04. Funderingar kring HBTQ status

Bisexuell?

2014-01-27 10:54 #0 av: Anonym

Hej!

Utnyttjar rätten att skriva anonymt. Jag har en fundering kring sexuell läggning. Jag är hetero, kvinna och 42 år. Har aldrig tvivlat på min sexuella läggning förrän för två år sedan.

Jag träffade en kvinna då som är betydligt äldre än jag och hela kroppen reagerade när vi möttes. Hjärtklappning, svettiningar och ni vet när man känner sig attraherad av någon. Det här kom som en chock för mig när jag upptäckte att jag tänkte på henne och att jag hade romantiska tankar. Jag skrattade för mig själv, var förvirrad och förvånad och en del av mig tyckte att det var häftigt.

Det som jag funderar över är: Var kommer dessa känslor ifrån? Hur kan jag helt plötsligt få känslor för en kvinna när jag aldrig ens tänkt i dessa banor, än mindre upplevt det? Jag menar man brukar ju inte upptäcka vid 40 årsåldern: Oj, jag kanske gillar tjejer också!

Det här är inget jag upplever som problematiskt men är rejält förvirrad. När jag tänker på henne så kan jag i min fantasi gå så långt att jag vill hålla om henne, krama henne, kyssa. Men just den sexuella biten känns inte lika viktig, utan det är mera att behov att vara nära, att sammansmälta. Men rent hypotetiskt så skulle jag inte ha några problem med att ha sex med henne, men det är som sagt inget jag i första hand tänker på.

Jag gillar killar och när jag tänker på eller tittar på andra kvinnor så känner jag i princip ingenting. Jag känner ingen attraktion som jag kan känna när jag tittar på en mans kropp. Det är bara med den här kvinnan som det blir konstigt.

Jag är gift och hon också och det är inget jag vill ändra på, men kan inte låta bli att undra, hur kan jag helt plötsligt ha känslor för en kvinna? Vad står det för? Vad handlar det om? Vad tror ni?

/lite förvirrad

Anmäl
2014-01-27 13:28 #1 av: Tjeja

Spännande upplevelse du haft! Glad

Personligen tror jag att alla människor är mer eller mindre bisexuella på en bred glidande skala. Och man kan glida runt och ligga på olika nivåer på skalan under olika perioder i livet.

Du kanske i normala fall och i större delen av ditt liv legat långt ut mot heterosidan av skalan, men det betyder inte att du för alltid måste vara fast där.

Nu har du träffat en person som lockar fram lite av den andra sidan hos dig. Det händer många, men kanske inte alla som upplever det ens tolkar det som du gjort din upplevelse. Eller ens fattar vad det är dem känner? Endel kanske bara uppfattar det som någon sorts beundran eller nervositet inför personen av andra anledningar... som en chef tex eller nåt. Andra i sin tur kanske upplever känslorna som väldigt obehagliga när dem inte själva förstår vad det är dem känner.

Jag vill bara säga grattis till dig för att du är så öppen inför dig själv att du vågar känna och tro på dina känslor du upplever!

Mer kärlek gör livet rikare! Njut av dina känslor! (menar inte att du ska ha någon romans för det, utan bara att du kan titta på dina känslor med glädje och njuta av "pirret" när det är där) Skrattar


Kanske är du till råga på allt en smula polyamorös också, fast du inte tänkt på det förut? Om du nu har en man du älskar men ändå upplever dessa romantiska känslor för en till person samtidigt nu? Skämtar

Som du vet behöver man ju inte alltid göra något av eller med sina känslor, utan man kan bara njuta av dem när de är där ändå.

Stor KRAM! 


Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-01-27 14:04 #2 av: Anonym

#1

Tack för ditt svar och kram tillbaka! KramasGlad

Ja, det du beskriver och hur du uppfattar min "situation" stämmer ganska väl med det jag själv funderat på. Jag har under många år alltid varit till lags och sedan bestämde jag mig för att vara mera sann mot mig själv och andra, men framförallt mot mig själv. Att gå på känsla helt enkelt och stunta i alla måsten och allt man får/inte får (i de fall det går). Det är härligt när man får chansen och tar sig tid att lära känna sig själv.

Det här skapade kanske en öppning för mig att tillåta mig själv att plocka fram den här känslan. Känner mig faktiskt lite stolt över mig själv, för att jag tillåtit mig att tolka denna känsla som förälskelse och inte som nervösitet som kanske är vanligare att man gör, som du skriver.

Vad bra att du inte uppmuntrar mig till någon romans, för det ska jag inte ha. SkrattarJag har en man jag älskar och som älskar mig, men man kan ju njuta av den här nya känslan ändå, som du säger. Och glädjas, för det gör jag.

Jag har läst Judith Butler tidigare om hennes tankar kring heterosexualitet som norm. Har tänkt att det kanske stämmer det hon säger att de flesta är nog lite bisexuella men i olika grader. Men nu fick jag en bättre förståelse för vad hon egentligen menar. SkrattarTyvärr är vi påtvingade av samhället att välja både kön och sexuell läggning och allt annat. Vi ska alltid in i ett fack för att andra människor ska kunna säga hur vi "egentilgen" är.

.. men tänk vad både livet och kärleken skulle vara enklare om vi slapp dessa normer. Men, men... det är bara att gilla läget.

Det här med polyamorös måste jag nog slå upp först innan jag vet om det stämmer in på mig. Förlägen

Kram till er alla som vågar vara er själva! Kramas

/lite förvirrad

 


 

Anmäl
2014-01-27 20:00 #3 av: Wony

Kan bara instämma med #1, tycker det var klokt svarat!

Och jag förstår att du blir förvirrad. Det är lätt att gå vilse bland känslor och tankar ibland!

Anmäl
2014-01-27 20:18 #4 av: Tjeja

Vad härligt att du vågar vara stolt över dig själv!Pokal Helt rätt!

Ja det är också härligt när man äntligen kommer till insikt om att vara sann mot sig själv! Kramas

Visst skulle livet vara såå mycket enklare om alla bara vågade vara mer sanna mot sig själva och släppa negativt bindande samhällsnormer för hur man "ska" vara för att vara "rätt". Blomma

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-01-29 11:32 #5 av: nlinds

Håller också med #1, väldigt klokt svarat :)

Anmäl
2014-02-03 12:22 #6 av: Smulan6666

Hej!
Härligt att du accepterat dina nyfunna känslor. Jag träffade själv en kvinna vid 35 års ålder. Jag var gift och har fyra barn.
Jag kunde inte värja mig mot dessa starka känslor men jag hade kännt mig halv en längre tid. Nu lever jag med denna underbara kvinna. Kan du stå emot denna lust och vara trogen mot din man så är väl det bra på sätt och vis men jag tycker samtidigt att det är lite sorgligt att du kanske går miste om något fantastiskt. Det är jättevanligt att kvinnor i 35-40 års åldern hittar sig själva, när småbarnsåren är över och man har tid att tänka på sig själv.
Hoppas du gör det som känns rätt.

Anmäl
2014-02-03 13:23 #7 av: Anonym

#6

Nu blev jag helt tårögd när jag läste ditt inlägg. Så underbart, härligt och modigt att våga ta det steget du tagit! Blomma

Jag vet inte om jag besitter samma mod eller om det ens är det jag vill. Jag har en man, barn och vi har en bra relation och ett bra liv. Samtidigt känner jag det jag känner. Om jag ska vara riktigt ärlig mot mig själv så har även jag starka känslor för denna kvinna. Vi har inte träffats på nästan två år och ändå tänker jag på henne varje dag. Vi har bara lite sporadisk mailkontak.

Visst är det lite sorgligt också, men jag måste ju vara realistisk. Hon är faktiskt 25 år äldre än jag, gift och jag vet inte ens vad hon känner eller ens om hon känner något. Nu tycker inte jag att åldern säger speciellt mycket om en person, men ändå... även om hon var intresserad hur kan vi ha en framtid?

Egentligen är jag mest glad att jag tillåtit mig själv att känna dessa känslor som var helt nya, omtumlande, underbara och förvirrande... istället för att slå bort dem med logik kanske vilket är vanligare, kan jag tänka mig.

Jag tänker bejaka dessa känslor i alla fall, låta dem uppfylla mig, njuta av dem.... om det kommer att leda någonstans vet jag inte. Det får tiden utvisa.

 /lite förvirrad

 


 

Anmäl
2014-02-03 17:33 #8 av: Smulan6666

Jag vet precis hur du känner. Jag var själv förälskad i en mycket äldre kvinna redan innan jag fick barn men insåg det först för några år sedan att det var så jag hade känt då. Jag slog bort både tanken och känslorna eftersom det var så "fel".
Jag höll på gå sönder inombords.
Det har inte varit helt lätt dom senaste åren men jag har aldrig känt mig så levande och älskad som jag gör nu.

Anmäl
2014-02-05 09:55 #9 av: Smulan6666

Till dig "lite Förvirrad".......
Ångra ingenting du gjort.... Bara det du aldrig gjorde.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur du känner.
Tala om för denna kvinna hur du känner, det måste hon väl vara värd.
Finns det ingen möjlighet att din man skulle kunna förstå dig om du berättade?

Kram

Anmäl
2014-02-05 11:16 #10 av: Anonym

#9 Ångra ingenting du gjort.... Bara det du aldrig gjorde.

Lustigt att du säger just de här orden! Du anar inte hur rätt de träffar och hur ofta jag tänkt i dessa banor. Har alltid varit en fin, snäll, ordentlig flicka, mor, dotter, fru... gjort alltid rätt och det som förväntades av mig. På bekostnad av att jag förlorade mig själv. Visste inte vem jag var. Men jag visste alltid i alla lägen vem alla andra ville att jag skulle vara. Eller jag trodde det i alla fall. Så, det finns inte mycket i mitt liv jag ångrar. Bara det jag inte gjort, sagt.

Mycket riktigt, precis som du säger när jag blev mellan 35-40 insåg jag att det var dags att ta reda på vem jag egentligen var. Det visste jag ju inte. Jag lovade mig själv att vara mara sann mot mig själv, att lyssna på mina känslor, min inuitiuon, att "rensa" i bekantskretsen. Behålla bara de som betyder något och sluta umgås med de jag träffade av plikt eller gammal vana. Lovade mig själv att säga till de människor jag tycker om vad jag känner och uppskattar hos dem. Det gjorde jag också och fortfarande gör. Går väldigt mycket på känslor och vad som känns rätt och inte vad som "ÄR" rätt enligt normen.

Jag känner mig nöjd med mitt liv och de förändringar jag gjort. Jag skulle nog säga att jag är en lycklig person. Jag är en person som satsat mycket på min karriär och det är den vägen jag träffat denna kvinna. Vi jobbar inom samma verksamhetsområde men bor inte på samma ort. Vi träffades bara några gånger men mötet var otroligt starkt. När vi träffades sista gången (för knappt två år sedan) blev jag så djupt ledsen över att aldrig mer träffa henne.

Så jag skrev faktiskt ett mail till henne när jag kom hem men skrev inte uttryckligen om mina känslor för henne utan mera vad hon betytt som mentor och inspirationskälla (inom vårt både verksamhets- och intressområde)... men det var ett långt mail och kanske ändå lite avslöjande. Hon svarade att vi kan behålla kontakt fast vi nu inte skulle träffas mer eller arbeta tillsammans. Så vi hade en väldigt sporadisk mailkontakt under de här två åren. Nu i december skickade jag ett God Jul kort till henne och skrev att vi kanske kan träffas någon gång. Då svarade hon att hon gärna vill träffa mig och vi bestämde att jag ska ta med mina barn någon helg under våren och åka till hennes stad så får vi "hitta på något roligt tillsammans"(hennes ord)Funderar

Ja, vad ska man göra? Där står jag med en man som älskar mig, en kvinna som troligen är hetero och som jag har starka känslor för. Berätta-inte berätta??

Skulle min man förstå? Det tvivlar jag strakt på. Vi har ett tryggt, men inget passionerat förhållande. Vi har varit tillsammnas i tjugo år och jag har aldrig varit otrogen. Kärleken har på något sätt kommit i skymundan då jag satsat på karriär och han har stöttat mig hela tiden. Vi är trygga med varandra och han känns som min bästa vän som jag blint kan lita på. Och han kan lita på mig. Jag skulle knäcka honom totalt om jag lämnade honom, det vet jag.

Jag skulle aldrig vara otrogen, samtidigt går jag runt med dessa starka känslor för denna kvinna. Är inte det också otrohet? Vet inte vad jag vill med detta långa inlägg, kanske mest bikta mig.

Visst är hon värd att veta, men jag vill inte förlora den lilla möjligheten som finns att jag träffar henne och bara vara nära henne, sitta bredvid henne.... bara en sådan sak skulle skänka mig massor med glädje och vill inte riskera att det inte blir av p.g.a. att hon blir bestört av mitt plötsliga kärleksföklaring.

Vad jobbigt det blev, inser jag nu...

 

Anmäl
2014-02-05 11:48 #11 av: Tjeja

Släpp det vännen!

Man kan inte både äta och behålla kakan!

Du har ett liv du är nöjd med och fina närmaste du älskar och inte vill göra illa eller förlora!

Inte vill du förlora din man heller?

Jag tycker det är synd att tvinga dig själv till att berätta något som kan vända upp och ned på både ditt och dina nära älskades liv.

För OM du berättar, vad kan hända i bästa fall?

Skulle du lämna din familj och leva lycklig med denna kvinna istället resten av livet? Eller skulle din man acceptera dina känslor och låta dig ha en romans vid sidan av och samtidigt denna kvinna reagera positivt och vilja ha en romans vid sidan av med dig?

Vad händer i mest troliga fall? 

Blir din man väldigt sårad och chockad, du får inte träffa denna kvinna ens för vänskaplig gemenskap? Hur lång tid och hur mycket arbete kommer det ta för dig och din man att hitta tillbaka till tillit och trygghet igen? Kommer ni kunna det?

Och, Vad händer i värsta fall?

Hon blir chockad och bryter kontakten helt, din man bryter ihop och vill att ni skiljs, och dina barn blir besvikna på dig? Du slutar helt ensam?

I min mening skulle inte ens det bästa tänkbara scenariot vara värt att förlora det du och din man spenderat hela livet på att bygga upp tillsammans och faktiskt har det bra och trivs med nu.  Hade din och makens relation varit dålig, om du hade vantrivts och längtat ut från er relation, då hade jag sagt något annat. Men det är inte det intrycket jag har fått av dig när du berättar.

Hur vill du åldras? Vem vill du åldras med och på vilket vis? Hur vill du att din vardag ska se ut om 5, 10 och 20 år från nu?

Hade jag varit du skulle jag njuta av mina känslor för den här kvinnan och njuta av att ha en fin vänskap och träffa henne kamratligt utan att vända upp och ner på tillvaron.

Jag menar, du är inte 20 längre och letar efter vilken riktning ditt liv ska ta, nu handlar det om det liv du har byggt upp och om du mår bra av det liv du skapat för dig och dina nära! Det är få förunnat att vara nöjda och trivas med sina liv i grunden.

Visst lockar äventyr, men vad är du beredd att offra för hoppet om ett eventuellt äventyr?


Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-02-05 14:05 #12 av: Anonym

Tack Tjeja för ditt inlägg Blomma....och tack för påminnelse om att jag inte är 20 längre. Skrattar

Du har ju rätt, du också! Man kan ju alltid se på saker från flera prespektiv och du har en bra poäng. Jag har jobbat hårt och länge för att bygga upp ett liv som jag trivs med och jag är verkligen inte beredd att offra allt.

När du målar upp det bästa respektive det värsta scenariot (vilket är jag glad över att du gjorde) så är det precis så det skulle vara. Visst skulle det vara härligt att kunna hålla om denna kvinna, älska henne och leva lyckliga i alla våra dagar, men jag är rädd att jag inte skulle kunna det om jag vet att jag gjort illa min man eller mina barn.

Det bästa som jag ser det är kanske ändå att hon finns i mitt liv som vän och att jag får träffa henne ibland och bara glädjas över både mina nyvunna känslor och hennes blotta närvaro. Det får räcka så! Vi har samma intressen och mycket gemensamt så vi har mycket annat att prata om än våra känslor.

Jag är i alla fall glad över att jag kommit ut (för mig själv) som bisexuell (eller vad det nu är) och det kanske är bra så. Hade jag varit tjugo år och hon yngre, då hade jag kanske handlat på ett annat sätt.

Ett stort tack och en stor kram till dig och Smulan6666 och för att ni tagit er tid att läsa och besvara mina inlägg! BlommaHjärta

Anmäl
2014-02-05 19:54 #13 av: monstermash

Jag har inte läst alla inlägg.

Kanske får du det ännu bättre om du faktiskt vågar släppa din make? Varför skulle du göra illa dina barn? Jag hoppas innerligt att du har uppfostrat dem så att de inte tycker HBT är fel - och de flesta barn brukar förstå när föräldrarna går isär. 

Om du har så starka känslor för denna kvinnan, är det då rätt mot din make att stanna kvar för att du vill ha tryggheten i erat förhållande, utan att berätta för din make att du har känslor på annat håll? Du behöver inte lämna honom, men i mina öron är det inte försvarsbart att inte berätta om man har starka känslor för någon annan i sitt liv.

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-02-05 20:41 #14 av: Anonym

#13

Om det är försvarsbart eller inte kan man helt klart diskutera. Men jag tänker inte ha skuldkänslor. Som sagt, vi har varit gifta i tjugo år, jag har aldrig varit otrogen och aldrig sökt ett äventyr. Jag har varit en god hustru, älskat honom, stöttat honom, alltid funnits vid hans sida när han behövt mig ...

Att jag fått känslor för denna kvinna är ingenting jag valt, ingenting jag önskat eller sökt. Det bara hände. Känslor kan man inte rå för så jag tänker inte ha skuldkänslor.

Själv ser jag inte på vilket sätt det skulle gynna honom att veta att jag har känslor för en kvinna. Speciellt med tanke på att jag inte tänker göra något åt det. 

 

Anmäl
2014-02-05 21:22 #15 av: monstermash

#14 - Självklart kan man inte rå för att man har känslor för någon annan. Det har jag inte heller skrivit någonstans. 

Personligen anser jag att man berättar - speciellt om man säger att man har ett tryggt förhållande. Då bör förhållandet klara att du har känslor på annat håll, sedan vad du gör med dem är förstås upp till dig. Men att inte ens berätta för din make så han får leva i ovisshet... Nej, det är inte försvarsbart. 

Eller är du tyst för att du vet att din make inte kommer ha förståelse? Då tycker jag du ska klippa banden genast med kvinnan du har känslor för istället för att gå och fantisera om henne utan att ge din man en chans att ta ställning till hur han känner om detta. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-02-05 21:33 #16 av: Wony

En spontan tanke jag har är, att om man fortfarande älskar sin befintliga partner lika mycket som innan, och inte heller avser agera på sina känslor, varför skulle man då känna sig tvungen att berätta? 

Jag känner själv inte att man i ett trygg förhållande måste berätta om sina känslor för den andre, om det inte rör den personen. T ex om man inte längre älskar sin partner, eller om man faktiskt tänkt på att lämna.

Av det TS skrivit hittills tycker jag att hon är förnuftig och tänker igenom saker väl, även om jag också ser att hon är lite förvirrad över det hela, och det får man helt klart vara. Hur som helst kan det vara bra att inte göra något förhastat innan man kommit underfund med vad man känner, och hur man känner inför det man känner, så att säga. 

Jag skulle själv, om något liknande hände mig, vänta och se vart det bär innan jag berättade och potentiellt kraschade en fungerande relation där kärleken finns kvar.

Anmäl
2014-02-05 21:41 #17 av: Tjeja

Men Snälla monstermash ta och läs igenom hela tråden istället.

Varför ska hon förstöra livet och tillvaron och såra människor i sin omgivning i onödan? Varför "ska" man berätta saker som inte är till någon nytta utan enbart gör illa?

Jag ser ingen oärlighet i att låta bli att såra sin make i onödan!

Det är ju inte så att TS är ute efter något äventyr! Tänker man agera på sina känslor håller jag med om att man absolut måste berätta! Men här har ju TS bara upptäckt sidor hos sig själv hon inte sett förut. I min mening lika privat som rätten till sin egen kropp har man rätten till sina egna känslor och tankar utan krav på att dissekera varje känsla och tanke inför sin partner innan man ens hunnit landa i sina känslor själv.

Ja det är grundläggande viktigt att vara ärlig i en relation! Men det hjälper ingen att trycka upp onödiga saker i ansiktet på någon bara för att man "ska" det gör ofta mer skada än någon nytta!


Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-02-05 21:45 #18 av: Anonym

#16

Tack! Det är precis så jag känner! Varför berätta och göra honom ledsen, besviken m.m. för något som jag uppenbarligen är osäker över. Jag kan inte se att det skulle vara bra för honom. Efter tjugoårs äktenskap så lär man sig ett och annat. Bl.a. hur ens partner tänker och vad jag kan, bör och ska berätta.

Min fråga handlade egentligen inte om jag ska berätta för min man eller inte. Där behöver jag ingen hjälp. Däremot om man verkligen kan upptäcka först vid 40-års ålder att man egentligen är bisexuell. Det går emot det jag hört/läst. Vad jag förstår så vet man ganska tidigt om man är homosexuell exempelvis och det är inget man plötsligt upptäcker.


 

Anmäl
2014-02-05 21:56 #19 av: Wony

#18 Just sexualitet är det nog olika när man upptäcker. Vissa upptäcker sent i livet att de är t ex homosexuella. 

Jag tror att alla kommer underfund med det i sin egen takt, och också beroende på vad som inträffar i ens liv mm. Just bisexualitet är ju lite klurigt också. Kanske har du hittills bara fallit för män, och först nu hittat en kvinna som du kunnat få känslor för? 

Anmäl
2014-02-05 21:58 #20 av: Anonym

#17

Tack till dig också! Du har ju rätt, det här är min känsla, min upplevelse, min glädje, min upptäckt.... som som inte har något att tillföra min man mer än sorg och besvikelse.

Jag tror att Monstermash blandar ihop ett tryggt förhållande med ett öppet. Vi har ett tryggt förhållande och med det menar jag att vi vet var vi har varandra. Vi vet att vi är trogna och att vi stöttar varandra i alla situationer. Kommer jag till en punkt att jag känner att jag inte vill leva mitt liv med honom så skulle han få veta det först. Det har vi också lovat varandra. Att inte få veta saker på avvägar eller genom andra.

Ja, jag har känslor för denna kvinna, men det är något som jag inte tänker göra något åt, som sagt. Jag har ett bra liv och hon också. Men jag kan väl få glädjas åt att hon finns i mitt liv och skänker mig glädje även om det bara är på avstånd.

 

Anmäl
2014-02-05 22:11 #21 av: monstermash

Tyvärr håller jag inte med er för fem öre!! Om man älskar sin partner är man ärlig med att man har känslor på annat håll, och har man ett bra förhållande så överlever det. Det är min åsikt, och jag respekterar att ni inte tycker likadant - så respektera det gärna tillbaka. Och att sedan fortsätta umgås med personen man uppenbarligen har känslor för bakom ryggen på sin partner - enligt mig gör man inte så. 

#20 - Jag måste säga att det är förolämpande att du sitter och säger att jag blandar ihop ett öppet förhållande med ett tryggt. Kan inte låta bli att fråga om det är på grund av min ålder du uttalar dig så? Funderar Spekulationer i vad jag tror undanbedes.

"Kommer jag till en punkt att jag känner att jag inte vill leva mitt liv med honom så skulle han få veta det först."

Men ändå kan du inte berätta att du har övervägt att välja denna kvinnan, men slutligen valt din make? 

#17 "Varför "ska" man berätta saker som inte är till någon nytta utan enbart gör illa?"

För att ens partner har rätt att veta det och ta ställning till vad han tycker om det hela. 

"Jag ser ingen oärlighet i att låta bli att såra sin make i onödan!"
Det gör jag, när känslor för en annan är inblandat. 

"Tänker man agera på sina känslor håller jag med om att man absolut måste berätta! Men här har ju TS bara upptäckt sidor hos sig själv hon inte sett förut."
Absolut, men samtidigt tänker hon fortsätta vara vän med personen och det är det som stör mig. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-02-05 22:17 #22 av: monstermash

Sedan måste jag inflika - jag säger inte att mitt ord är lag. TS gör som du vill och jag försöker inte ge dig dåligt samvete alls. Jag anser fortfarande att partnern har all rätt att veta hur ont det än må göra. 

Förövrigt #17, jag har läst hela tråden nu och har fortfarande inte ändrat åsikt. Sedan är det upp till var och en hur de vill göra i såna här situationer. 

Vill du se valpbilder så titta gärna på min instagram.

Anmäl
2014-02-05 22:24 #23 av: Anonym

#21 Kan inte låta bli att fråga om det är på grund av min ålder du uttalar dig så
Jag visste inte hur gammal du var när jag skrev inlägget, men har kollat upp det nu. Ser att jag varit gift ungefär lika länge som du levt. Men det betyder inte att jag kan mer om förhållanden än du. Men jag kan mer om mitt förhållande med min man och jag vet att det skulle vara helt fel att berätta.

 Men ändå kan du inte berätta att du har övervägt att välja denna kvinnan, men slutligen valt din make?

Stämmer inte alls. Det har jag aldrig gjort. Hade du läst mina och andras inlägg inann du uttalat dig hade du vetat. Så här skriver jag i mitt första inlägg: Jag är gift och hon också och det är inget jag vill ändra på, men kan inte låta bli att undra, hur kan jag helt plötsligt ha känslor för en kvinna?

D.v.s. jag funderar över dessa känslor och var de kommer ifrån eftersom det är något nytt för mig.  

Anmäl
2014-02-05 23:39 #24 av: Tjeja

#21 monstermash, jag hade för min del ingen tanke på din ålder alls när jag svarade dig. Men nu när du själv tar upp åldersaspekten själv förstår jag ditt svar lite bättre tror jag. Yngre vuxna har en tendens att se världen mer i svart eller vitt och är oftare lite mer radikala i sina åsikter än äldre. Den inställningen och synsättet på tillvaron brukar mjukna lite med åren när man ser på tillvaron med lite vidare och djupare perspektiv.

Jag säger altså inte att dina åsikter är fel eller din kunskap mindre men att kanterna på ens åsikter brukar rundas av lite o inte vara lika självklara i alla lägen längre.

Detta var för övrigt egentligen helt OT i diskussionen nu. Ber om ursäkt!

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-02-06 02:47 #25 av: Smulan6666

Men jösses så uppförstorat det här blev ....
Jag tror inte att det är många människor som lever ett helt liv utan att känna sig attraherad av någon annan, oavsett vilket kön det handlar om.
Fantasier kan man behålla för sig själv. Inget en partner behöver få veta. Sen att det har blivit känslor kan man inte råda över.
Som du " lite förvirrad" själv skriver- kvinnan är 25 år äldre. Vad skulle ni få för framtid tillsammans?
Var glad att du hittat dig själv och accepterar det du känner.
Det är DU som lever DITT liv.
Kram

Anmäl
2014-02-07 20:05 #26 av: Thaeri

Människan är inte monogam vad det verkar, så det är inte konstigt om man får känslor för någon utanför sitt nuvarande förhållande.

Sen är frågan om man vill göra slut med sin nuvarande och bli ihop med en andra, avfärda den adra och stanna i sitt nuvarande, eller påbörja ett polygamt förhållande.

Men det är upp till de inblandade.


Och inte fasikes måste en kvinna lämna sin make för att hon råkar ha fått de här helt normala känslorna för en annan kvinna istället för en annan man.

Anmäl
2015-07-06 22:43 #27 av: Anonym

Nu har det gått nästan 1,5 år sedan jag skrev i tråden och tänkte uppdatera lite om det finns några som undrat hur det gått.

Till att börja med, så kan jag säga att jag är utan tvekan bisexuell och även polyamorös i den bemärkelse att jag har förmåga att älska och vara förälskad i fler än en person. När jag startade tråden så var jag väldigt förvirrad och överraskad över mina känslor, men nu tvekar jag inte längre, utan vet. Det känns skönt, även om jag fortfarande inte kommit ut för någon annan än mig själv. Och så var det den där kvinnan....

Mina känslor för henne är oförändrade även om jag hoppades på att det skulle avta med tiden. Ditt inlägg #11 Tjeja har jag läst många gånger och det har hjälpt mig otroligt mycket att tänka realistiskt och inte med hjärtat. Tack! HjärtaAtt du skrev ner det mest troliga scenariot, det som kan hända i bästa respektive sämsta fall, hjälpte otroligt mycket. Jag gillade inte det du skrev men jag så tacksam att du har gjort det. Blomma

Det som hände sen sist är väl att jag försökte fortsätta som vanligt med mitt liv, fokusera mycket på jobbet och ansträngde mig för att inte tänka på henne så mycket. Men det gick väl så där. Vi träffades vänskapligt vid två tillfällen till och åt lunch och fikade i flera timmar. Det har varit både underbart och plågsamt. Sen när vi skulle träffas tredje gången föreslog hon att jag skulle komma till henne (vi bor 50 mil från varandra). Jag tänkte ta med barnen och bara träffas på lunch och umgås den dagen, övernatta på hotell och åka hem. Men hon insisterade på att jag ska komma hem till henne och sova där samt åka till deras hus vid stranden och lägenhet i stan och stanna hela helgen. Jag blev otroligt glad men överraskad då vi egentligen inte känner varandra så väl (även om det inte känns så), men jag kunde inte annat än tacka ja. Det kändes fullständigt underbart att få umgås med henne under flera dagar och jag höll på att längta ihjäl mig. Tänkte också att det är bra att jag träffar henne så länge (tre hela dagar) och att då kanske också känslorna svalnar. Snarare blev det tvärtom. 

De första dagarna var vi deras hus vid stranden och vi hade många samtal om allt möjligt och upptäckte hur lika vi var och hur lätt det var att prata. Vi umgick, tog promenader, hittade på olika aktiviteter med barnen.... På kvällen satt vi länge och kom att prata om våra män och våra relationer bl. a. Hon berättade då att deras förhållande var mer platoniskt och att han inte ville gå i terapi men inte heller prata om deras förhållande. Men sen avslutade hon med att säga: ”.... Fast han är ändå mannen som jag vill leva med.” Det gjorde nästan ont när hon sa det, men jag tror att de var bra för mig att höra det. Det kanske också var hennes sätt att säga: Jag ser att det är något som pågår mellan oss, men jag vill inte ändra något i mitt liv. Kanske, men jag vet inte... Sedan skulle vi åka till stan och jag skulle få träffa hennes man också. Han gick fram till mig och hälsade och kramade om mig men inte henne fast de inte träffats på flera dagar. När vi gick därifrån och han skulle stanna kvar, gick hon fram och pussade och kramade honom. Och jag trodde att jag skulle dö. Så ont det gjorde. Det kändes ända in i hjärtat och samtidigt visste jag att jag har ingen rätt att känna så. Men det blev också tydligt för mig att jag har känslor för henne som jag inte borde ha och som var mycket starkare än jag trodde och ville.

Jag tror att även detta var hennes sätt att markera att hon vill ha ett liv med sin man. Jag är tacksam att hon gjorde det för det är nog det bästa för oss alla. När vi skilldes åt berättade hon vad vi kan hitta på nästa gång vi träffas o.s.v. som att hon ville ha kvar kontakten. Så nu har jag landat i och accepterat att en vänskapsrelation mellan oss är det bästa för alla inblandade även om en del av mig kommer alltid att sörja att det inte kan bli på ett annat sätt. Varken hon eller jag vill förlora det vi har för något som ändå inte kan få en ärlig chans. I det stora hela kommer hon alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag annars kanske inte hade upptäckt min bisexualitet. Jag har också bestämt att inte berätta något om mina känslor varken för henne eller min man. Det blir bäst så tror jag. Förhoppningsvis kommer det att kännas lättare med tiden.

Nu blev det här långt, men jag kände att jag ville skriva. Tack till er alla som skrivit i tråden och gett mig insikter. 

