08. Trans

Behöver man berätta?

2015-01-19 18:34 #0 av: Enfråga

Hej! Jag är en ftm, under 18 år som inte är ute till någon. När man ska börja utredas behöver man då ha föräldrars tillstånd om man inte är myndig? Kan man utredas utan att föräldrarna får reda på det, eller hur funkar det?

Om man måste ha föräldrars tillstånd, hur berättar man för dem då? Ska man bara komma fram och säga att man är transsexuell eller är det bättre att skriva ett brev? Hur gjorde du och hur reagerade dom?

 Skulle vara jättetacksam för svar!

Anmäl
2015-01-19 18:37 #1 av: Kneko

Rätta mig om jag har fel, men jag har blivit informerad att transenheter inte får ta emot underåriga. Du måste vända dig till BUP om det. Och där ska man väl kunna gå utan att målsman kontaktas så länge barnet inte skadas?

Anmäl
2015-01-19 18:39 #2 av: Kneko

Angående att "komma ut" så ska du inte göra det om du verkligen inte vill. Och om du vill komma ut så ska du göra det på det sätt som känns bäst för dig. Är du bra på att skriva? Skriv ett brev. Är du bättre på att prata? Sätt dig ner med en av dina föräldrar och säg som det är.  När jag berättade för min mor om min "avvikande könsidentitet" så svarade hon att det är helt okej och vi ska lösa det. Fast senare började hon fråga om "det är över nu och om hon kan börja kalla mig -mitt biologiska kön- igen". Så.. 

Det har dock lugnat sig nu. Hon har liksom börjat förstå.

Anmäl
2015-01-19 18:44 #3 av: mieeow

Bup brukar alltid vilja ha kontakt med föräldrar. Och utredningar tror jag alltid att de får reda på om. Det är av välvilja eftersom de vill ha med föräldrarna i arbetet som barnen genomgår, oavsett varför de har kontakt med bup. För att främja en god relation. Dock är det ibland jobbigt som ungdom/barn att föräldrarna meddelas. 

Angående hur du borde berätta... jag tror nog du vet det bäst själv. Du känner ju dina föräldrar, vad tror du är bäst? Och vad är du bekväm med? 

Själv har jag tyvärr inga erfarenheter när det gäller transexualitet att dela med mig av. Bara när jag berättade för min mamma att jag var kär i en tjej, och att jag då är antingen lesbisk eller bisexuell, hon tog det väldigt bra. "Jaha, vad kul, vad heter hon?"

Anmäl
2015-01-19 18:45 #4 av: mieeow

däremot finns det ju ungdomsmottagningar som man kan prata med utan målsmans vetskap, men de kan ju inte göra några utredningar vad jag vet.. 

Anmäl
2015-01-19 18:45 #5 av: Kneko

#3 Så kan det vara! Jag har inga större erfarenheter av BUP, så du har nog helt rätt. 

Anmäl
2015-01-21 10:42 #6 av: molnflygare

Hej TS! Kul att du börjat hitta riktning i ditt liv. Jag är också FtM och är lite insatt i de frågorna du ställer och ska försöka svara så gott jag kan.

För att göra en utredning med ett könsidentitetsteam kommer att involvera dina föräldrar om du är under 18. Eftersom att du är omyndig behövs vårdnadshavarens tillåtelse att göra de tester som innefattas av en könsutredning. Jag vet att min region accepterar folk som är under 18; men det kan nog variera över landet. Jag rekommenderar att du först går till en kurator på ungdomsmottagningen där de har mycket erfarenhet av att arbeta med unga i din ålder, så att du kan prata av dig om dina känslor. Med tiden kanske hen kan hjälpa dig stötta dig i att komma ut från dina föräldrar, och hitta den psykiatriker som behövs för att få en remiss till ett könsutredningsteam. Jag gick själv hos en kurator i ett halvår innan jag fick min remiss skickad, och då hon har hjälpt mig med allt från att hantera min dysfori till att komma ut kan jag rekommendera det Tummen upp

Jag kom nyligen ut för mina föräldrar. Jag har under en längre tid varit öppen med att jag umgås i HBTQ-kretsar (är med i diverse stödgrupper för trans* människor), och därför blev det mer naturligt att berätta för dem när jag verkligen var redo. Jag berättade för dem öga mot öga ("Mamma, pappa, jag känner mig inte som en tjej och vill inte vara en tjej, jag vill vara en kille"). Tyvärr tog mina föräldrar det inte så bra, min mamma förnekar det och pappa tror att det är en fas, detta trots att jag är 21 och kan fatta mina egna beslut. Utan goda vänner och min kurators stöd hade jag fallit tillbaka i min djupa ångestdepression jag precis tagit mig ut. Därför rekommenderar jag dig än att hitta en personlig samtalskontakt, antingen en kurator eller en nära vän, som kan stötta dig så att du behåller din inre styrka och psykiska hälsa genom de svårigheter det innebär att vara trans*.

Hoppas att allting går bra för dig Glad

Anmäl