Jag har ingen bra historia helt ärligt. Jag har alltid levt i en familj där det varit självklart att man kan älska vem man vill. Redan som 10-åring åkte vi utomlands med en manlig vän till familjen, hans pojkvän, och deras son. Jag hade inga frågor lika lite som jag hade frågor kring ett par med kille/tjej. Så när jag blev äldre och insåg att jag inte var hetero så var det aldrig något jag kände jag måste komma ut med, som så. Det var mer typ när jag hade min första seriösa flickvän och frågade mamma om hon kunde följa med när jag hälsade på över julen. Tjejen och jag hade varit enbart vänner tidigare så mamma visste om henne, och jag sa något i still med "kan x följa med hem över jul?" mamma sa ja och jag la till "som min flickvän alltså så vi delar rum" och mamma typ "ja, det går väl bra".

Och kommer ämnet upp bland grupper eller nya människor så är det inget jag känner något speciellt över. Kan bland folk jag inte känner så bra om vi delar historier säga nåt som "ja haha, min exflickvän sa en gång…" eller liknande.

Jag önskar det var så för alla. Att det var så normaliserat att ingen hade ett behov av att "komma ut".

Jag behövde nog aldrig komma ut… Eller ja, jag har aldrig tydligt sagt att jag inte är straight utan folk verkar mer antingen bara anta, vilket i sig inte är det bästa, eller så spelar det dem ingen större roll. Redan när jag var tonårig så frågade släkten alltid om jag hade en pojk- eller flickvän så på så vis har jag nog aldrig haft ett behov av att komma ut.
Mina föräldrar var alltid tydliga med att jag fick älska vem jag vill och vara den jag vill så länge jag mår bra. Senare insåg de nog att jag inte är straight men det är inget vi pratat om och inget som kommit upp även när jag då berättade att jag är i ett förhållande. Just de personer jag väljer att umgås med är alla väldigt öppna när det gäller sexualitet och könsidentitet eller väldigt säkra i sig själv så de bryr sig inte särskilt mycket.

#1: Det vore kul om det någon dag skulle anses som något normalt överallt. På samma sätt som vissa har bruna ögon och andra gröna. Att det liksom inte är något som man behöver ta upp, vara rädd för att man sticker ut eller känna sig annorlunda på ett negativt sätt.

I landet där jag bor blev Samkönade äktenskap först tillåtna i år vilket nog visar att det är en lång väg kvar. Jag måste erkänna, att jag bara under min tid här antagit att det var tillåtet.

#2: Ja det är vad jag känner. Tänk om det kom en dag där "komma ut" inte var en sak. Något som skulle ses som konstigt snarare än att inte komma ut. Som att i dagsläget t:ex ställa sig framför släkt och vänner på en fest och säga med hög röst "jag måste bara erkänna, jag är heterosexuell, jag gillar folk av det andra könet".

Skulle någon göra det idag skulle nog de flesta känna typ ehhh wtf? Varför kände du att du behövde göra det där????

Önskar att det ska komma en dag då man känner så om alla andra läggningar.

Jag är rätt ny med det här att "komma ut" jag har bara förstått vem jag är sedan ngot år tillbaka 10 maj förra året för att vara exakt.

Jag kommer ihåg min resa från OMG detta är ju jag tills idag.
Jag går som Han/Dom och har Asexuel,Demisexuel,Demiromantisk och Bigender som läggning, jaja det var en del men jag är inte orolig att säga det, jag vet vem jag är nu äntligen.

Sen en del i HBTQ Community anser asexuella som inte en del av dom eftersom vi välkomnar inte sex på samma sätt som resten.

Anywho.
Jag arbetar som lastbils chaffis och lyssnar på mängder med talböcker.
Och en dag förstod jag vem jag var genom en bok, resan till att komma ut gick relativt snabbt därifrån jag hade mina funderingar och det fanns en rädsla men min komma ut del var över snabbt inom 4 veckor efter jag förstod det själv.