01. Allmänt

27 år och plötsligt bisexuell

2013-10-17 11:16 #0 av: Anonym

(Det här är mitt första inlägg, och då det här är väldigt nytt för mig vill jag förbli anonym just nu, jag hoppas att det ses okej. :-) )

Att erkänna för sig själv att man är en bisexuell tjej för första gången som 27 åring.

Händer det verkligen?

Kan man leva i 27 år utan att ha den blekaste aning?
Kan jag ha levt i 27 år utan att ha den blekaste aning?

Både ja, och nej.

Jag har alltid sagt att jag är hetero. Att jag är så hetero som man kan vara. Det har varit min verklighet under hela mitt liv.

Idag förstår jag att det har varit en lögn jag har dragit. För alla andra, men framför allt för mig själv. Jag har nog, någonstans, känt att det har varit enklast så. Men det har inte varit enkelt.

Jag har intalat mig att flickvännen jag hade i unga år, som jag hade min första relation med, min första kyss, mitt första sex, grundade sig i nyfikenhet.

Jag har intalat mig att alla tjejer jag kyssts med har varit fylleskoj.

Jag har intalat mig själv att alla sexuella drömmar om tjejer jag haft om nätterna genom åren har varit hjärnbus.

Jag har intalat mig själv att alla de tjejer jag dragits till genom åren på ett sätt som jag inte förstått, snarare handlat om ett bekräftelsebehov av kvinnor jag beundrat.

För jag har ju varit hetero i hela mitt liv.

Jag har aldrig erkänt en sexuell attraktion till en kvinna, och därför har jag aldrig kunnat, eller behövt, kalla mig annat.

Tills idag.

Idag tänker jag på hur jag känner för denna kvinnan som spunnit sin ljuvliga väv runt och i, hela min hjärna, och på hur uppenbart jag dras till henne på alla de vis jag tidigare bara dragits till män. Jag tänker på hur jag ständigt befinner mig i ett tillstånd likt det en skakad och öppnad cola-flaska gör. Jag bubblar och pyser och spritter och rinner över konstant.

För första gången i mitt liv ser jag klart. Jag ser var alla pusselbitar ska ligga, och jag ser vilket mönster som bildas. Det känns som om jag landat, som om jag både funnit mig själv, och hittat hem, på samma gång.

Jag känner en inre frid, ett lugn jag aldrig känt förr. En acceptans från mig själv som jag ägnat hela mitt liv åt att få från andra. Min spegelbild visar glittrande ögon och ett leende som aldrig tycks tröttna. Det kommer knasiga glädjetjut från min mun då och då, och energin i kroppen är så hög att spontanstuds bryter ut när som. Jag känner mig lycklig. Jag känner mig fri.

Jag är 27 år och har inte precis blivit bisexuell.
Jag har varit bisexuell hela mitt liv.

Plötsligt ser jag allt så klart.

Anmäl
2013-10-17 15:21 #1 av: Tjeja

Så vackert skrivet!


Jag undrar om du inte beskriver en ganska klassisk upplevelse för många bisexuella! hi hi hi..

Mig hade det mycket väl kunnat stämma in på! Jag hade min först tjej när jag var 12-13 år och sedan levt hetro i en herrans massa år innan jag kapitulerat för helheten så att säga .


Jag var för övrigt över 35 när jag erkände för mig själv! Skrattar

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2013-10-17 15:57 #2 av: Anonym

#1 Tack för det svaret, vad skönt det känns att höra att det faktiskt händer. För det känns lite märkligt måste jag erkänna. Lite rädsla för att någon som får reda på det ska tänka eller säga "kom du på det NU?"

Jag har hela mitt liv varit väldigt öppen och hyllande till alla sexualiteter. Alltid försvarat allas rättigheter att behandlas likvärdigt oavsett sexualitet. Försökt vrida fel tankar om sexualitet hos vänner rätt, och även haft lesbiska och bisexuella vänner.

Ändå bara blankt nej. "Nej jaaag är inte bisexuell, herre gud."

Det finns så oerhört många tecken som jag ser idag. Som sträcker sig ända från barnsben fram tills idag. Som bara gör allt så himla uppenbart. Ändå är det inte förrän idag jag ser dom. Eller jo jag har ju sett alla dessa tecken var för sig förut, men jag har aldrig lagt ihop dom, och jag har aldrig kopplat dom till bisexualitet. Och jag har heller aldrig räknat dom. ;)

Nu när jag tänker på allt, känns det lite skrattretande. Som "hallå tjejen, under vilken sten har du levt hela livet?"

Jag är så glad, för att det förklarar så himla mycket. Så mycket grejer jag haft problem med, och skämts för. Alla mina problem i relationer, i sexuella möten, allt det har jag trott kommit från blyghet och psykiska problem, men idag förstår jag att det handlat om osäkerhet i min egen sexualitet.

Det skulle även förklara saker för mina vänner, som ibland undrar varför jag gör vissa saker. Jag tror att reaktionen skulle bli ganska lik min. "Ahaaaaa, nu faller bitar på plats. Nu förstår jag."

Men den här karamellen är bara min just nu.

Ja, och er. Skrattar

Anmäl
2013-10-17 21:52 #3 av: monstermash

Jättefint skrivet, och grattis till att kommit ut ur garderoben får jag allt säga!

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2013-10-17 22:34 #4 av: Tjeja

Ja Grattis till det! Eller till att ha "vaknat" kanske passar ännu bättre! ?
:D

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2013-10-18 23:49 #5 av: Morphogenesis

Fint att kunna erkänna någonting sådant inför sig själv =)

Anmäl
2013-10-24 12:08 #6 av: nlinds

fick lite gåshud ! Välkommen ut ! ;)

Anmäl
2013-11-15 09:03 #7 av: Anonym

Jag tackar för era fina kommentarer. :)

För ett tag sedan satt jag och en vän - som känt mig sen tonåren - och pratade om allt mellan himmel och jord. Plötsligt gled vi in på ämnet pojkar, vilket är ett ämne vi aldrig diskuterar, jag har aldrig funnit nöje eller intresse av att prata pojkar på samma vis som mina vänner haft.

Vännen har ju följt mig sedan vi som sagt var små tonåringar, och har sett hur jag betett mig mot killar. Vi pratade om hur länge sedan det var jag var med en man senast (harkel harkel 5 år) och hon undrade om jag inte saknar något.

Där kände jag att det var dags, det fick bära eller brista. Jag svarade att jag har mycket svårt att se en man här i mitt hem.

Ja, svarade hon.

Nej sa jag och spände ögonen i henne. Jag har mycket svårt att se.... en man.... här.

Hon tittade på mig ett par sekunder och utbrast med ett leende, Ahaaaaa! Jag visste det, det är inte bara en gång jag tänkt det för mig själv.

Hon sa också att även hon har svårt att se en man i mitt liv, men att hon inte har några som helst problem att se en kvinna. Att tänka mig med en kvinna kändes för henne mer naturligt.

Så nu har jag kommit ut för första gången till en nära vän, och det gick helt otroligt bra. :D

Jag tror dock inte jag är bi, men för mig spelar det just nu ingen roll, det som spelar någon roll är att jag äntligen gett mig tillåtelse att åtrå tjejer på det vis min kropp velat hela mitt liv.

And it's goooood! Skrattar


 

Anmäl
2013-11-15 21:06 #8 av: Wony

Härligt! Skrattar

Anmäl
2013-11-16 12:46 #9 av: monstermash

Härligt. :) Du kanske är lesbisk, vem vet? Det är ju inget du behöver komma fram till varken nu eller någonsin egentligen.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2013-11-16 13:56 #10 av: Anonym

#9 Ja jag tror att jag är lesbisk helt och hållet. Men det är svårt för mig att säga eftersom jag har ett bagage av mängder med ONS med män med mig. Det känns fel att säga lesbisk när man haft sex med många män. det kändes mer "okej" att säga bisexuell.

Men när jag tänker på män blir jag aldrig upphetsad. Jag har aldrig tittat på en av mina avklädda män och känt mig upphetsad, jag har tittat på mina avklädda män och känt mig... tvärt om. Jag har känt mig upphetsad av vetskapen att han kan tillfredsställa behovet jag haft vid tillfället. Under akten har jag känt mig obekväm, avskytt att klä av mig, släckt lampor, blundat, och följt med. Så snart det varit över och han velat kramas och gosa har jag känt mig illamående, kvävd, och bara gjort allt för att han skulle gå hem så fort som möjligt. Sedan har jag fått ångest när han hört av sig igen för att vilja träffas och umgås mer, och jag har betett mig riktigt illa för att få honom att försvinna. Så snart han har försvunnit helt har jag känt en lättnad över att det var över, och hållit mig borta från män tills nästa gång.