Blomma 

 

Anmäl
2015-07-07 22:13 #28 av: Tjeja

Hjärta Hej igen #27 och tack för din uppdatering!

Blev faktiskt tvungen att scrolla tillbaka och läsa igenom tråden igen för att minnas allt som skrevs.

Fick aldrig uppfattningen att du ogillade mitt inlägg om värsta och bästa scenarion Skrattar men det är ju underbart att ett inlägg skrivet här kunde hjälpa dig så mycket i dina funderingar!

Låter som du hade en känslomässigt stark och stormande helg där hos kvinnan, underbart och sorgligt samtidigt. Men ja.. livet är ju sällan varken rättvist eller enkelt och aldrig båda sakerna mot alla parter samtidigt. 

Låter som att du är klok och agerat klokt ändå att inte riskera det fina du har för något osäkert. (Som nämnt tidigare hade jag sagt något helt annat om du beskrivit ditt liv och ditt äktenskap som meningslöst eller som en seg plåga.) Samtidigt förstår jag dig sååå väl önskan, känslan och nyfikenheten att vilja prova men ändå inte. Svårt att både äta kakan och ha den kvar.

Men kan ni fortsätta vara vänner på just det sättet som ni hade under helgen tillsammans och klarar av att hantera det är ju det underbart också och en massa fint och positivt att njuta av i en vänskapsrelation också. Jag menar.. man måste inte ha en sexuell relation för att njuta av varandras sällskap och vänskap.

Samtidigt kan man ju undra  om fullständig ärlighet och öppenhet i alla lägen verkligen är det bästa i ett äktenskap?  Om ni båda kvinnor trivs med att ses som vänner ibland och ha en romantisk oas med sex och kärlek också utan att berätta för era män... tja... vari ligger då skadan?

Frågan är om du (och ni båda förstås var och en på sitt håll) skulle klara av att bevara en sådan hemlighet ifrån era män? Och om så, hur skulle det påverka din relation med din man att ha samvete som gnager? De svaren har bara du själv. Om ni båda klarar av att både njuta av varandra vid tillfälliga möten och känner att era relationer i övrigt på hemmaplan inte skulle påverkas negativt skulle jag aldrig döma er i alla fall utan tvärt om. Men är det en realistisk tanke för dig som har behov av att känna att du är helt öppen och ärlig och berättar allt för din man?

Underbart upplevelse du haft med den här kvinnan i alla fall och jag beundrar dig ditt mod och din styrka att både våga möta henne och ändå samtidigt klara av att hålla tillbaka! Vet inte om jag hade klarat det. Jag hade nog "fallit" även om jag inte velat det så jag hade istället undvikit att träffa henne sådär en hel helg. Som sagt beundrar dig! 

Hoppas att du kan fortsätta njuta av er vänskap och känna lyckan och pirret när ni ses utan att det påverkar era äktenskap negativt! Hjärta

(Faktum är ju att en del par upplever nytändning i sitt äktenskap när någon i relationen fått sin lust väckt till liv igen av någon annan utanför äktenskapet, hur konstigt det än låter i västerländsk normativ moral.) 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-07-08 20:01 #29 av: Anonym

#28 Tack Tjeja!! HjärtaBlomma Tack för att du svarade och för att du är så förstående och inte dömande. Jag tror att många skulle se det här som otrohet, men jag gör inte det. Ja, det var en underbar helg även om den var jobbig. Jobbig på så sätt att jag inte kan visa vad jag egentligen känner för henne men även att jag fått träffa hennes man. Men jag fick i alla fall krama om henne flera gånger och det kan jag leva på ett tag. Förlägen 

Samtidigt kan man ju undra  om fullständig ärlighet och öppenhet i alla lägen verkligen är det bästa i ett äktenskap?  Om ni båda kvinnor trivs med att ses som vänner ibland och ha en romantisk oas med sex och kärlek också utan att berätta för era män... tja... vari ligger då skadan?

Du förstår, det här är min fantasi!! Jag önskar att det var möjligt men är väldigt tveksam till att det är ett möjligt och realistiskt scenario. Jag tycker inte att man absolut måste berätta allt för sina partner, men jag har alltid varit dålig på att ljuga. Sen tror jag också att ingen av oss skulle våga ta steget av rädsla att förlora den vänskapen vi har och att riskera att inte ses överhuvudtaget. Att träffas som vänner är ändå bättre än att inte träffas alls. Men jag tänker i alla fall att jag ska fortsätta vårda vår vänskap så får vi se om det utvecklas till något annat eller om vi någon gång närmar oss till att åtminstone prata om våra känslor (om hon nu har några). När vi skildes åt kramade hon om mig, tog min hand om tryckte den. Vet inte, men det känns som att det betyder något. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.