Annons:
Etiketttrans
Läst 1335 ggr
alex1324657
2018-07-19 02:47

skrattretande dålig trans vård i Sverige

Hej! Jag är 17 och trans man. Jag är så enormt besviken på Sveriges trans vård. Oktober 2015 började min första kontakt med bup’s trans team på karolinska sjukhuset (jag hade precis börjat 8:an). Det var då en kurator på UMO hjälpte mig skicka en remiss om en könsdysfori utredning till sjukhuset. I remissen skrev vi bland annat att jag ville bli kallad så snabbt som möjligt då jag led av både självskadebeteenden, ätstörningar och suicidala tankar pga könsdysforin. Inom några veckor fick jag svar att jag kommer bli kallad till ett första möte inom 8 månader. 8 månader gick, ingenting. 8 månader blev till 12 månader, fortfarande ingenting. Efter jullovet i 9:an (Januari 2017) blev jag kallad till ett första möte i Februari. Mötet inträffade på samma datum som ett nationellt prov så jag blev tvungen att omboka då mina föräldrar prioriterade provet före mötet. Jag fick en ny tid i Maj och på det mötet bestämdes det att jag skulle få göra första delen av utredningen under sommarlovet då jag skulle börja på en internatskola i en annan stad till hösten och därför inte skulle ha råd att åka till möten flera gånger i månaden. Vi han göra första delen av utredningen under sommaren, vilket var att prata med en psykolog som skulle bestämma om det var nödvändigt att gå vidare med en hormon behandling. Hon bestämde att det var nödvändigt och skickade en remiss till barn-endokrinologen på sjukhuset. I Oktober samma år fick jag komma till endokrinologen som berättade om stopphormonet jag skulle få (det är en del av utredningen och en måste gå på de i cirka 6-12 månader innan en får börja med testosteron). Han frågade också om jag ville frysa in mina ägg, vilket jag ville och om jag ville göra det innan jag började med hormonet eller innan jag började med testosteronet. Just då var jag desperat efter att få börja med hormonet så jag sa att jag ville vänta med det till sommarlovet. Innan jag fick börja med stopphormonet så behövde jag ta prover på mina hormonvärden, endokrinologen skickade då en remiss till provtagning. Jag tog proverna samma vecka och förklarade för dom att eftersom man måste ta första sprutan på sjukhuset och jag bara hade möjlighet att komma under skolloven så kunde jag bara ta den under jullovet. Dom försäkrade mig om att jag skulle få komma under jullovet. Jullovet kom men ingen kallelse från sjukhuset. I slutet av lovet ringde vi dit och då förklarade dom att de hade glömt bort mitt case och att läkaren inte skulle vara tillbaka förens vecka 2 (2018), samma vecka som jag behövde åka tillbaka till skolan. När läkaren väl hade kommit tillbaka från semestern skickade han brev och skrev att jag inte behövde ta första sprutan på sjukhuset utan att den fanns att hämta ut på apoteket. Jag blev överlycklig och trodde att jag äntligen var påväg nånstans och att allt skulle gå enkelt efter det. Jag började med stopphormonet i februari och åkte på återbesök hos endokrinologen under påsklovet. Då berättade jag att jag ville frysa in mina ägg under sommaren (vilket betydde att jag behövde sluta med stopphormonet). Han skrev en remiss till äggplocknings mottagningen och någon vecka efteråt fick vi brev om att remissen var skickad och att jag innan äggplockningen behövde göra en fertilitets screening. Det var det ända som stod i brevet. Jag och min pappa fattade ingenting så vi ringde till sjukhuset flera gånger i veckan men antingen så var det ingen som svarade eller så visste inte dom heller något om det. Dessutom gick det inte att få tag på endokrinologen. I juni gick jag till vårdcentralen och frågade om dom visste vad läkaren menade. Dom sa att jag kunde göra en fertilitets screening hos dom men när dom kollade efter provet jag skulle ta hade läkaren inte lagt in något prov. Och nu står jag här idag, mitten av Juli helt hjälplös. Läkaren går inte att få tag på, jag har inga prover inlagda, om jag blir kallad till äggplocknings mottagningen kommer jag inte kunna gå dit för jag har inte kunnat göra en screening. Att det kan gå till såhär inom vården/psykiatrin i Sverige är förbluffande. Att dom kan glömma bort eller ignorera en patient är helt sjukt om ni frågar mig. Min depression har blivit är värre än den någonsin varit tidigare, mina antidepressiva fungerar inte ens nu. Ångesten tar kol på mig och all livslust har runnit ur mig. Jag vet faktiskt inte om jag lever många veckor till. Dom vet att hormonbehandlingen betyder liv eller död för många transpersoner och att dom hanterar ett ärende såhär får en att må illa.

Annons:
Aleya
2018-07-19 07:17
#1

Hemskt att läsa måste jag säga. Jag har varit med om andra saker som påverkat mig negativt inom vården. Inte som gäller trans dock men jag har blivit grovt felbehandlad.(om du undrar så får du skriva pm) Jag tycker att du med hjälp av dina föräldrar ska skriva via patientnämnden om det som har hänt till den mottagning det gäller.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Lona
2018-07-19 07:22
#2

Låter futtigt men beklagar det du varit/är med om. ♡ Tyvärr är hela den svenska vården sån här, vet inte vilket som är värst; om "bara" transvården var kass eller hela vårdapparaten. I synnerhet psykiatrin överlag är otroligt dålig eller näst intill icke existerande på en del ställen. :-( Det är nästan så att man önskar att vissa politiker blev sjuka, men de har förstås sjukförsäkring och glider före i kön…


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: