Annons:
Etiketttrans
Läst 1809 ggr
[MikeW]
3/25/15, 12:22 PM

Till alla trans

Hej alla! Skulle behöva lite hjälp! det är så att jag har nationella prov i svenska då vi ska prata om något ämne. Och jag valde transsexualism som ämne. Så tänkte ifall jag kan skriva några frågor här så kan ni svara på dom? skulle vara väldigt hjälpsamt! :) (kommer inte nämna några namn eller så, vill ni vara helt anonyma så kan ni skicka pm till mig med frågorna svarade)

Här är frågorna:

1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade?

2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda?

3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det?

4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön?

5- Var det svårt för dig att acceptera den du är?

Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som Transsexuell, hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv.

Vill du skicka svaren i kommentarerna går det bra, annars kan du skicka det som pm om du vill, inga namn eller något kommer nämnas i min presentation. 

Vill du skapa dina egna frågor så går det också bra ^^ går även bra att strunta i att svara på någon fråga om du inte vill.

(ber om ursäkt ifall något jag skrivit har tagits emot som något negativt. Det är inte meningen. Meningen med min presentation är att förklara för de i min klass hur det är att leva som trans och försöka få dom förstå och acceptera det.) ((även ifall alla redan accepterar det:P))

Annons:
obstitant
3/25/15, 12:51 PM
#1

.

horribleatnames
3/26/15, 9:16 AM
#2

1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade?
När jag var runt 4. Sa till mina föräldrar att jag hellre var en kille. 

2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda?
Båda delarna. Mina kompisar har varit positiva. En av dom sa till sin man "X är trans" och han ryckte på axlarna och sa: "okey". Sen var det inget mer med det. Det bästa är att dom inte gjort det hela till en stor sak 🙂

3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det?
Toaletter är inga problem, toalett som toalett. Omklädningsrum undviker jag och därmed ställen som har dom. Ska jag göra nåt, typ simma gör jag det under sommarhalvåret utomhus där jag kan ha vilka kläder jag vill när jag badar. Tränar gör jag genom att springa och då byter jag om hemma innan jag ger mej ut.

4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön?
Man (FtM).

5- Var det svårt för dig att acceptera den du är?
Inte speciellt. Har alltid vetat vem jag är och att nåt inte stämde. När jag sen kom på vad det var släppte allt och jag kan vara mej själv fullt ut 🙂

Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som transsexuell,hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv.
Reaktionerna har varit olika. Mamma pratade inte om det och pappa bryr sej inte medan mina kompisar mest har varit positiva till det. Kom ut till min bästa kompis först och hon tog det på bästa sätt. Sen kom jag ut till dom andra via ett blogginlägg som jag skickade till dom via fb chatten. Fick bara positiva kommentarer från dom.

"Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla"
Selma Lagerlöf

http://rangerkotesillustrations.tumblr.com/

[WiresInABox]
3/30/15, 8:45 PM
#3

Jag är väldigt stolt över min historia och vill gärna sprida min upplevelse av att vara Transsexuell. Helst vill jag göra det själv men om andra, som du, kan hjälpa till så ser jag inget fel i det. Såklart finns risken att historien ändras när den berättas i andrahandsperspektiv och det är säkert lika mycket mitt fel, att jag missar viktiga detaljer som jag själv tar som självklara. Men jag tar den risken för det är viktigt att prata om sådant här ur många olika perspektiv så jag delar gärna med mig av mitt (därför gör jag det här öppet i forumet)! Fråga gärna om förtydligande! Och detta är just min egen upplevelse, den är INTE representativ för alla transpersoner! Det måste du vara noga med att säga!

**1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade?
**Tankarna började komma när jag var runt 12-13 och puberteten kom igång på allvar. Men kände det på allvar och kunde sätta ord på det när jag var 15.

**2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda?
**Mina föräldrar blev oroliga för mig och ledsna över att jag gått runt med dessa jobbiga tankar för mig själv. Men de och övrig familj och vänner varit riktigt stöttande, jag har haft jättetur med det. Hade visserligen en kompis som inte kunde ta det så han bröt jag upp med, vår relation var redan dålig p g a andra orsaker också så det känns inte som någon större förlust. Nu för tiden får jag bara positiva eller neutrala reaktioner när jag berättar att jag är trans. Oftast lite förvånade eftersom det inte syns på mig längre (så länge jag har kläder på mig, men det brukar jag ha, hehe).

**3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det?
**Nu för tiden passerar jag 100 % som man så jag går på herrtoa utan problem. Ingen reagerar. Kan inte använda pissoar då jag ej opererat mig mellan benen eller har något hjälpmedel men ingen reagerar över det heller, de är mest glada att få gå före i pissoar-kön medan jag väntar på den riktiga toaletten xD Omklädningsrum känner jag mig inte trygg att använda så dem undviker jag. Däremot kan jag bada på nudiststrand men det är för att det inte finns någon herr/dam-uppdelning på stranden och det känns välkomnande på ett annat sätt även om man säkert kan få konstiga blickar och kommentarer där också. Det är inte att vara naken bland andra som jag är rädd för utan just utsattheten att se annorlunda ut på ett sådant instängt utrymme som ett omklädningsrum är, eller bli anklagad för att jag inte får vara där (ser ut som en man helt och hållet förutom att jag har ärr på bröstet och vagina). 

**4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön?
**Jag föddes som tjej biologiskt men identifierar mig nu som binär transman. Förr ville jag sluta identifiera mig som trans men min könskorrigeringsprocess och andra erfarenheter relaterade till detta har format mig så mycket så det känns som en väldigt viktig del av min identitet.

**5- Var det svårt för dig att acceptera den du är?
**Jag hade jättesvårt för det, jag har alltid varit tyst, blyg, osäker och nedvärderat mig själv väldigt mycket. Att vara Transsexuell var en väldigt stor grej och det kändes väldigt overklig att just jag som aldrig vågat någonting alls typ plötsligt skulle ge mig in i en könskorrigeringsprocess. Jag ville ju helst slippa det och försökte intala mig att det bara var inbillning. Det tog några år att vänja sig vid den tanken. Men nu har jag accepterat mig själv fullt ut och försonats med min transidentitet, jag hade inte velat ha mitt liv annorlunda när det gäller det. Hade inte velat vara cis om jag kunnat välja, det hade inte gett mig samma livsinsikt.

**Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som transsexuell, hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv.
**Mitt liv har varit ganska jobbigt mest socialt sett.  Hade en lång jobbig period när jag inte passerade och inte vågade stå upp för mig själv inför andra, inte vågade komma ut som trans i nya situationer för jag var rädd att inte bli tagen på allvar. Efter att jag började passera 100% som man trodde jag det skulle bli bättre, jag hade inte tänkt berätta att jag var trans för någon när jag började passera. Men jag blev inte så lycklig över det som jag trodde jag skulle bli, det var jobbigt att gå runt och hålla saker hemligt. Var orolig att det skulle komma ut på nåt sätt och var alltid på min vakt, vilket ledde till att jag fortsatte vara väldigt sluten. Har alltid haft svårt att knyta kontakter p g a det. Men sen bestämde jag mig att jag vill leva öppet som trans vilket jag jobbar på nu. Kom ut för hela min nya klass i höstas och jag känner att jag kan vara mig själv och vara fri på ett helt nytt sätt när folk vet om att jag är trans! Har jättemånga vänner nu!  Alla i min omgivning vet ännu inte och eftersom jag passerar som man behöver jag inte vara öppen med det, det är ändå skönt att ha det valet. Men jag mår bättre i de sammanhang där folk vet att jag är trans än i de sammanhang där folk tror jag är en cis-man. Så jag försöker komma ut mer och mer.Vårdmässigt har jag haft det ganska smärtfritt förutom långa väntetider. Opererade bort brösten 2008 och började med testosteron samma år. Vill inte operera mig mer, jag trivs OTROLIGT bra med min kropp som den är, älskar den och känner mig jättebekväm! Har haft ångest över den så många år och att inte känna kroppsångest längre är väldigt befriande. Inte ens om jag kunnat trolla hade jag velat ändra på min kropp mer. Att jag inte har någon penis gör mig inte till mindre man. Vården försökte dock pressa mig att gå längre eftersom en del har lite "allt eller inget"-tänk, de tolkade det som att jag ångrat mig när jag inte ville gå fullt ut. Men screw them :)

Wony
3/30/15, 10:33 PM
#4

1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade?
Det här är en jättesvår fråga. Mina första medvetna tankar och känslor kring ämnet kom väl i tonåren, kanske kring 14 års ålder på ett ungefär. Innan dess hade jag nog inte riktigt insett/förstått det. Men redan som barn hade jag, vad jag kan se såhär i efterhand, ganska tydliga tankar och känslor kring det, jag hade väl bara inte något sätt att varken förstå eller bejaka det.

2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda?
Både positivt och negativt. En del verkar ha väldgt svårt att förstå och respektera, andra är väldigt positiva och nyfikna. En del reagerar med nyfikenhet, andra med ett avståndstagande.

3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det?
Ja och nej. Det beror på litegrann, t ex på universitetet har vi könsneutrala toaletter, men det är klart, att om jag känner mig som något annat än mitt biologiska kön en dag kan det kännas jättejobbigt i t ex simhallar osv. Oftast går det ganska bra ändå. Andra reagerar väl inte alls. Jag fogar mig nämligen snällt och går till omklädningsrummet som passar mitt biologiska kön, mest för att jag skulle få sådant kraftigt stresspåslag och ångest av oron av att gå till det andra…

4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön?
Biologiskt kön är kvinna, men jag identifierar mig som Genderfluid, och därför varierar min könsidentitet. 

5- Var det svårt för dig att acceptera den du är?
Det var inte jättesvårt, men det tog tid. Från att jag blev medveten om det tills att jag faktiskt vågade komma ut tog väl något år. Sedan har det rullat på och det blir lättare och lättare. På något sätt är jag ju den jag alltid varit, enda skillnaden var att jag hittade ett ord för det. 

Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som transsexuell,hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv. 
Det var väl i högstadiet som jag började inse att jag inte var "som de andra" i klassen. Jag visste nog det innan också, men det var då som jag började mer och mer förstå det. Upplevde dock att jag inte hade någon möjlighet att vara öppen med det då, utan det blev först för mina vänner på internet, sedan gradvis IRL också. 
Det som fick mig sakta att förstå att det var Genderfluid jag var, var en känsla i kroppen av att det inte stämde, att det var något som fattades. Då kunde jag inte sätta fingret på vad som fattades men för varje år som gick klarnade det alltmer. Numera känner jag stor skillnad på hur det känns när jag identifierar mig som tjej respektive kille, och även "mellanlägen" av både och. 
Jag har fortfarande inte kommit ut för mina föräldrar och syskon, och pappa är det försent att komma ut för, då han dog i cancer för ett par år sedan. Jag ångrar att jag inte tog modet till mig innan det. Men jag vågar helt enkelt inte komma ut för någon i familjen. De jag kommit ut för har generellt tagit det bra dock. Vissa reagerar inte helt bra men jag försöker att gå vidare och tänka att jag inte kan styra över deras tankar. Mina klasskamrater har reagerat positivt eller neutralt, så det känns bra eftersom jag ändå ska plugga med dem i mer än två år till… :)

[MikeW]
4/4/15, 12:01 AM
#5

Tack så mycket att ni tog er tid till att skriva! uppskattar det mycket! :)

Salish
4/4/15, 2:07 AM
#6

1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade?

Tror jag var typ… 18? Skulle nog fylla 19, och jag är 21 nu, så jag har inte vetat speciellt länge, och det var inte så att jag absolut visste just då, utan snarare att jag började ana något.

2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda?

Jag är inte ute för speciellt många, bara mina nära vänner och mina nätkompisar, för de jag känt mig bekväm med att komma ut till helt enkelt. De tyckte inte det var speciellt konstigt men det tog ett tag för dem att vänja sig. Min familj är jag inte ute för och mina föräldrar (speciellt mamma) tycker att jag är lite jobbig som bara klär mig i manskläder och vill se androgyn ut, och verkar ta det personligt ibland. Därav anledningen till att jag inte är ute för dem.

