När jag avböjde en svart mans invit att följa med hem från nattklubben en gång blev jag kallad rasist.
När jag avböjer manliga intima dansförslag på krogen blir jag kallad kylig/kall/bitch.
När jag år efter år fortsätter mitt liv som singel utan en man blir jag kallad stark. Självständig.
Igår utanför en krog kom en ung och trevlig man och pratade. Vi pratade en ganska lång stund, innan hans vän kom och hämtade honom för att gå vidare. Mannen insisterade på att ge mig sitt nummer innan han gick, vilket jag skämtsamt avböjde. Han ville absolut att jag skulle ta hans nummer, och rätt som det var slank det ur mig: "Alltså tack, men jag kommer inte ringa dig, jag gillar tuttar!" Han reaktion var positiv och jättemysig, och efter att ha försökt tvinga på mig sin lesbiska kollegas telefonnummer vilket jag även där avböjde, gav han mig en jättego kram, och sen sa vi hej då och gick vidare. ;)
Det kändes så oerhört underbart att lägga fram min självklara förklaring till varför. Utan att bli kallad rasist, bitch eller bli ombedd att dra åt helvete. Det kändes så skönt att bara få säga det. Och att det blev accepterat.
Mina vänner som var med trodde, och tror fortfarande, att det var ett skämt. Att det bara var ännu ett sätt av mig att bli av med en man jag inte ville ha. De tyckte det var jätteroligt och skrattade åt det. Jag skrattade också, utanpå.
Innerst inne vill jag bara skrika. "Det är sant. Detta är jag. Jag tackar nej till manliga inviter för att jag tycker om tjejer, och jag vill att ni ska älska mig ändå!!"
Men det går inte. För mina vänner är homofober. Dom tycker det är äckligt. Onaturligt. Inte som naturen ville vi skulle leva.
Dom vet att man kan inte välja. Dom vet att jag har rätt när jag predikar om allas rättigheter till att bli behandlade lika oavsett läggning, hudfärg, religion etc. Dom vet det, men lik förbannat kan de inte acceptera det.
Min allra bästa vän lever med en bisexuell man som tidigare levt med många män. Och hon gör det inte lätt för honom.
Om vi tar just denna närmsta vännen jag har, och varför jag är vän med någon som tycker så illa om personer med min läggning. Vi har känt varandra i många herrans år, vi är så oerhört lika i tänkande, tyckande, humor, intelligensmässigt, allt. Förutom det här.
Jag har försökt genom åren, att få henne att tänka om. Och lite har jag väl lyckats, hon erkänner att hon vet att hon har fel. Att hon vet att jag har rätt i det jag säger. Men att hon ändå inte kan förmå sig att acceptera att det finns fler rätta sätt än ett. Jag har nöjt mig med det, att diskutera och hoppas att det en dag vänder, och har tidigare inte känt behovet av att berätta för henne att jag är en av dom äckliga människorna hon inte kan acceptera.
Men när jag står där. Och svarar på en fråga med ett svar som inte stämmer, och får skit tillbaka. När jag egentligen bara vill säga "Jag är lesbisk!" med en lika självklar och självsäker röst som om jag skulle säga att jag är svensk. Då gör det ont inom mig. Då önskar jag att jag inte hade homofobiska vänner. Då önskar jag att mina vänner hade reagerat med samma positiva och härliga attityd och samma goa varma kram som den främmande unga mannen utanför krogen gav mig i natt.
