08. Trans

Hur ska man förklara när man kommer ut?

2015-06-15 19:17 #0 av: Yehet121

Hej! Jag tror det här kommer bli ett långt inlägg, sorry. 

Jag har vetat att jag är trans ett tag nu, efter en tid av depression och förvirring. Jag gick nyss ut 2:an på gymnasiet och jag har äntligen hittat mig själv eller hur man nu säger. Jag har äntligen accepterat att jag är en kille. Tidigare, ungefär i 7:an så började jag stänga undan mina riktiga känslor och tänka att "Om jag bara försöker hårt nog så kan jag klara av det här.", och så började mitt skådespeleri. Jag klädde mig mer feminint, slutade klippa korta frisyrer och började prata med ljusare röst än vad jag gör när jag är hemma. Men när jag precis hade slutat 1:an på gymnasiet så började jag må sämre och sämre, tills jag föll in i en depression. Den blev värre, tills jag en dag exploderade och slängde allt mitt smink, tog sönder några väldigt feminina klädesplagg och släppte ut allting som hade varit inlåst inuti mig. Efter det började jag må bättre, och nu mår jag bra, förutom att jag kan få ångest över min kropp då jag inte har någon binder eller packer. 

Nu kommer det jag har börjat fundera över. Jag har kommit ut till min bästis, som redan hade anat det men inte vågat fråga. Men Jag känner att jag vill berätta för min familj och släkt, och jag vet inte hur jag ska berätta och förklara utan att låta helt knäpp och så.. Har ni några tips eller vill dela historier?

Anmäl
2015-06-15 19:28 #1 av: Kneko

Först och främst: Bra att du känner att du hittat dig själv och lyckats dra dig ur den värsta av depressionen, det är ett steg i rätt riktning!

När det gäller att prata om sin könsidentitet med just familjen så kan det vara knepigt, ångsetfyllt och för vissa rent utav farligt. Jag vet inte hur din familjesituation är. Har dina föräldrar uttryckt några åsikter om HBTQ? Är de för, emot eller neutrala? 

Det jag gjorde när jag kom ut som trans (genderfluid) var att jag pratade med min mamma ansikte mot ansikte, men jag skrev det till min pappa och mina bröder över facebook. Det är inget fel med att skriva, om man upplever att man är bättre på att skriva än att prata.

Det jag gjorde med mamma var att jag bara sa det rätt ut. "Jag identifierar mig inte som en tjej." Hon sa "Okej, då ser vi till att lösa det så gott det går för dig." 

Hon hade väldigt svårt att förstå vad det innebar att vara genderfluid och jag fick förklara mycket, och alla i min familj förutom min äldsta bror har fortfarande svårt att förstå. Men de försöker. 

Så antingen sätter du dig ner med dem en och en och berättar. Eller så skriver du ett brev till var och en, eller något liknande. 

Det kan vara svårt för dem att förstå, som sagt. Men efter ett tag sjunker det in, framför allt om du fortsätter förklara för dem och får dem att förstå att det får dig att må bra.

En bra hemsida att visa folk:
Länk

Anmäl
2015-06-15 19:34 #2 av: Calcifer

Jag tror det är väldigt individuellt hur viktigt och stort det behöver vara. Hade en vän som kom ut som trans via fb och bara skrev "jag är tjej, bara så ni vet, och jag heter xxxx nu." För henne var det verkligen ingen big deal, hon hade liksom attityden, de som är mina riktiga vänner och de i min familj som verkligen älskar mig accepterar det eller lär sig göra det. Alla andra behövs inte i mitt liv eller min närhet.

Andra har jobbat mot det i flera år och tyckte det var det största de någonsin gjort och mådde otroligt dåligt över att behöva göra det.

Fundera själv kring VAD du vill ska komma ifrån det. Gör det något om du förlorar någon på vägen? Finns det någon anledning för dig personligen som gör att du vill att det ska bli en stor grej istället för "ja, jag är kille, ps" typ. En del vill sitta ner med familjemedlemmar avskiljt och vänner avskiljt och berätta hela historien. Andra gör det via mejl/fb/tumblr/osv. Andra väljer ut några specifika att komma ut till och en del delar gärna med alla på en gång. 

Knäpp tycker jag absolut aldrig man är när man kommer ut, för det finns aldrig något fel i att komma ut som den man är - det är viktigt att komma ihåg! Att det är jobbigt eller kan vara känslosamt, det är såklart helt okej. Men man ska aldrig känna att man måste känna någon slags skam eller så. För det är ju vem du är. Och så länge man inte är något som skadar andra (alltså, rasist eller så tänker jag på nu) så är man fin precis som man är. Oavsett om man kommer ut som trans, homo, bi, eller bara säger "ja, jag är 30 men gillar att bygga med lego." Det är ju vem man är. Och vem man är är alltid okej, fint, och borde kunna bäras med stolthet. Du är du, oavsett kön eller läggning. Kom alltid ihåg det, älska dig själv.

Sen beror det ju såklart då på vilka man har i sin närhet hur man vill göra när man kommer ut. När jag kom ut som bi så var det totalt avslappnat. Jag kände ingen skam eller tvekan. Det var som om jag skulle sagt "jag gillar Disney filmer" - så avslappnat var det för mig. En vän som kom ut som homosexuell grät i flera timmar när hen berättade det för mig för hen hade mått dåligt och känt sig onormal i flera år. Så det beror ju liksom på hur det fått en må, hur att komma ut kommer få en må, och vilken skillnad man tror det kan göra på ens liv.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2015-06-15 20:14 #3 av: Yehet121

#1 Min familjesituation är rätt så bra, min mamma är för och pappa är neutral vad jag vet. Jag tror att min mamma kommer ta det rätt så bra, även om hon kommer bli förvirrad i början, men pappa vet jag inte riktigt. I hans ögon så har jag alltid varit "pappas flicka" och jag tror att det är han som skulle ta det hårdast. Jag får se hur jag gör om jag pratar med dom ansikte mot ansikte eller på något annat sätt, jag har inte bestämt mig än. Tack för svaren och tipsen!

#2 Det jag vill är att dom ska förstå vem jag är, försöka se mig som jag är, använda rätt pronomen och namn, acceptera att jag vill ändra på min kropp och förstå varför jag vill det. Jag tänker att jag ska berätta det viktigaste och sedan om dom vill veta så berättar jag hela historien. Tack för svaren och tipsen!

Anmäl
2015-06-15 20:57 #4 av: Calcifer

Så länge du är beredd på att det kan ta ett tag för dem att vänja sig och att de kanske säger fel lite i början. Nu är detta absolut inte samma sak, men jag bytte t:ex namn för över ett år sedan och min familj/de flesta gamla vänner säger fortfarande mitt gamla namn, och en del gamla vänner försöker komma ihåg att använda det nya.

Det är ju något DU funderat över länge, men något som kommer vara helt nytt för dem. Minns att en vän till mig som kom ut som trans fick vänta i över ett år innan alla vant sig och aldrig glömde av sig längre när det kom till att använda rätt pronomen. Det var aldrig med flit, men har man sagt t:ex "hon" i x antal år så tar det nog ett tag innan man kommer ihåg att säga "han" istället. Samma med namn då. Kom bara ihåg att de förmodligen inte alls gör det med flit eller för att såra utan för att det bara tar ett tag att ställa om sig. :)

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.