3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det?

Jag HATAR könade toaletter. Jag är ju ickebinär (utanför tvåkönsnormen, jag känner mig alltså som varken kvinna eller man) och jag tycker att det är jättejobbigt. Hade jag kunnat passera som man hade jag antagligen valt herrtoaletter om jag måste välja men jag eh… gör inte det, så jag går in på damtoan. Men unisex är absolut bäst. Omklädningsrum på simhallen går jag in på damernas på, tycker det känns läskigt att gå in på herrarnas. I vilket fall brukar folk inte bry sig, åtminstone säger de inget.

4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön?

Jag… vet inte exakt. Jag vet att jag är ickebinär, som jag skrev ovan men jag kan inte riktigt specificera det. Jag kan absolut inte relatera till andra män och inte till kvinnor heller, men eftersom jag blivit socialiserad som kvinna känns det lättare att umgås med dem även om jag inte är samma kön som dem.  Är mitt emellan, både och eller inget. Inte helt säker. Känner mig nog lite mer som man än kvinna, och klär mig mest i manskläder men gillar ändå att ha ett androgynt könsuttryck. Ah just det, jag är DFAB (designated female at birth, alltså biologiskt "kvinna")

5- Var det svårt för dig att acceptera den du är?

Ja! Jättesvårt! Tänkte ju jättelänge att jag säkert bara var en butchig tjej och ju mer jag insåg att jag var trans desto olyckligare blev jag för jag ville ju inte vara trans. Men jag är rätt okej med det nu, det är ju svårt, folk felkönar en hela tiden och jag har dåligt självförtroende, men jag är ju den jag är liksom och jag gillar ändå mig själv trots att jag har könsdysfori nästan jämt. Men jag har ofta, sedan jag insåg att jag var trans känt mig "fejk" eller att jag bara hittar på, men jag vet ju att det inte är så. Fick höra en smart sak en gång, och det var att "cis-personer brukar inte spendera massa tid på att fundera på vilket kön de har" och det hjälpte mig lite grann att inse att jag inte lurar mig själv, detta är sådan jag är och när jag delvis kom över det där kunde jag ta mig vidare.

Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som transsexuell,hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv.

Ja alltså… Jag trodde att jag var tjej fram till jag var ungefär 18-19 år. Innan jag var typ 12 hade jag knappt ens tänkt på mitt kön och vid ca 13 och några år framåt försökte jag vara väldigt feminin, ville ha större bröst, använda mycket smink osv osv men det kändes ändå som jag inte var "en tjejig person", det var bara nånting med det hela som kändes SKUMT, nånting som inte går att sätta fingret på, men jag kan inte minnas att jag tänkte nämnvärt på det då. Började experimentera med kläder när jag var typ 17-18 och ville ha mer manligt kodade kläder men jag var jätterädd för att köpa för "fel" kön. Ville inte att någon skulle döma mig osv, hade väl lite internaliserad transfobi kan jag tänka mig. Jag har alltid varit rädd för att göra saker som varit "fel" för "mitt" kön (dvs vad jag blev tilldelat vid födseln) men jag blev mer och mer bekväm med det och det var i samma veva som jag började fundera på om jag verkligen var tjej. Jag hade ju hört talas om att det fanns folk som inte var varken eller, men JAG kunde ju inte tillhöra någon av dom. I alla fall, höll på såhär i några år och det var först förra året som jag helt kunde konstatera att jag var "mellan" könen. Och det var en känsla som växte sig starkare och ju mer jag insåg det desto mer dysforisk blev jag (aka känna ett starkt obehag med att bli sedd som sitt tilldelade kön, obehag eller en frånkoppling till sin kropp osv), och desto mer fången kände jag mig. Innan var jag ju lyckligt ovetande. Och ja ju mer obehag jag kände desto större behov fick jag att komma ut för jag vill inte att folk ska kalla mig "hon", "tjej" osv för jag mår verkligen jättedåligt av det. Har börjat kunna acceptera mig själv mer nu, och har tagit flera steg bara i år för att komma ut ur den här buren som det känns som om jag är fången i. För det är lite så, när en är trans (i alla fall för mig), du kan se en bild av dig själv, men du kan inte nå den bilden för du är liksom fast, bakom galler. Men det finns steg man kan ta för att bryta sig fri och jag är lite mitt i den processen just nu. Så ja, jag håller på att komma ut, jag har precis bytt tilltalsnamn (få vet om det dock), jag känner bara att allt måste ut för det är väldigt tungt att bära inom sig. Men jag har verkligen en lång väg kvar, man får liksom ta det i olika steg och för mig tar det tid. Ibland tänker jag att jag vill börja gå på T, ibland inte, men jag tror inte ens att sjukvården skulle låta mig göra det eftersom jag inte är klassiskt Transsexuell, men i vilket fall är jag inte redo att ta det beslutet än.

