
10/16/13, 6:56 PM
#5

För det första tror jag att jag kan relatera till vad du skriver. Jag själv är Genderfluid, och för mig är det snarare så att jag har dagar då "allt känns rätt" som tjej, andra dagar hade det varit så om jag hade haft en killkropp. För mig varierar det, och det gör att jag av den anledningen inte vill genomgå ett könsbyte. Det vore lika mycket fel då, som att vara tjej är nu. 

Men något som har hjälpt för mig är att hitta andra transpersoner som kan relatera till saker, och även att ta hjälp av kurator. Jag pratade i ungefär två år med kurator, och det var ett stort stöd för mig. Så det är bra. 

Däremot kan jag ju säga att jag inte direkt hatar min tjejkropp de dagar jag är kille, utan det jag hatar är avsaknaden av rätt kropp. Men tjejkroppen finns där ändå, har alltid hängt med. Jag tycker liksom inget särskilt om den alls.

Men som sagt, kurator kan vara en bra start. De jag träffade var inriktade mot KBT, och fokuserade mycket på att jag skulle tänka på varför jag tänker som jag gör och känner som jag gör. Att försöka se saker på andra sätt ibland, och även ibland vara lite tuffa och ifrågasätta vad jag sa, fråga varför jag kände som jag gjorde. 🙂

Vet man orsakerna är det lättare att hantera, i många fall.

[Mustangcab]
10/16/13, 7:11 PM
#6

Själv kallades jag för pojkflicka då jag hellre lekte med pojkar och deras lekar än med flickor. Men det var inga problem och jag har heller aldrig känt att jag måste bete mig på ett visst sätt för att jag var flicka. Jag gick klädd i jeans och vägrade att använda kjol. Detta redan i unga år innan jag började skolan.

Jag  hade tjejkompisar och killkompisar men jag ha aldrig känt någon sexuell dragning till mitt eget kön.

Är du helt säker på att det är kille du vill vara eller vill du kanske kunna bete dig som en kille utan att någon reagerar på detta?

Kläder är något som vi människor hittat på, vi föds som du vet nakna och modet skiftar från tid till annan. Klä dig som du tycker att du vill vara klädd och bry dig inte om vad andra tycker.

Ska tillägga att jag är född 1954😃

Annons:
monstermash
10/16/13, 8:30 PM
#7

"Efter många timmars funderande har jag kommit fram till ett par grejer: jag hatar att vara tjej, jag trivs så jävla dåligt i min kropp, jag är inte bra på att vara tjej,  jag vill vara en kille. Det finns bara en hake. Jag vill inte könsoperera mig, det blir liksom inte äkta då. Jag hatar mig själv i den formen jag är nu så otroligt mycket. 

Någon som känner igen sig? Tips?"

Du kan använda binder för att gömma brösten, klä dig i killkläder, sluta sminka dig och klippa någon kort frisyr. Du kan ju även ta steget och be dina anhöriga och vänner att kalla dig för ett killnamn istället. Det jag försöker komma fram till är att du kan vara som en kille, utan att behöva könsoperera dig, det är åtminstone en jättebra början att känna på det. 

Jag rekommenderar dig verkligen att arbeta med din självkänsla och självförtroende, så du mår bättre i vilket fall som helst.

regskylt
10/18/13, 7:39 PM
#8

Du behöver inte operera dig bara för att du gör en "könskorrigering". 

Jag är biologisk kvinna men känner mig som en man och är på gång för utredning. Jag längtar tills diagnos är satt och jag får hormonbehandling, men jag tänker INTE operera om mitt könsorgan. Jag är nöjd med att ha det könsorganet jag har, fast jag hellre haft en äkta "snopp" än en "snippa". Någon opererad slang är inget jag vill ha, då duger min snippa fint tycker jag. Den går att ha sex med och det är ingen som ska se mitt könsorgan om jag inte visar det. Det viktigare är hur man själv känner att man är, inte vad man har mellan benen.

Upp till toppen
Annons: