Dags att sluta fega och ta ett första kliv ut ur den berömda garderoben…
…i mitt fall kanske snararare kliva ut från Narnia (så djupt inne i garderoben som jag varit fram tills jag skriver detta).
Hej allihop!
Denna dag känns som den perfekta dagen för att skriva detta, det är ju Internationella komma ut dagen idag så…nu kör vi 🙂
Jag har vetat sedan jag var 18–19 år (eller ja, alltså haft ett ord för det/etikett och erkänt det för mig själv), nu är jag 36…men inte vågat vara mig själv fullt ut av olika anledningar. Bland annat för att jag mött homofober och upplevt det som negativt/att det använts som skällsord osv. Att veta att väldigt många personer som är HBTQ+ blir misshandlade och nerslagna m.m. har inte heller hjälpt…men jag är trött på att gömma mig för risken att stöta på homofober…åt h-vete med dessa hatiska människor!
Jag är ganska övertygad om att både föräldrar och syskon (närmsta familjen) skulle acceptera mig…men det är ändå läskigt. Min pappa har ibland kläckt ur sig ”homofobiska-skämt/använt mindre PK uttryck"…inte för att jag egentligen tror att han menar något med det…men det har ändå känts jobbigt under min uppväxt.
Jag har velat besöka PRIDE-paraden och liknande under många år, men aldrig vågat. Delvis för att jag är rädd att det ska tolkas på ett visst sätt (och ”outa” mig fast jag inte är redo) och delvis för att jag är rädd för att bli utsatt för våld osv. Mest är det nog dock för att jag inte är en ”stå i centrum person" och inte riktigt vågat sticka ut så mycket (även om jag numera vågar sticka ut mer)…men skulle vilja gå i alla fall en gång i mitt liv…bara för att 🌈
Jag är BISEXUELL!
Så, nu har jag i alla fall kommit ut på nätet, hyfsat anonymt…men ändå…det är en början.
När jag först hittade den ”etiketten” så tyckte jag inte den stämde in helt…för då stod det något i stil med att man skulle vilja ha flera partners av olika kön SAMTIDIGT vilket jag inte har behov av. Tack och lov har beskrivningen ändrats sedan dess…för jag kände mig lite ”konstig” (som att jag inte passade in fast det var den ”etiketten” som stämde in bäst) som bara såg en person i mina drömmar om framtiden och inte flera. Bisexualitet och Polyamori osv. är ju liksom inte samma sak.
Jag menar absolut inte att det är något fel med det (att vara poly alltså), när jag skriver att jag kände mig "konstig" (jag menar bara att jag inte kände att det stämde in på mig och därmed gjorde mig osäker på etiketten, bisexuell, på den tiden).
Sedan finns det ju även vissa skillnader i hur man ser på bisexualitet. För mig personligen så betyder det att jag attraheras av både mitt eget kön och andra kön (jag exkluderar inte ex. non-binary personer osv. samt inte heller transpersoner…vilka visserligen inte är andra kön än redan nämnda, men jag vet att vissa tror att man exkluderar dessa som bisexuell, men det stämmer alltså inte in på mig).
Vad jag försöker säga med mitt klumpiga förklarande är att om jag tycker att någon är snygg/sexig/blir kär i någon så spelar det ingen roll vad personen har mellan benen eller vilken könsidentitet personen tillhör…är personen min ”typ” så är den. Mitt hjärta är öppet oavsett fysiskt kön/könsidentitet helt enkelt.
När jag var i tidiga tonåren så blev jag kallad ”j@vla lebb” om jag råkade titta åt någon tjejs håll (men inte ens tittade på tjejen i fråga) … och då kände jag ursäkta bruden…men jag tycker inte bitchig-homofob är attraktivt…(men också att jag inte är lesbisk…men visste inte riktigt vad jag var då alltså hade inte ett ord för det).
En gång då jag sökte jobb (när jag var i 20 årsåldern) och sa att jag är vegan så kommenterade de som jag sökte jobb hos med ”jaha…men du är inte någon annat konstigt som typ. homosexuell va?”. Jag blev chockad och ljög och sa: Nej (kände mig så dum och skyldig…vet att felet inte låg hos mig men…). Jag blev ärligt talad lättad när jag inte fick jobbet sen (även om jag utåt visade besvikelse) …vill inte arbeta med homofober.
Det har varit andra tillfällen också, då jag trots att jag inte ens kommit ut har upplevt homofobi/bifobi…vilket bidragit till att jag stannat kvar i garderoben (och gått på upptäcktsfärd i Narnia…typ, haha).
Jag har fram tills jag var 18–19 år (och insåg fakta, haha) tänkt att ”man ska ju bara gilla pojkar” typ. och att det liksom var ”normen” och jag kände att jag var tvungen att passa in osv. Antar att jag var homofobisk/bifobisk mot mig själv…fast jag inte är det mot någon annan.
När jag var 18–19 år (beroende på exakt vilken tid på året det nu var) så blev det dock ganska uppenbart även för mig, hur jag egentligen kände och vem jag är innerst inne. Det (min aha upplevelse) var ganska komisk, haha.
Jag följde nämligen en tv-serie på den tiden och insåg att jag visserligen tyckte om handlingen också…men framförallt tittade på den för att huvudpersonen var rejält ögongodis (och det var en tjej) så…jaha, ja…hahaha.
När jag insett att jag attraheras av människor oavsett deras kön så kunde jag se tillbaka på min barndom/tidiga tonår och eh…se ett visst mönster, haha. Det är lustigt att jag inte såg det/insåg det tidigare (är vad jag försöker säga). Det har helt klart funnits där sedan långt innan den där tv-serien öppnade mina ögon, och fick mig att i alla fall sluta ljuga för mig själv.
Ännu lustigare blir det när man tittar på vilka mina favoritfärger är, haha…låt oss säga som såhär, mycket i min lägenhet och många av mina kläder är rosa och/eller lila…påminner om en viss flagga…haha😉.
Då (när jag insåg fakta) var visserligen nästan hela min garderob svart…(och möjligen marinblå och brun/beige)…men det hindrade inte att mina favoritfärger ändå var samma som nu. Skillnaden var att jag inte vågade sticka ut alls under en lång period av tonåren och mitt tidiga vuxenliv p.g.a. mobbning tidigare i livet. Jag var helt enkelt en "grå mus" på den tiden…men verkligen inte nu längre, haha.
Jag tänkte under många år att ”jag berättar OM jag träffar en tjej, non-binary etc.” och att det skulle vara onödigt att komma ut om jag skulle träffa en kille (och skulle kunna leva ett tillsynes hetero-liv) …men det gör ju att jag liksom ”ljuger” om min identitet/vem jag är.
Jag har hamnat i en sorts ”limbo” där jag inte vågat berätta…jag har varken träffat en tjej, non-binary etc. eller en kille…men vill inte att det ska betyda att jag känner mig tvungen att hålla denna del av mig själv inombords för alltid (tänk om jag aldrig träffar den ”rätta” liksom?!).
Antagligen beror det mycket på att jag har galet stora problem med att lita på folk (sedan jag blev väldigt mobbad i tidiga tonåren, de satte större spår än jag någonsin skulle kunnat ana) och inte vågar ”släppa in någon” (så de kan lära känna mig ordentligt).
Jag verkar antagligen väldigt privat och ”kall” utåt för folk jag träffar (andra än min familj/närmsta släkt känner inte den ”riktiga” personen som jag är innerst inne), klarar inte av ”småprat” osv.
Jag har inte längre några vänner heller för den delen. De försvann i tonåren när jag mådde dåligt psykiskt p.g.a. diverse privata saker och jag inte orkade höra av mig (ingen annan hörde av sig till mig…så ”vänskapen” rann ut i sanden). Att skaffa nya vänner är som sagt inget jag direkt klarar av då jag inte klarar av att ”släppa in folk på livet”.
Det är oftast inget problem för mig, jag är van att min familj (föräldrar/syskon och deras familjer samt alla mina underbara djur) är allt jag har…så jag har egentligen inget behov av vänner…men jag skulle vilja ha en livskamrat/partner.
Barn vill jag absolut inte ha (inte alls min grej, djur = ja, tack och barn = hell no, haha) …men jag skulle vilja ha någon att dela det fina (och hemska/jobbiga/sorgliga) i livet med.
Oftast är jag ok som sagt…men det finns dagar/perioder när det gör lite extra ont att vara ensam (och utan den typen av kärlek i mitt liv). Lite extra när jag ser på mina föräldrar som varit tillsammans i 50 år nästa år!! Helt galet och mycket imponerande! De träffades som unga och har hållit ihop sedan dess, i vått och torrt.
Det kan dock mycket väl vara så att jag kommer vara ensam för resten av mitt liv (inte för att jag vill det, utan för att det tyvärr är verkligheten jag lever med) …men vill i alla fall kunna vara öppen med vem jag är inför min familj osv.
Hur kom ni ut? Vet inte om jag vågar…vad jag ska säga eller hur jag ska berätta…men samtidigt så är jag trött på att inte ens våga dela mitt innersta med mina närmaste. Önskar att jag haft modet att komma ut när jag kom insåg vem jag var för alla dessa år sedan…men nu har det ju inte blivit så…så hur gör man?
Jag funderar på att typ. komma ut med buller och bång och inte bara säga det utan typ. laga mat, baka en tårta eller nåt, duka fint med regnbågsfärger eller/och bisexuella flaggans färger och verkligen fira…men lite rädd att det ska bli märklig stämning eller nåt (inte för att jag vet varför det skulle bli det…jag tror som sagt inte att de skulle ha några större problem med det…men ändå).
Det skulle kännas fint att liksom ha en liten fest för att jag äntligen vågar vara mig själv…men…? Självklart menar jag inte någon gigantisk tillställning eller så…men kanske med de allra närmaste eller bara mina föräldrar…jag vet som ni märker inte riktigt ännu…så…hjälp!
Oavsett när jag kommer ut för mina anhöriga (om jag nu ens vågar…lite av en fegis när det kommer till tanken på den konversationen) så är jag nu ute här och det känns väldigt skönt, ett litet steg närmare att våga vara mig själv fullt ut.
🌈JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL! JAG ÄR BISEXUELL!🌈
Mvh/Chinesecrestedlover
- Redigerat 2020-10-11 22:36 av Chinesecrestedlover
#0: Grattis på din komma-ut-på-nätet-dag och välkommen ut i friska luften efter så lång tid inne i klädgömman! 🏳🌈🎉
// Harley
#1 Tackar, det finns mycket fina kläder där inne, men skönt att äntligen få sticka ut huvudet utanför i alla fall 😁
- Redigerat 2020-10-11 22:38 av Chinesecrestedlover
Fy fasiken vad starkt av dig! Att "bara" komma ut för sig själv är ett jättestort steg. Att våga komma ut för någon/några andra är ett enormt steg, anonymt eller inte och det är så starkt gjort. Heja dig! :D
Tyvärr har jag inga bra tips när det gäller att komma ut, då jag inte kom ut på det sättet du beskriver. Känns det bättre om du kanske tar en i taget och inte alla på en gång? Se vad du får för reaktion? Den du börjar med kanske kan hjälpa dig komma ut till resten av familjen? Eller i alla fall hjälpa till med en regnbågs-bi-fest? :D
Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺
"Hark, hear the howl that eats the moon alive" - Tell Me What the Rain Knows
JAAA! Heja dig! 🌈😍
Så grymt av dig och stort grattis för att du tagit steget (även om det är helt sjukt att man ens ska behöva vara rädd eller orolig för att vara sig själv).
"Better Yehet today than Kkaebsong tomorrow"
Todays fortune: You're shit out of luck
- Redigerat 2020-10-11 23:40 av Cireea
#3 Tack så mycket och tack för dina komma ut tips/frågor, ska fundera mer kring hur jag vill göra, men känns bra att ha tagit detta steg i alla fall. Regnbågs-bi, haha, såg ett bi i regnbågskostym framför mig när jag läste det😂
#4 Tack så mycket och ja, det är en konstig värld vi lever i. Märkligt att man ska behöva komma ut överhuvudtaget och att det finns en "så här ska man vara norm" så man ska känna sig "fel" när man växer upp m.m.
Tänk om vi kunde ha en öppen värld där alla accepteras oavsett sexuell läggning, könsidentitet, hudfärg osv…ska det vara så j@vla svårt? Vi är ju alla människor.
En del av min familj (den icke-mänskliga delen, alltså mina femtielva olika djur) vet ju redan och bryr sig inte det minsta😉 så hemma kan jag ju vara mig själv i alla fall😃 Hoppas resten (den mänskliga delen) tar emot "nyheten" på samma sätt.
- Redigerat 2020-10-12 00:25 av Chinesecrestedlover
Heja dig, vad modig du är! (Även om man som sagt inte ska behöva vara "modig" för en sån sak!)
