05. Släkting och vän till HBTQ

Trans o 13 år

2017-11-04 22:30 #0 av: _Fisken

Min dotter tror hon är trans. Hon är 13 år. Hon har varit inne i en berg-å-dalbanetid sedan första mens och går nu hos BUP.  Fallet har fått en vändning. Fick ett mail ikväll från henne som i korthet sade att hon är 90% säker på att hon är trans. Jag svarade henne att jag älskar henne. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Hon ville jag skulle berätta för BUP men sen då? Vad kan jag förvänta mig?   Jag är "som vanligt" mot henne. Hon har ingen lust alls att prata om NÅT alls rörande det där. Jag skrev dock ett svarsmail till henne om att det var bra att hon fick "lassa ur" sig det och att vi ska prata med BUP.
That's it. 

Så, vad kan hon förvänta sig och vad kan jag göra? Håller hon på att hitta sin sexualitet?  Kan detta gå åt olika håll?

Tacksam för nån ledtråd.

Anmäl
2017-11-04 23:21 #1 av: Herveaux

Att vara trans har inget med ens sexualitet att göra, utan handlar om könsuttryck/könstillhörighet. 

Vad ni kan förvänta er av vården är svårt att säga, det beror mycket på vilken person man har kontakt med.
Det beror också mycket på hur ditt barn vill gå vidare med dom här funderingarna.. 
Kanske vill hen ha en remiss till ett utredningsteam om hen känner att hen behöver vård i form av hormoner och/eller kirurgi för att få bli sitt "riktiga jag" så att säga, eller bara för att få prata med erfarna och kunniga personer om såna här känslor och tankar. Kanske räcker det att få ventilera och bolla tankar och känslor med BUP-kontakten och hitta sin egen identitet under trans-paraplyet. 
(Bara för att man är transperson betyder inte det att man vill "byta kön".)

Här finns mycket bra info: 
http://www.transformering.se/

Detta kan vara en "fas" eller så är ditt barn på väg att hitta sig själv. 
Fortsätt att bete dig som vanligt, oavsett om ditt barn är trans eller inte är det fortfarande samma person.

Var bara som vanligt, respektera det pronomen eller tilltalsnamn som ditt barn vill att du använder till denne. 

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-11-04 23:29 #2 av: iskogen

Kan som ovanstående säger vara en period eller så är h*n påväg att hitta sin identitet.

När jag var 12-13 klippte jag håret kort, hade så kallade "killkläder" (notera "-tecknen) och fyllde i att jag var kille på alla formulär vi fick i skolan. Jag totalt avskydde att bli kallad "flicka". Jag mådde dåligt under den tiden, och för mig var det bara en fas. Idag är jag rätt "tjejig" av mig (hatar egentligen att sätta en etikett på ett beteende men så du ska förstå enklast), målar naglarna osv. 

Tycker du ska vara öppen och prata som vanligt med ditt barn, oavsett om det är en fas eller inte så visa att du finns där osv, man behöver inte göra en big deal av det hela.

Anmäl
2017-11-04 23:34 #3 av: _Fisken

Rent spontant just nu känns er respons mycket lika det jag har tänkt. Det får ha sin gång och jag får bli s.k händelsestyrd dvs agera om nåt händer.
#2. Precis så är hon som du beskriver...

Anmäl
2017-11-04 23:56 #4 av: PuffBuck

Jag tycker att svaren du fått är bra. Ta det som det kommer, helt enkelt. Det kan iallafall sluta väldigt olika. Det kanske blir så att ditt barn håller fast vid detta eller så blir det "Nä, äsch. Detta var inte riktigt rätt. Jag är nog inte trans, trots allt" eller något mellantingGlad

En sak du bör vara lite beredd på är att viss vårdpersonal kan vara väldigt fördomsfull och rentav otrevlig. Då är det nog skönt för ditt barn att du är med och försvarar och visar att du litar på ditt barns ord.

Det är tyvärr vanligt att man får höra "Nej, du är inte trans" och dylikt. Då kan det såklart bli jobbigt.

Det är alltid bra att vara tydlig med att du finns där!

Anmäl
2017-11-07 18:04 #5 av: _Fisken

Hon är dålig på att berätta för oss men har märkt att hon äter mindre. Det kom fram att hon äter mindre för att höfterna inte ska bli så stora. Hade en ganska rejäl diskussion ikväll.

Anmäl
2017-11-08 03:04 #6 av: PuffBuck

#5 För att motivera till att äta mer så kan du upplysa om att de som får hormoner/testosteron kan få en annan fördelning av fettet = mindre höfterTummen uppDet kanske är trevligt att ha något att se fram emot för stunden, oavsett hur det kommer att se ut/hur man känner om ett par år, tänker jag. 

Sedan så kan du ju informera om de negativa effekterna av att äta för lite. Jag kommer dock inte på något bra såhär på rak arm.