Till slut tröttnade jag själv på beteendet, och på att jag sårade människor, och avstod helt. Därav har jag levt ensam så länge nu.

När jag fantiserat ensam, så länge jag kan minnas, har jag fantiserat som de flesta hetero gör tror jag. Jag, ihop med en stor och stilig och vacker man. I början var det jobbigt, för det vände alltid så snabbt i mitt huvud, till att jag blev mannen. Jag såg mig själv som mannen, fick ruska på huvudet och säga åt mig att fokusera för det blev ju knasigt. För det kändes ju inte heller okej att jag var en man i mina fantasier, för jag hade inte en mans kropp. Så varför var jag alltid mannen som var med kvinnan? Jag var nog inte mannen alls, jag var nog mig själv, mannen var bara tvungen att vara där i mitt heteroenvisa huvud.

Jag har aldrig kunnat se mig själv leva ihop med en man, jag har aldrig haft ett riktigt förhållande med en man. Det enda förhållandet man kan kalla någorlunda riktigt var när jag var 16 år, och det höll inte ens i 3 månader innan jag började dumma mig. Idag är vi dock bästa vänner, och jag tror att det är därför förhållandet höll så pass länge som det gjorde, för att vi klickade så bra vänskapsmässigt.

Jag har alltid trott att det varit fel på mig, eftersom jag inte lyckats behålla en man utan att bete mig illa så att han försvunnit. Att det berodde på att det var fel på mig, psykiskt, att jag var störd på något vis.

Jag har tänkt att en dag kanske jag stöter på den där mannen som får min värld att skaka. En dag kanske jag hittar honom. Och medan jag väntat på honom har jag trampat på jättefina män. Jag skäms oerhört.

Skäms för hur jag kunnat bete mig när jag var yngre, och för hur fruktansvärt jäkla blind jag var. Jag skäms över hur lång tid av mitt liv jag missat. Som jag hade kunnat må så gott inombords som jag gör idag. Alla åren av depressioner och ångest kanske hade kunnat undvikas, om jag bara tillät mig själv att känna efter djupare tidigare, vem jag verkligen är.

I ungefär ett år har jag kallat mig bisexuell. Idag tror jag att jag är lesbisk. Har man levt hela sitt liv som hetero, kanske det är lugnare för ens egen själ att acceptera sig som bi innan man slår spiken i brädan. Jag tror att det varit så för mig i alla fall. Skulle jag en dag möta en man som får mitt hjärta att gå BADOOM får jag väl tänka om. Men det spelar inte mig någon roll.

Jag har aldrig mått så bra som jag gör idag. Jag har levt mitt med hat mot mig själv. "Det är fel på mig." "Jag är sjuk i huvudet." "Jag är inte som andra." Idag känner jag mig som drottning i min egen värld. Jag känner mig stolt, lycklig och fri. Som om jag kan göra allt jag tar mig för.

Idag ser jag ett liv framför mig, ett familjeliv, ett vi för alltid.

Jag hoppas att jag möter henne en dag. :)

Anmäl
2013-11-16 14:19 #11 av: Wony

När du skriver som du gör så tycker jag att det låter som att du är lesbisk. Men det kan ju ingen utom du själv svara på!

När jag i mina yngre år fantiserade om tjejer var jag alltid mannen. Då trodde jag att jag var bisexuell, nu vet jag (men det kan ju alltid förändras) att jag är genderfluid, och att de fantasierna var ett sätt att få utlopp för min könsidentitet. Egentligen var jag aldrig riktigt dragen till tjejer.

Jag försöker att inte fundera på sexualitet så mycket, och för mig som är genderfluid blir det extra tydligt att sexualitet är rätt knasigt egentligen. Och jag gillar inte etiketter som inte helt och hållet passar mig. Skulle jag använda de befintliga skulle folk bli otroligt förvirrade av den långa rader etiketter. Skämtar

Anmäl
2013-12-02 00:45 #12 av: Anonym

Trots att det är så låg aktivitet på denna sidan kan jag se att så många läst min tråd, och tyckt om den, och det gläder mig och boostar mitt pånyttfödda lilla hjärta. Tack så mycket för den fina responsen. :)

 

Eftersom jag faktiskt inte har någon direkt att bolla mina funderingar med fortsätter jag skriva lite tankar och känslor här.

För någon månad sedan stod jag i mitt kök, och fick plötsligt ett begär att uttala orden som jag avskytt hela mitt liv, högt. "Jag är lesbisk." Inte "Jag tror att... eller Jag kanske..."  Och visst banne mig kändes det helt otroligt jäkla underbart. Ja, så är det, nickade jag åt mig själv. Så enkelt är det.

Och visst är det så enkelt. Det är just så skrattretande enkelt, att jag inte kan låta bli att fnittra över mig själv. Över hur viktigt det varit för mig att bli sedd som hetero hela mitt liv.

Jag skrattar över hur jag idag ser hur mitt beteende bland killar varit ett sätt för mig att hålla uppe imagen av att vara hetero.

"Se mig. Åtrå mig. Tyck att jag är vacker."

"Vill ha mig. Flirta med mig. Kämpa för att få mig."

Och sen PANG. "Dra härifrån."

Jag har kämpat för att bli sedd av män, och det har inte varit svårt. Jag har alltid blivit sedd av män, alltid blivit raggad på och uppvaktad. Och alltid har det varit något fel på dom. ;)

I hela mitt liv har jag haft en hatkärlek till killar. Jag har älskat att få uppmärksamheten, men känt mig oerhört nervös och osäker i deras närhet. Att bli lämnad ensam med en man har varit skräcken. Det har varit så oerhört jobbigt. Även till killkompisar. För hela tiden har den där gnagande rösten i bakhuvudet låtit mig veta att jag måste kämpa för att bli sedd. Jag har varit osäker, känt mig klumpig, och det hela har blivit ångestladdat.

Sedan jag uttalade orden "Jag är lesbisk" till mig själv där i mitt kök är denna tjejen bortblåst. Denna osäkra, nervösa och ångestfyllda tjejen som kämpade för att pojkarna skulle vilja ha henne fast hon inte ville ha dom, har jag inte träffat sedan dess.

I stället känner jag mig säker. Självsäker. Stolt. Jag kan skoja och bjuda på mig själv, och ingenstans ligger viljan av att bli sedd på det viset och gnager inom mig. Det är äkta. Jag är äkta.

Jag har alltid varit den tråkiga kompisen i min bekantskapskrets som inte vill gå ut och dansa efter en fest. Ofta har jag i samband med att sällskapet åkt och dansat, själv åkt hem. Eller har jag åkt med och börjat tjata ganska tidigt om att få åka hem. Två gånger har jag följt med sedan dagen orden uttalades, och jag har haft så jäkla roligt så det finns inte.

Jag har inte känt pressen att vara sexig för någon. Jag har inte känt obehaget när en man närmat sig mig. Jag har känt mig helt och hållet självsäker och all blyghet och nervositet är bortblåst, för jag vet nu att jag vill varken bli sedd eller åtrådd av dom på det viset längre. Och jag ville nog aldrig det från första början heller. Det bara skulle vara så. Alla andra ville ju.

Ahh jag är bara så glad. Aldrig i mitt liv har jag känt en sådan lycka, och kunde jag ge en liten del av den till alla som behövde lite glädje så skulle jag dela med mig på löpande band. Alla förtjänar att må som jag gör inom mig just nu. Alla förtjänar att finna den ro och lugn och frid i bröstet som jag gör.

Och tänk att det skulle vara så enkelt...

Jag önskar att jag kunde hjälpa någon annan att få känna som jag gör nu. Jag önskar att jag själv hade kunnat känna så här långt tidigare.

Jag önskar att jag kunde hjälpa mitt 18 åriga jag att stå upp för att hon faktiskt tyckte om tjejen hon strulat med hela kvällen innan, att hon faktiskt inte behövde skämmas och skoja om hur full hon hade varit.

Jag önskar att jag kunde hjälpa mitt 15 åriga jag att säga till "L" hur hon verkligen kände.

Jag önskar att jag kunde hjälpa mitt 13 åriga jag att strunta i vad andra tyckte, så hon inte behövde ha sitt allra första förhållande i livet i hemlighet för alla andra.

De dagarna är redan förbi, och jag är tacksam över att jag idag kan säga till mitt 27 åriga jag att du är lesbisk tjejen, och det är så jäkla häftigt.

Jag önskar att jag kan hjälpa någon annan 18, 15, 13 åring genom sina tankar. Tankar som jag själv alltid haft. Jag vet inte hur, men jag känner ett starkt begär att en dag finna ett sätt.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.