Vet en liten kille som sagt det hela tiden, att han skulle vilja vara tjej istället. Nu är han bara nio men jag tror man föds med den känslan, inte att den bara dyker upp helt plötsligt en dag.

Jag skulle nog känna väldigt stor sympati med mitt barn (som jag inte har än) och vara ledsen för hens skull eftersom det är något jag själv gått igenom och vet att det kan vara ett helvete, det är inget jag önskar någon jag tycker om. Men jag skulle ta Hen på fullaste allvar och stötta fullt ut och att jag själv gått igenom samma sak (även om omständigheterna kommer skilja sig) tror jag kan vara till stor styrka och hjälp för mitt barn. Alla som kommer motarbeta hens process på något sätt ska få med mig att göra. Om jag får barn kommer de antagligen vara väldigt medvetna då jag såklart kommer vara öppen inför dem och om någon av dem själva skulle upptäcka att de var trans hoppas jag inte att tröskeln skulle vara alltför stor för att de ska våga komma ut (så kommer det säkert finnas idioter som tror att jag ska ha påverkat dem till att "bli trans", men det sitter ju djupare än så, påverkan är väl i så fall att de är medvetna, har koll, veta att de kommer få mitt stöd osv). 

#1 Det är klart att den känslan sällan bara dyker upp helt plötsligt över en natt, det kommer ju oftast lite smygande… däremot måste man inte ha fötts med den känslan för att man ska vara Transsexuell på riktigt. Jag upptäckte det sakta men säkert under början av puberteten (tänkte inte alls på det innan dess) och jag vet många som upptäckt det senare än så, det blir inte mindre på riktigt bara för att man inte föddes med känslan. Förr i tiden var det vanligare att man trodde det men det är ganska förlegat synsätt nu.

#2 Skrev jag att det var mindre på riktigt?

#1 - Vet du hur hans föräldrar tog det hela? Var det någonting dem pratade om innan han började säga det?

Nej, de hade aldrig tänkt tanken innan. Han har flera bröder, både äldre och yngre och ingen av de andra har den känslan. Jag tror föräldrarna tar det med ro, han är ju inte så gammal ännu.

Jag har inga egna barn och har inga planer på att skaffa MEN om jag mot förmodan skulle göra  det och barnet visar sig ha detta "problem" så skulle jag stötta Hen fullt ut, absolut. 

Skulle barnets far vara min nuvarande sambo så vet jag att även han skulle göra sitt yttersta för att stötta Hen, han är en väldigt öppen person likt jag själv och vi diskuterar ofta liknande då jag är lite "genderfluid" av mig. 

Skulle med andra ord inte se något problem med att ha ett "sådant" barn. 
Både jag och sambon är starka individer och kan stå emot folk med andra åsikter om det hela, det är vår skyldighet att stötta barnet så att Hen får utvecklas och bli lycklig.

Nu har jag absolut inga som helst planer på att skaffa barn själv, men om jag mot all förmodan skulle det så vore det självklart att barnet skulle få så mycket stöd det behöver och accepteras precis som det är. Men som sagt, det finns inte i min världsbild att jag skulle skaffa barn.

Rent generellt är jag för att man accepterar barn som inte identifierar sig med det kön den fötts som. Även om de är små så måste man ju också förstå att deras upplevelser är viktiga och att man måste stötta och hjälpa så gott det går.

Efter att ha sett barn i släkten fundera över sådant, skulle jag säga att det är viktigt att man också stöder dem i att vara tveksamma. Jag tror det är ganska normalt att vara lite tveksam och lite "fram och tillbaka" i sin könsidentitet under uppväxten. Det måste ju vara OK att inte ha bestämt sig också …