Anmäl
2017-11-08 06:36 #7 av: _Fisken

Det blir BUP på torsdag och jag förser kuratorn med information om vad som sagts och skett. Det är nog klokt som du säger att ingjuta hopp i hen och sen inse att det kan sluta hur som helst om nåt år. 
Igår kväll kom hen in till mig och började diskutera klädval och om hen skulle ha schal o vilken typ av schal det skulle vara. Det är lite förvirrande när hen säger en sak men gör mycket annat "feminint". 

Anmäl
2017-11-08 08:28 #8 av: Herveaux

#6 gav bra tips! 
Förstår att det känns som en snårig (och kanske även motsägelsefull) djungel, men en person är inte mindre trans för att man beter sig eller klär sig som "det motsatta könet". 

Du är ju inte mindre karl om du skulle sminka dig och bära klänning, eller hur?Glad

Blir så glad av att läsa att du är så engagerad i ditt barns mående, oavsett om man är trans eller inte så är ens förälders stöd oumbärligt när man mår dåligt!Blomma

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-11-08 09:21 #9 av: _Fisken

Tack. 

Ja. Jag läste förslaget i #6 och har funderat lite på hur jag ska säga det och NÄR jag ska ta upp det. Hen är inte så pratvillig om just detta och det måste vara rätt tillfälle. Sen anar jag att hon vet mer än mig om trans och vad det finns för hormoner och vad de gör med kroppen. Hon är mycket påläst. 

Det är en balansgång på slak lina. Hon vill mycket NU och är väl för ung för att genomgå nån hormonbehandling och när hon inser det så kanske det blir ett jäkla liv. Jag hade hoppats hon kunde hitta nån o prata med som är i samma sits som henne. Nån förening eller nåt sånt. Om hon INTE är trans så kommer det att visa sig om nåt år eller två oavsett om hon är med i nån trans-förening eller inte. 
Hon/Hen är ju så otålig o så tonårig!

Anmäl
2017-11-08 12:15 #10 av: Herveaux

#9 Lider med er båda. 
Förstår ditt barn till 100%. Jag är själv 30år men troligen lika jäkla otålig som en tonåring, saker ska ha skett igår helst... Väntan är fruktansvärd. 

Det finns transpersoner som har fått påbörja hormonbehandling i samma ålder, så det behöver inte bli en fördröjning där pga åldern.
(Ingen behandling påbörjas innan avslutad utredning så du som förälder behöver inte oroa dig för att det händer förhastade saker som ditt barn sen kanske kommer ångra.)

Här på iFokus finns det ett forum som heter just Transpersoner, sidan är inte lanserad i det officiella iFokus nätverket och syns därför inte i listan av sajter här nedanför. Adressen  är https://transpersoner.fria.ifokus.se/

RFSL Ungdom kanske har någon förening eller olika mötesaktiviteter i er stad eller en stad nära er? Antingen för just transpersoner eller för HBTQ+ungdomar. 

Föreningen Transammans kanske finns i era krokar? 
http://www.transammans.se

På Facebook finns det säkert flera grupper, tyvärr är jag inte på sociala medier, så har inget att tipsa om. 

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-11-08 13:40 #11 av: _Fisken

Utmärkta förslag. Tack för länken. Jag ska browsa internet lite. 

Som förälder vill jag gärna lyfta av alla problem som barnen tyngs av men ibland stöter jag på maktlöshet. Mycket frustrerande. Ändock är det livets skola de går igenom men jag hade hoppats det hade gått lite lättare för henne. 

Anmäl
2017-11-09 17:45 #12 av: Sandi92

Det kan självklart vara så att hon har könsdysfori, dvs är transsexuell, men det verkar även vara en trend bland vissa ungdomar för tillfället att vara trans. Lite så som emo, punkare mfl varit innan. Om hon fortfarande känner likadant inom några år så bör det tas på mer allvar.

Anmäl
2017-11-09 18:21 #13 av: Herveaux

#12 Barnets känslor och tankar ska tas på allvar NU. 
Obehandlad dysfori kan få hemska konsekvenser. 

Om det är så att TS barn vill påbörja en dysforiutredning så kommer man där hjälpa barnet att komma underfund med vad dom här känslorna bottnar i vare sig det är just könsdysfori eller den vanligare "vem-är-jag?"-stormen många hormonstinna tonåringar går igenom. 

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-11-09 20:03 #14 av: PuffBuck

#12 Så kan det vara, ja. Jag mådde helt förjävligt när pappa och hans sambo sa det till mig, samt radade upp hur killar inte kan vara. Det kommer alltid att svida.

Jag håller med #13 om att man ska ta det såsom det ser ut NU.

Anmäl
2017-11-09 20:32 #15 av: _Fisken

Var hos BUP idag med dottern och det pratades ganska mycket. Dottern var avslappnad och lugn (tidigare snarstucken o avvisande). 
Kuratorn berättade om processen. Dottern lyssnade förstrött.  Hon hade nog läst på ganska rejält.  Jag behöver inte dra vad som sades - jag tror ni vet. Hur som helst så var och är mitt mål att dottern ska må bra oavsett kön o läggning. Jag tror det togs ett rejält kliv framåt med hennes humör iaf.  Hon har "kommit ut" för sig själv och för sina närmaste (föräldrar, syskon, vänner). Nu ska jag vänta på hennes nästa drag vad nu det månde bli. Hormoner? Utredning? Namnbyte? 
Jag för min del vill att hennes svängiga läggning ska bli lite mindre svängig. Mer stabilitet vill jag se innan jag/vi tar större steg. Det är en avvägning. Hennes humör kontra stora beslut.

Anmäl
2017-11-09 20:41 #16 av: PuffBuck

#15 Jag tycker att det låter som att det var ett givande möte, trots att hen kanske var väldigt pålästGlad

Jag håller faktiskt med om att hen borde få känna efter ett tag innan något görs, även om det är ett namnbyte. För egen del tog det ett tag innan jag kände mig tillräckligt säker för att byta, men det hade med vana att göra. Ett krav kan ju vara att hen ska prata mer med dig först och kanske hjälpa till med att betala en del av namnbytet, om hen nu vill byta namn.

Anmäl
2017-11-09 20:49 #17 av: _Fisken

Det som dottern (jag säger dotter än så länge) måste komma till insikt med är att hon måste börja prata. Öppna sig. Det har varit problemet. Locket på från hennes sida och då vet inte vi föräldrar var vi har henne. Vet ingenting lixom. Så kan det ju inte fortsätta om hon vill ha utredning etc. 

Bra knep där att hon bet. hälften. Då vet vi hur mkt hon vill det. Blir en mätare.

Anmäl
2017-11-10 01:06 #18 av: PuffBuck

#17 Jag förstår vad du menar. Jag tror tyvärr bara att det är att vänta ut. Kanske är hen osäker på sig själv och har därför svårt att prata med er? Då kanske det är bra om du är tydlig med det och säger "Det är helt okej om du inte vet till 100% just nu och det är okej att vara osäker".

Du skulle faktiskt kunna ta mig som exempel, för jag var väääldigt svajig. Jag var 16/17 när jag började fundera på om jag var trans och jag har bytt till och från alla möjliga begreppGlad

Anmäl
2017-11-10 14:57 #19 av: iskogen

Jag känner inte ditt barn och tänker inte uttala mig om hur h*n känner och vem h*n är och vem h*n kommer vara i framtiden. 

MEN, när man är i h*ns ålder så håller man på att hitta sin identitet, och man kan behöva pröva på olika identiteter innan man hittar sin egen. Du ska absolut inte förminska vad ditt barn känner och tänker, MEN ha i åtanke att om några år kan h*n vara inne på ett helt annat spår. Jag tänker inte uttala mig om ATT det blir så överhuvudtaget, jag säger endast att möjligheten finns där, och därför ska man nog ta det lugnt med att blanda in hormoner t.ex. 

Man bör dock inte säga till en person som känner som ditt barn att det "bara är en fas", för det gör troligen inget annat än får personen att känna sig förminskad och oförstådd. 

Ditt barn kanske fortfarande känner såhär om 5, 10, 30 år, vad vet vi? Ingen av oss vet, inte ens ditt barn själv. Det får tiden visa. 

Det jag vill säga är alltså att ha i åtanke att identitet är en strulig fråga när man är ung. Ta det lugnt, lyssna på ditt barn, finns där. Gör en utredning ifall ditt barn känner att det behövs.

Anmäl
2017-11-10 15:04 #20 av: Herveaux

Hormoner (och kirurgi) kan man inte få förrens en dysforiutredning (som tar 1-2år) är gjord, vill bara förtydliga det nu när hormoner nämnts i ett par inlägg. 

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2017-11-10 15:40 #21 av: _Fisken

Kuratorn förklarade ganska bra att hormoner etc. kan det inte bli fråga om än. Som ni båda säger så måste denna svajjiga ålder passera först o det inser dottern också. Hon är svajjig i mycket men just detta har hon nog funderat på länge tror jag. Ända sedan 10 års åldern men då inte haft ett ord/namn för det.  
Det jag kan utläsa ur dottern är att nåt "har landat" i henne. Om det är att hon har berättat eller om hon är lättad för vår reaktion eller inte vet jag inte.
Det har hänt mycket dåliga saker under resans gång som pågått under typ 1 år men nu tycks vi ha hittat den troliga orsaken till stormen som varit. Kuratorn var mycket nöjd att det blev sagt. Jag också. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.