Ingen som har något svar åt Necromancer? Undrar lite samma sak.

Tänker lite att könsidentitet kanske är ett flytande spektrum, att det kan förändras över tid och fram och tillbaka men har inte sett någon annan resonera så. De som är trans verkar så säkra på sin sak. Det är liksom antingen eller. Genderfluid är väl visserligen ett begrepp tror jag, men ja..

#1: Min uppfattning är att könsidentitet i stort sett bara upplevs som flytande av just folk som betecknar sig som non-binary eller Genderfluid.

Jag är trans (FtM) och för mig var det helt klart en "hitta hem"-känsla när jag äntligen accepterade att jag är transperson. Allt eftersom min hormonbehandling ger effekt och jag gjort de kirurgiska ingrepp jag vill har min "hemlängtan" efter min egen kropp i stort sett försvunnit.
Även om jag (som många andra oavsett könsidentitet) vill komma i lite bättre form och har lite småkomplex för saker så tvekar jag inte en sekund på att jag tagit rätt beslut när jag påbörjade resan till min egen kropp för ett antal år sen nu.

Till TS. Börja med att kasta bort alla tankar som har med "tjej"- resp. "kill"saker att göra. Smak, intressen och åsikter har ingen som helst koppling till en viss könsidentitet. Könsnormer är inget regelverk.

Istället för att grubbla dig gråhårig på vad du kan komma ut med för identitet för andra så lägg fokus på att prova dig fram till vad som får dig att må bra och trivas med din könsidentitet.
När du har hittat några ledtrådar kan du se om det finns någon etikett som beskriver dina känslor och komma ut som det (när du är redo).

Det jag försöker säga är väl att jag skulle kunna skrika från hustaken att jag var trans men så länge jag inte började leva som mig själv så skulle de orden inte ha någon effekt.

#2 Tack! Det gav mig lite att fundera på.
Jag förstår det inte riktigt om jag ska vara ärlig. Eller snarare, jag vet inte var jag ska ställa mig själv i förhållande till det du skriver om att det är som att komma hem till sin kropp. Jag är väl mer "trans light" då? Eller genderfluid/non-binary eftersom jag känner att… Att byta kön fullt ut skulle vara alldeles för drastiskt och slutgiltigt och… För mycket. Men återkommer till tanken liksom. Å andra sidan, jag har inte läst mycket om genderfluidity heller så jag kan ju börja där. :)

Om jag får fråga dig Herveaux, vad är det som gör att du känner dig mer hemma med en manlig kropp? Alltså, förutom det uppenbart fysiologiska, vad är det som skiljer kvinnor och män från varandra?

Egentligen gillar jag inte ettiketter hit och dit, men det är så många som kommer ut som det ena eller det andra nu för tiden så det är typ oundvikligt att inte fundera över frågan vad gäller en själv.

#3: Ber om ursäkt för allt flum (det kommer säkert mer i det här inlägget) men ibland är det svårt att få ner sina känslor eller tankar i ord som andra ska kunna förstå. 😄

Det finns också transpersoner (MtF, FtM) som är helt nöjda med att bara byta kön juridiskt eller bara genomgå hormonbehandling, eller bara göra något mindre invasivt ingrepp eller… ja, listan kan göras hur lång som helst.

Sen upplevs könsdysfori ("kroppen är fel"-känslan) otroligt olika. För en del är det bara ett irriterande gnagande i bakhuvudet ibland medans andra kan känna sig tvingade att begå självmord om de inte får hjälp tillräckligt snabbt för att det är så otroligt jobbigt att fortsätta leva som de gör.

Med andra ord; se inte enskilda historier som ett facit för hur en transperson känner. Det finns liksom inget "rätt" eller "fel". Bara för att Person A vill göra alla ingrepp möjliga och Person B bara vill bli kallad ett annat tilltalsnamn betyder inte det att Person A är mer trans och Person B mindre.

Så, slut på den predikan. 😄

För mig satt nog de största skaven i just det fysiska. Att se mig i spegeln och se en typiskt kvinnlig kropp var som att leva i en maskeraddräkt jag inte kunde få av mig. (Rejäl förenkling men jag tycker jag babblar mycket ändå här. 😊) Det var hemskt att aldrig se "mig själv".

Ett mer praktiskt exempel var efter min mastektomi (operera bort bröstvävnad). Jag har sett så många YouTube-videor med folk som står och stirrar i spegeln och knappt kan tro sina ögon. Jag reagerade knappt när jag fick se min 'nya' bröstkorg för det kändes bara som "Det är ju det här som varit gömt under maskeraddräkten i alla år. Äntligen befriad!"
Eller på min gyn undersökning inför min hysterektomi (sterilisering) och jag fick se min livmoder på ultraljudsskärmen. Jag vart smått chockad att jag faktiskt hade en livmoder. 😮

Vad som skiljer kvinnor och män åt om man bortser från det rent fysiologiska. Hm… På papperet skulle jag säga inte mycket alls. Eller något alls?
För mig känns det bara rätt att ha testosteron i kroppen och jag både trivs och mår bättre av de yttre såväl som inre förändringar testo har givit.
Likaså mina operationer förstås. Så har vi det "sociala könet" också, hur omvärlden bemöter en. Här menar jag absolut inte att "Åh, det är sååå mycket lättare att leva när man blir bemött och sedd som en kille. It's a man's world after all…" Urk, nej.
Innan mitt könsbyte så sågs jag nog som en ganska grabbig tjej och nu efter tycker nog många jag är en ganska så feminin kille så här plockas då inga karlakarl-poäng. 😅
Nu hamnade jag helt ifrån din fråga men det är väl helheten som gör det för mig. Skulle en eller flera bitar fattas så skulle jag inte känna mig komplett.

#4 Tack snälla för att du delar med dig! Egentligen kanske man inte behöver fundera så mycket på det men människor vill ju dela in Allt i fack. Så jag försöker go with the flow vilket ibland funkar, ibland inte.
Tycker i alla fall att det är väldigt intressant ^^

#5: Det var så lite. Jag skulle nog kunna skriva en kortare roman eller babbla i timmar om såna här saker. 🙄 Håller helt med, det är väldigt intressant!

På tal om detta… :D

Hej Necromancer! (Och ni andra förstås.)

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Kärnan i min könsidentitet har alltid varit att jag INTE är tjej. Fram till för några år sen hade jag heller ingen som helst känsla av att vara kille. Jag var bara jag, inte en tjej, inte en kille, men kände mig alltid mer bekväm när jag blev sedd som kille eller när folk hade svårt att avgöra mitt kön. Jag har alltid haft en mix av tjejiga/killiga/neutrala intressen genom livet (vilket sannolikt de flesta har om man analyserar det). På sätt och vis har min könsidentitet varit ganska oproblematisk, det har varit så solklart för mig själv att jag inte är tjej och eftersom jag varit hårdrockare sen barndomen har jag liksom haft en ursäkt att bryta mot normen. Det har också gett mig en hel del bekräftelse av min identitet genom att jag ofta fått höra "Du är ju inte alls som andra tjejer". Sen har det förstås varit jobbigt t ex när jag "klumpats" ihop med tjejer i olika sammanhang, att genomgå puberteten och de långsiktiga effekterna av den, att träffa nya människor som tror att jag är nåt annat än jag är. Min önskan att framför allt ses som en PERSON har varit stor.

Med dagens begrepp skulle jag beskriva min identitet fram tills jag var 38-39 som agender, dvs i min identitet saknades begreppet kön (definitionen av agender kan dock variera lite från person till person).

Men så hände då nåt som ställde allt lite på ända. Utan att gå in på intima detaljer, så fick jag en mycket stark känsla av att i sexuella/romantiska sammanhang är/vill/bör jag vara man. Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att allting föll på plats, men att det samtidigt var oerhört förvirrande. Känslan av att genuint relatera till ett kön var helt ny för mig. Hur är det möjligt att vara agender, men ändå man, fast bara i specifika sammanhang? I vardagslivet känner jag mig ju fortfarande könlös. Plötsligt blev min könsidentitet väldigt mycket mer problematisk än tidigare. Förvirring, tankarna rusar fram och tillbaka, den kroppsliga dysforin ökar och kommer oftare, rädsla inför att komma ut på allvar, rädsla inför hur framtida relationer ska funka/vara möjliga. Och mitt i allt detta, en känsla av lugn och glädje. En känsla av att hitta någon form av sanning.

Jag har precis som du ägnat mig åt en hel del läsande för att förstå mer om mig själv. T ex har transtrådarna på reddit (särskilt NonBinary och NonbinaryTalks) gett mig mycket, både i form av igenkänning, kunskap och glädje. Jag försöker möta det här med ett öppet sinne, go with the flow så att säga. I dagsläget har jag landat i att definiera mig som icke-binär transmaskulin, men jag vet inte var jag hamnar i slutändan. Kanske kommer mannen i mig växa sig starkare med tiden. Kanske inte.

#8: Lite så där jag också har känt.
Att jag bara är "jag".
Därför jag går under könsneutrala namnet Billy, då det inte känns bekvämt att kalla mig kvinna, även fast jag "är" det biologiskt sett.