Jag trodde i större delen av mitt vuxna liv att jag skulle leva som singel jämt men jag hittade ju faktiskt min prins till slut. Det ska väl ingen annan lägga sig i egentligen men jisses vad många gånger jag har fått kommentarer för att jag inte haft någon partner (eller barn).
Och du…vi har ju hängt på samma forum ett antal år nu och här ger du i vilket fall INTE ett kallt och privat intryck! Jag har uppfattat dig som en varm och engagerad människa som bryr sig om andra och vill alla väl.
Sträck på dig, du är värd respekt och gemenskap! ❤️
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
#6 Tack. Nu har de flesta lärt sig, så jag får inte kommentarer kring barn längre (tror inte någon har kommenterat kring att jag inte har någon partner). Min mamma brukade säga saker som "att jo, men du skulle bli en bra mamma så mycket som du bryr dig om djuren" och "du kommer ändra dig när du blir äldre". Hon ändrade sig dock sen, antagligen när hon insåg hur ointresserad jag är av barn (t.ex. mina syskonbarn) och för att jag inte ändrat mig trots att jag numera är en "gamling", haha.
Tack så mycket för den fina kommentaren kring hur du uppfattar mig. Jag misstänker dock att det antagligen skulle vara lite annat "in person" men jag försöker och det har blivit bättre. Jag vågar visa mer av mig själv såhär på forum än i verkligheten.
En gång i tiden (innan jag mobbades) så var jag en mer utåtriktad person med mycket vänner och märkligt nog även en person som gillade att hålla föredrag m.m. inför andra. Jag var inte rädd för att säga vad jag tyckte och ville ens som sex åring…sen ändrades allt.
När jag var en ung och naiv tonåring, så trodde jag att allt skulle gå tillbaka till så som det var innan; bara jag slapp mobbarna (och började på gymnasiet)…men spåren är kvar alla dessa år senare.
Jag är helt enkelt inte samma person som jag var innan jag blev mobbad. Dels naturligtvis för att jag då var ett barn (man mognar ju liksom lite grann i alla fall, haha) men också för att mitt självförtroende (och till viss del självkänsla) kördes i botten och har tagit lång tid att bygga upp igen. Framförallt är det dock för att min förmåga att lita på människor och våga öppna upp (och visa vem jag är, vara mig själv osv.) i det närmaste utplånades (utom när det kommer till den allra närmsta familjen…förutom när det gäller min bisexualitet då…men kanske vågar jag komma ut snart).
Det tog låååång tid för mig att ens våga ha de kläder och färger som jag gillar och trivs i. Jag höll mig under många år i "grå mus" facket för att inte dra någon uppmärksamhet till mig. Det har jag i alla fall lyckats komma ifrån och minst sagt med råge. Numera klär jag mig precis så som jag vill och det är inte diskret på någon fläck, haha. Jag älskar starka färger och lite speciella kläder och är inte alls rädd för att sticka ut på det sättet längre. Jag bryr mig mycket mindre om vad andra tycker och det är skönt.
Det har tagit mycket tid och kraft att komma hit där jag är idag och jag har fortfarande mycket kvar att arbeta på. Det sjukaste i allt detta är att det är tre år som vi pratar om! Bara tre år av mitt liv men som förändrade allt. Det var ju dock väldigt "formbara" år (högstadiet) och det ställde verkligen till det för mig. Jag antar att jag är en väldigt känslig person i grunden och att bli utsatt på det sätt som jag blev formade om hela min person.
Mobbning är fullständigt horribelt och det är sorgligt att se att det fortsätter även i dag och att barn och ungdomar fortfarande utsätts och utsätter varandra (naturligtvis gäller det även om vuxna mobbas).
Hur svårt ska det vara? Varför kan vi inte bara behandla andra med respekt och som vi själva vill bli behandlade? Hur svårt är det att tänka efter innan (man gör/säger något som kan skada någon) och varför kan vi inte lära och visa yngre generationer hur man ska agera mot sina medmänniskor?
Krig, rasism, homofobi och hat osv. finns ju dock överallt fortfarande och vi (mänskligheten) verkar ju inte precis ha lärt oss av de misstag som gjorts tidigare så…inte så förvånad, tyvärr.
Ursäkta att jag hamnade OT och babblade i oändlighet…men som det kanske märks så avskyr jag mobbning och det kanske inte är så konstigt, inte när jag fått kämpa i större delen av mitt liv för att försöka lägga mobbarna bakom mig och våga vara mig själv.
Tack återigen Lona (#6) för de fina orden, det värmde så här i höstkylan
💖🧡💛💚💙💜
#7:, Jag blir både arg och ledsen av att läsa ditt inlägg.
Att livet utsätter oss för diverse svårigheter får vi leva med, men när det beror på andra människors elakhet och illvilja så är det förjävligt. Det är hemskt att några få år (som dock måste ha upplevts som evighetslånga) sätter spår genom hela vårt liv.
Kram❤️
"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com
Åh vad modig du är som kom ut!!
Jag kom ut som bi när jag var 13, efter att några klasskamrater sett mig kyssa en annan tjej. Sjuan och halva åttan blev ett helvete med att folk inte ville dela omklädningsrum, tjejer som, drog "ew, jag vill inte att du kysser mig" (mitt ständiga svar blev, "nej du, dig skulle jag inte ens vilja ta i med tång. Hellre en attraktiv tös")
Killar fann det upphetsande och höll på att "egga" Men kyss varandra osv när jag hängde med kompisar.
Åttan blev lättare då jag blev kompis med en populär kille som sa ifrån, men nja det var inte bästa upplevelsen.
Så att eh, ungar är vidriga, riktigt vidriga.
Men det är en lättnad att komma ut, idag är jag inte ett dugg skamfylld för att jag är sexuellt och emotionellt attraherad av båda könen.
Min partner som jag blev tillsammans med är en kille. Och i början var det kommentarer om att "Du kan ju inte vara bi på riktigt, du är ihop med en kille?"
Eh ja… Jag är ju dragen till -båda- könen.
Jag blir än idag (elva år senare) attraherad och förälskad i andra, jag är nämligen poly också men lever mono för makens skull, främst kvinnor dock.
Maken min har inga problem med det, och har varit helt okej med att ha sexuella förbindelse med kvinnor då det är något han inte kan ge. Jg kan prata med honom när jag blir förälskad osv.
Däremot den känslomässiga kärleken är monogam, jag lever alltså inte ut mina förälskelser.
Men det jag vill säga är; Woho för dig! Du är så jävla modig!
Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell
Bättre sent än aldrig heter det ju, hahaha…
Nu äntligen (eller mer specifikt på Bisexual awareness day/Bi visibility day, Lördagen den 23 september) efter att diverse saker har kommit i vägen (sjuka djur, familjetragedier och livet i allmänhet) så kunde jag äntligen ha min komma ut fest.
Jag var stressad till tusen och kände inte att jag hann klart med det jag ville ordna med (inte mycket som gått bra de senaste veckorna så allt tog evigheter längre tid än jag trodde) men det blev bra tillslut ändå.
Jag hade klätt mig från topp till tå som bisexuella flaggan och hade en t-shirt på som jag specialdesignat för tillfället (som jag avslöjade när det var dags, fram; Be who you are…, bak; I´m coming out… och på en ärm en förklaring av bisexual). Mina gäster (mamma och systrar) blev väldigt överraskade (de visste inte om att bisexuella flaggan fanns, så min hemlighet avslöjades som jag tänkte mig).
De var alla väldigt stöttande och alla undrade varför jag inte vågat komma ut tidigare. Nu är jag ute och har lämnat Narnia bakom mig!
Jag bjöd på tårta och mat och gav alla varsin "goodiebag" (med personliga presenter, godis och en hel del PRIDE saker (regnbågen) som ex. armband osv.).
Det blev trots min nervositet innan en toppen kväll och det känns så skönt att äntligen kunna vara mig själv fullt ut. Mina hundar var såklart även de klädda i de rätta färgerna dagen till ära.
/Chinesecrestedlover
Grattis i efterskott! ❤️💜💙
Vad härligt att det vart en sån fin kväll för er alla. 🥳
Älskar t-shirten!
Måste kolla efter något roligt bi- och trans-relaterat att köpa.
// Harley
#11: Tackar 😁
Ja, eller hur…den blev jättebra tycker jag. Måste skaffa mer bi-saker nu när jag kan visa det och slipper gömma undan allt i Narnia, haha.
Hoppas alla hade en superbra Internationell komma ut dag ❤🧡💛💚💙💜
Starta ny diskussion
