Jag är bitter

Bitterhet är en sjukdom och dessvärre har den drabbat mig. Jag är för tillfället den drygaste bitch som går att hitta. Killar som är korkade och ska ragga på en fastän man skyltat om att man är gay är helt perfekta att använda som drivmaterial. Måste jag skriva "gay" i pannan liksom? Är man så korkad så förtjänar man inga artighetsfraser.

Jag är så likgiltig. Min mamma kommer upp från Danmark imorgon och jag är inte ett dugg intresserad av att träffa henne eftersom hon bara ska prata om sig själv och sitta med sitt jävla andehippietjafs som aldrig leder till något och så ska man få höra dumma kommentarer som "det är ett jobbigt liv du har valt med att vara lagt åt fel håll". Värsta neandertalarmentaliteten.

Jag orkar inte engagera mig i att träffa någon. Folk erbjuder sig att komma hit och bara ta en cigg i tre min, men nej. Orka. Då måste jag stå och klistra på ett leende medans jag otåligt väntar på att personen ska dra och sluta slösa med min tid (som ändå mestadels spenderas framför tvn eftersom jag är för sjuk och handikappad för att orka med några större dagsprojekt).

Och allt jävla kärlekstrams åt alla håll. Kärlek finns inte. Livet är ingen Disneyfilm. Det finns ingen "den rätta". Alla kärlekskranka statusar gör mig grinig. "Du och jag för alltid bejbi!". Är det NÅGON som inser hur länge för alltid är?! Ska man stå ut med samma person FÖR ALLTID? Och tre månader senare är personen singel. Chock.

Allt jagande om den eviga kärleken och någon att dela sin vardag med och "jag kan inte tänka mig ett liv utan hen!", ja men isåfall har du ett ganska innehållslöst liv och borde skaffa dig en hobby!! Varför kretsar ens liv kring att hitta någon att dela sitt liv med?! Varför kan man inte leva sitt liv själv och fylla den med andra trevliga saker?
(Som att kolla på tv och gnälla på andras relationer, right?)

Nej, mitt liv är inte kul just nu. Jag har ingen att dela något med. Sist jag var kär var i den där knarkaren från Norrland och det sket ju sig. Min "stora kärlek" var otrogen de sista två månaderna av vårt förhållande och har idag barn med tjejen han var otrogen med. Yay.
Den tredje snubben jag kunde tänka mig att falla för har inte haft mig till något annat än en madrass. "Du är kul att hänga med, man kan komma och få en kopp kaffe och ligga lite". Så jag är KK. Kaffe-knull!

Min pappa vill inte veta av mig förutom när han behöver bekräftelse efter att han sökt det hos de 30 högprioriterade personerna, eller pengar. Då duger jag.
Jag är alltid den sista vännen man ringer till. Den där reservkompisen när ingen av dom roliga, viktiga kompisarna kunde hänga. Då ringer man mig. Och när jag ordnar fester och bjuder 40 pers så är det ingen som kan komma för att dom ska stryka strumpor den dagen.

Nej jag är inte opopulär för att jag är bitter. Jag är bitter just på grund av ovanstående anledningar och det är jobbigt för jag börjar stöta bort folk och jag bryr mig inte längre lika mycket om någon annan som mig själv. Känner mig som världens bitterf*tta.
Jag antar att jag saknar att vara viktig för någon. Saknar att känna att någon behöver mig, bara för att jag är jag.
Mina djur behöver inte mig, jag behöver dom. Annars hade jag aldrig kommit upp ur sängen på morgonen.
Så..kort och gott så är jag obehövd och därmed rätt värdelös...eller?

Jag kan inget om sånt här men en spontan tanke när jag läser att du skriver "jag är för sjuk och handikappad för att orka med några större dagsprojekt" du är inte deprimerad? man kan vara det utan att tänka på det/känna sig deprimerad och sånt kan påverka en väldigt i livet. Kanske värt att kolla upp? :)

Jag är redan sjukskriven för deprission + ehler danlos syndrom. Men jag anser alltid att man har ett val. Jag väljer ju att sitta här och vara nedstämd istället för att ta mig i kragen och göra allt det där jag vill. Men jag hittar inte energin..jag hittar ingen inspiration. Jag vill gråta hela tiden men släpper aldrig ut det för att jag är rädd för att känslorna tar över och om känslor styr så är man svag. Man måste alltid kunna hålla huvudet kallt och vara skärpt.
Sist jag "släppte lite" på trycket av känslor så slutade det med sprit och att jag deckade ute i hagen i ösregn. Vaknade först kl 4 på morgonen och var rätt dålig ett par dagar efter. Gulligt nog verkade det som att min ena häst stått vid min sida så gott som hela tiden.

Självklart är du inte värdelös. Mer kan jag inte säga utan att upprepa platityder.

Men visst kan ditt liv bli bättre. Folk som haft det värre har fått det bra, så fortsätt hoppas att du lyckas träffa riktiga vänner.

Det där kallar jag för att "lassa ur sig".....tja, det är väl inte helt fel!  

#4 eller hur! Som bäst när man får göra det för främlingar! Slutar förvisso oftast med att jag är arg för att folk svarar utefter antaganden som sker på grund av att dom inte känner mig.

Dubbelmoral är mitt mellannamn

#2

Om du inte släpper efter på kontrollen kan du aldrig få riktig kontroll. Du har stängt in en vild hingst i en box, men den kommer sparka sig ut när du inte är redo och trampa ner dig. Öppna boxen när du är redo, med lasso och grimma(de verktyg en teraput kan ge dig) och hoppa på hingsten och lär dig kontrollera den.

I värsta fall dör hingsten helt enkelt, istället för att bryta sig ut. Känslorna försvinner när du förtrycker dem, och du blir helt apatisk. Släpp ut dem och lär dig leva ett långt liv med de. Menvisst, räkna med ett par sparkar i ansiktet.

*Styrkekram*