Oj detta blev jättelångt och säkert jätterörigt, hoppas det inte gör något. 

Kram och lycka till med ditt tal!

- Lo

Annons:
monstermash
4/11/15, 12:51 PM
#7

Vilket roligt ämne du valde! Hoppas talet går bra :)

homeward bound
4/11/15, 8:16 PM
#8

Transsexualism är specifikt transpersoner som upplever att deras tilldelade kön inte matchar deras egentliga kön och som behöver behandling för detta (t.ex. hormoner och kirurgi). Det är alltså inte ett ord för alla transpersoner  så de som inte behöver ändra på kroppen hör inte heller  till den kategorin vilket kan vara bra att veta för ett skolarbete.

Agender
4/22/15, 6:31 PM
#9

1- När kände du första gången att du inte tillhörde de kön du biologiskt hade? Kanske när jag var 12/13 och upptäckte att min vän har ett syskon som är ickebinär transperson, och lärde mig mer om det då. När jag väl förstått att det fanns så många kön och ickekön så kändes det så rätt att vara varken tjej eller kille. Mycket mer rätt än det kändes att vara mitt tilldelade kön. 2- Hur upplever du att människor omkring dig har reagerat på att du är något annat kön? har det varit positivt? negativt? lite av båda? Inte många vet om det. De få personerna som vet har reagerat positivt och stöttat mig. Har dock inte kommit ut för familjen eller mer än 2-4 vänner. 3- Har du beslutångest när du ska gå på t.ex. offentliga toaletter/omklädningsrum? vad brukar du göra när du verkligen måste använda något av detta? och hur reagerar oftast människor på det? Ja, väldigt mycket. Det känns jobbigt, eftersom jag inte tillhör något av de könen. Går tillslut alltid in till det för damer, då det är vad jag förväntas ta, och det är bara där jag inte får blickar. 4- Vilket kön(om du identifierar dig med sådant) identifierar du dig med nu? och vad är ditt biologiska kön? Jag identifierar mig som agender, alltså att jag inte har något kön. Det könet jag blev tilldelad vid födseln är flicka. 5- Var det svårt för dig att acceptera den du är? Det var otroligt svårt. Jag har alltid stöttat transpersoner, men ville absolut inte vara en själv vara det. Jag kände arvingen skulle älska mig, att jag bara skulle få oändligt med hat för den jag är. Det tog lång tid. Och slutligen, berätta gärna din historia. Hur ditt liv har varit som Transsexuell, hur det gick till, hur folk reagerade när du kom ut som det osv. Tänker försöka hålla mig kortfattat. Som sagt förstod jag att jag var trans för några år sedan. Det var ingen rolig insikt, och jag ignorerade att jag inte var en tjej. Ibland tog jag upp det där med folk som har Hen som pronomen med mamma, för att se hennes reaktion. Den var otroligt negativ, så jag blev både arg och ledsen. Jag total vägrade att erkänna för mig själv att jag var trans, och ignorerade det ett tag till. Jag kom dock närmare kompisen som hade en transperson som syskon, och diskuterade av någon anledning känslorna jag hade med henne, eftersom att hon måste vara accepterande om hon hade en transperson i familjen! Det är ca där jag är nu. Lämnade ute många hemska detaljer nu, som jag ej vill dela med mig av.

monstermash
5/22/15, 4:03 PM
#10

Hur gick det Mike?

Upp till toppen
Annons: