Annons:
Etikettfunderingar-hbtq-status
Läst 1129 ggr
emmasten5332
1/30/18, 11:24 PM

Vad fan gör jag?

Hej.

Jag är 18 år gammal och har hela mitt liv trott att jag varit hetero. Eller ja, trott och trott. Jag har inte ens tänkt att jag skulle kunna vara något annat. Jag har aldrig funderat över min läggning eftersom att jag alltid har blivit kär i killar. Dessutom har jag haft flera pojkvänner ända sen jag var liten. Jag har heller aldrig träffat någon som är hbtq+, eller iallafall inte som jag vetat om. Jag har helt enkelt aldrig varit i kontakt med någon annan läggning är straight. 

Men, det senaste året har jag känt mig iskall inombords. Jag kollar inte på killar, jag har inte varit det minsta intresserad av en kille på över ett år vilket är LÄNGE för att vara mig. Visst, jag har tyckt vissa var snygga, men där har det liksom stannat. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på det. Förens nu.

För ett tag sen träffade jag en person. En person som jag direkt, efter första gången vi sågs, blev sååå tajt med. Vi skrattar, vi umgås, vi pratar, vi gör allt tillsammans. För första gången på länge blir jag helt varm i kroppen av att se den eller tänka på den. Jag tycker den är så himla fin, snäll, underbar och jag vill bara vara nära. Jättehärligt tycker ni eller hur? Och det är det, verkligen. Missförstå mig inte. Enda problemet är att denna personen, är en tjej.

PANIK. Vad fan händer? En kompis som helt plötsligt inte riktigt är en kompis längre? Eller? Har funderat så jävla länge om jag är kär, men det finns ingen annan rimlig förklaring. Jag jämför henne med alla mina andra tjejkompisar, och jag känner helt annorlunda för henne. Det blir tydligare och tydligare. Jag är kär i henne. 

Så nu till problemen.

1. Hon är straight.

Ja, you heard me. Hon gör inget annat än att prata om pojkar, hon är tillsammans med killar och hon älskar killar. Jag har såklart hoppet om att hon är secretely gay, men nu är hon dödsförälskad i en kille (och det är på riktigt) så det kan jag ju ge upp. Så vad fan gör jag nu? Vill ju inte förlora henne, hon är verkligen en jättebra vän. Men hur fan ska jag klara av att umgås med någon som jag bara vill vara med, och vet att hon inte vill detsamma. HJÄLP. Är det bättre att bara bryta kontakten? Ge mig alla tips ni har.

2. Min familj.

Om det nu är så att jag är gay/bi (är så jävla förvirrad) vet jag verkligen inte vad jag ska göra. Min mamma och pappa (och alla andra i min släkt) är väl vad man skulle kalla homofober. Dom skulle aldrig säga något till någon, eller säga något in public. Men hemma är det inga positiva kommentarer direkt. Äckligt, konstigt, fel är standard fraserna. Jag säger alltid ifrån varje gång dom nämner något, men kommentarerna är trots det detsamma.  Jag älskar min mamma och pappa mest i hela världen och vi har en helt fantastisk relation. Jag vet att dom inte kommer kasta ut mig. Men jag vet ju vad dom tycker. Dom kommer inte acceptera det och det VET jag. Dom kommer skämmas, min släkt kommer bryta all kontakt med mig (hej gamla kristna konservativa 1500tals gamlingar) och vår relation kommer inte vara densamma, iallafall inte på många år. Jag kommer dessutom inte ha möjlighet att flytta hemifrån på lång tid, så jag kan inte heller "bryta mig fri". Så vad fan gör jag nu? Berättar jag att jag är gay/bi (kanske ska bestämma mig först) eller väntar jag? Ska jag strunta i att berätta förens jag flyttat ut? HUR SÄGER JAG DET? Snälla jag behöver alla tips. Jag vet att dom har fel, och jag äcklas av de dom tycker/säger. Men jag skulle dö inombords om jag rubbar allt nu. Dom är verkligen min stöttepelare i livet, klarar mig inte utan dom. Hur berättade ni det? Speciellt ni som har konservativa föräldrar. Hur gick det? och snälla, spare me the sugarcoating.

Tack världens bästa ni. Tack för att ni accepterar mig, who ever I love. 

xoxo

Annons:
[SuperNaturalBeing]
1/31/18, 12:54 AM
#1

jag tycker väl främst att du ska ta det lugnt och tänka över saker och ting så du är säker på vart du egentligen står innan du tar steget att berätta. Absolut att man ska vara öppen och ärlig om saker, men samtidigt är det inte nödvändigt att berätta allt nu nu NU bara för att du råkat uppleva något nytt. Låt det ta lite tid . Tänk efter och landa i dig själv. Visst, om dina föräldrar och släktingar var stöttande och du kunde diskutera dina tankar med dem, då hade det varit annorlunda, men som du beskriver det tycker jag att du ska vara försiktig innan du delar med dig av detta. Ska man berätta en sån sak för folk som inte kommer stötta en måste man vara trygg i sin identitet och kunna stå upp för den , även om folk ger en skit för det. Och du verkar inte vara riktigt där ännu.

Upp till toppen
Annons: