08. Trans

ftm funderingar

2015-02-07 13:17 #0 av: Salish

[Långt inlägg]

Hej! Jag har levt nästan helt som cis-tjej nästan hela mitt liv fram till ca 2 år sedan då jag insåg att jag inte alls var cis och började definiera mig som ickebinär. Under hösten och vintern har jag börjat må väldigt dåligt och jag har börjat fundera på om det kanske inte är så att jag faktiskt egentligen är kille. Jag har ofta sjukt mycket kroppsdysfori och jag gillar verkligen inte när folk automatiskt säger hon, tjejen, eller liknande. Det känns helt fel. Men jag typ... tvivlar rätt mycket på mig själv huruvida jag är trans eller inte, för detta är något jag har kommit på rätt sent och inte för speciellt längesedan heller, plus att jag ändå är rätt feminin i mitt uttryck och jag varken beter mig eller ser ut som en typisk kille. Jag har dessutom långt-ish hår, och jag passerar typ... aldrig. Det har hänt ett par få gånger, och det gjorde mig så sjukt lycklig. (detta var innan jag hade hamnat i de här tankebanorna) Och jag läser om andra ftm's och jag känner igen mig i det som de skriver att de känner, fastän jag är verkligen helt olika i uttryck och personlighet.

Jag känner liksom att jag vill gå igenom en transition, men jag är rädd både för själva processen och för att jag inte kommer tas på allvar för att jag inte skulle anses "tillräckligt trans". Men jag vet att jag kan inte se mig själv som kvinna i framtiden, för jag är inte kvinna.  Jag har börjat experimentera lite med olika namn, för att se om jag känner att jag passar i det, bett mina vänner att kalla mig för det och adressera mig som "han", för att se hur jag känner mig i det. Och det känns så rätt, så fruktansvärt rätt jämfört att bli sedd som tjej.

Samtidigt tvivlar jag på mig själv och jag försöker intala mig själv att det bara är något jag fått för mig och bara är en ny grej att snöa in sig på precis som mina tidigare specialintressen. Men jag tror inte det. Det känns annorlunda.

Så uh, jag vet inte riktigt vad meningen med det här inlägget var, bara undrar liksom... Finns det fler människor än jag som levt som, och trott att de är cis nästan hela livet? Och sen bara inser att de är trans? Eller som helt enkelt inte beter sig, uttrycker sig så som det förväntas av sitt självupplevda kön? Ledsen för långt inlägg och hoppas att det var okej att jag bara skrev av mig lite

Anmäl
2015-02-07 14:08 #1 av: molnflygare

Hej Jon, jag är också FtM (22 år gammal) och min "historia" är väldigt lik din. När jag var i tonåren hängde jag mycket på internet istället för det verkliga livet, och träffade där en person som efter en tids bekantskap började sin korrigering från kvinna till man. Jag tyckte att allting han berättade om lät spännande och tilltalande; binders, packers, att "passera" som kille, att bli en kille som jag alltid drömt att födas som... Jag älskade ju de gångerna jag själv passerade! Men då var jag ändå övertygad om att jag var cis. Jag hade ju bröst, fick mens, och var bara avundsjuk på det manliga privilegiet (ja, kära någon, jag var verkligen bra på att hitta på ursäkter till varför jag så gärna hade varit född som man....).

Så jag fortsatte leva som ciskvinna och försökte som alla tonåringar att passa in i könsnormerna; klä mig i klänning, sminka mig, och så vidare. Ibland mådde jag inte bra, men jag läste på en del om trans* (på grund av min kompis) och var fortfarande lika övertygad om att jag var cis. Jag accepterade det som var svårt och trodde att alla cis-personer, mer eller mindre, kände som jag. Jag var ju "normal". Trans* blev mitt märkliga "specialintresse", men jag sökte andra identiteter istället så som klassisk musik-nörd och psykologi-fanatiker.

Så, för cirka två år sen, träffade jag en barnmorska för en rutinkontroll. Hon var mycket trevlig, och efter en stunds samtal frågade hon mig: "Men vilket kön skulle du vilja vara född som då?" Och jag ljög inte, svarade man. Varvid hon mycket vänligt sade att de hade duktiga kuratorer som hade erfarenhet av sådana frågor, och att jag alltid kunde ringa dem om jag ville något. Jag fick panik. Nej, jag var verkligen inte "onormal" (hade under denna tid en väldigt snäv och ignorant syn på trans*, antagligen för att skydda mig själv). Jag var ju ingen "textbook transsexual"; jag hade fram tills dess levt ett relativt normalt svenneliv som kvinna och det hade ju jag planerat att fortsätta göra. Fast det barnmorskan sagt hade etsat sig fast som en blodsugande igel, men jag kunde inte erkänna för mig själv att jag var trans*. Hade alldeles för många (icke-rationella) argument emot.

Detta debatterande om min identitet pågick i ett år innan jag bröt ihop mentalt, och började gå hos en kurator som hjälpte mig ta de första skakiga stegen i mitt nya liv. Idag mår jag av den mesta tiden bra, och väntar på remissvar från könsutredningsmottagningen.

Lärdomar? Det finns inget sätt att "vara" trans* på. Det finns ingen checklista man ska leva upp till för att bli trans*. Man är inte "otillräckligt" trans* bara för att man socialiserats in i sitt biologiska kön, bar/bär könsnormativa kläder frivilligt, har en annorlunda personlighet eller inte är ständigt deprimerad. Själv är jag en pedantisk, rationell man med universitetsexamen; och jag känner trans* identifierande personer som är empatiska konstnärssjälar som garvar åt min bokstavssorterade spelsamling. Jag känner "manliga" transkvinnor och "kvinnliga" transmän, men de är inte mindre trans* för det. Du måste hitta dig själv och vad som känns rätt för just dig. Ditt kön är inte din personlighet, dina intressen, din sexualitet eller ditt uttryck, fastän samhället gärna får en att tro det. Ditt kön väljer bara du och du enbart. 

Ta hand om dig Jon! Glad

Anmäl
2015-02-07 14:36 #2 av: Salish

Oj du anar inte hur glad det där gjorde mig! Tack så hemskt mycket för svaret!

Anmäl
2015-02-07 18:55 #3 av: molnflygare

Det är ingen orsak! Min egen tid under det där året mellan alla funderingar innan jag kunde hitta trygghet i mig själv var ingen rolig tid, och jag vill gärna hjälpa till för andra i liknande situationer. Om du är en person som gillar att läsa kan jag rekommendera boken "Just add hormones - an insiders guide to the transsexual experience" av Matt Kailey (finns på Adlibris). Den är emellanåt binär, men diskuterar olika problem och tankar man kan ha som trans*, transsexuell eller anhörig och gav mig både insikt och trygghet. Glad

Anmäl
2015-02-07 22:40 #4 av: Salish

Tack så mycket! Jag läser många bloggar och ser på youtubekanaler och sånt där, och det gör mig nervös men det är ju också där jag vill vara. Men jag får låta det ta tid, för jag är så velig med saker så jag är inte förvånad om jag har perioder av tvivel eller byter namn flera gånger och allt möjligt.  Men det känns skönt att det är fler som liksom upptäckt det sent, och ändå sett sig själva som cisperson under en stor del av sitt liv. Det får ta tid helt enkelt för det är trots allt en stor grej och är rätt nytt för mig.

Anmäl
2015-02-12 16:14 #5 av: regskylt

#1 det du beskriver låter precis som att du beskriver mig…. Finns som sagt många sätt att vara tarns på

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.