Homofobi, Bifobi, Transfobi m.m.
Hej alla underbara människor!
Jag har fram tills ganska nyligen (september förra året) befunnit mig i Narnia (dvs. så j@#la långt inne i den berömda garderoben man kan komma 😜). Jag tog då äntligen mod till mig och kom ut som bisexuell till familj/släkt m.m. efter tjugo år i garderoben.
Trodde då att jag trots detta aldrig skulle våga gå ut i samhället med ex. regnbågsfärgade grejer osv. Det har jag dock gjort med råge 😁 för jag insåg att jag är sjukt trött på att gömma den jag är. Nu känner jag mig typ naken om jag inte har i alla fall något med antingen regnbågen eller biflaggan på när jag går utanför dörren, hehe.
Under alla år har jag reagerat väldigt mycket på när folk är homofobiska osv. Jag fullkomligt avskyr mobbare, rasister m.m. Har även fått höra ett och annat riktat mot mig som "skällsord" osv. trots att jag alltså befann mig i Narnia (och även innan jag själv förstått att jag är 🐝).
Sen jag kom ut så känns det om möjligt extra jobbigt med dessa människor. Jag bor i ett ganska rejält litet samhälle och det gör mig lite nervös ibland.
Sett en del homofobiska m.m. åsikter uttryckas i lokala grupper och även inom andra grupper på Facebook (där ämnet inte i det minsta har med HBTQ+ att göra).
Min mamma har även uttryckt rädsla kring att något ska hända mig sedan jag kommit ut och så att säga "skyltar" med min HBTQ+ tillhörighet. Hemskt att hon ska behöva känna oro och läskigt att det fortfarande finns människor med denna typ av åsikter.
Vet inte riktigt vad jag komma vill med detta…annat än att beklaga mig och skriva av mig lite frustration kring vidriga homofobiska, bifobiska och transfobiska människor.
Varför kan människor inte bara visa varandra respekt, förståelse och empati och acceptera att vi är olika och att det är något positivt.
Love is love!
🩷💜💙
🌈❤️🧡💛💚💙💜
Tyvärr kan just mindre städer och samhällen vara svårare. Jag har aldrig känt mig rädd eller osäker för att gå ut med något regnbågsfärgat här, men det är nog mest för att folk gör inte mycket mer än mumlar oförskämt med varandra och stirrar rejält. Jag har aldrig befunnit mig i en situation här där jag känt att jag varit i risk för att utsättas för våld eller dylikt.
Men å andra sidan så stirrar fan folk här på en så fort man inte "ser ut som alla andra", typ. Räcker med att man färgar håret lite speciellt eller har lite spejsade kläder för att folk ska glo.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
Tyvärr är det ofta svårt att avvika från det som anses gälla, men här i Sverige har vi ju kommit en bit på vägen. Så ingen ska behöva vara rädd att visa sitt rätta jag, alltså komma ut ur garderoben / Narnia. Din mammas oro är nog lite knepig att hantera och du behöver försöka ta reda på vad den bottnar i. D v s är hon själv tveksam till /homofobisk eller möter och umgås hon med många människor som är det.
Tror att det är med detta som med t ex rasism att det finns väldigt många som säger ”jag är inte rasist, men….” Eller ”jag är inte homofob, men….” D v s man identifierar sig inte som rasist och/eller homofob, trots att man faktiskt är det. Dessa människor är nästan svårast att hantera, för dom ser inte problemet och jag tror att den gruppen är störst.
Själv har jag alltid haft t ex homosexuella vänner runt omkring mig, även under den tid som det var förbjudet i Tyskland. Skulle tro att det är många som är t ex bi eller trans, utan att dom lever ut det, förhoppningsvis blir det bättre i framtiden.
Viktigt är att vi alla vågar tala om det och se till att det är helt naturligt. Som du säger vi ska alla visa varandra respekt, omtanke, förståelse och acceptans.
/Désirée
#1 Jag har inte mött någon ute i "verkligheten" där jag bor nu, som sagt något till mig eller så…ännu i alla fall. Vet ju inte vad folk tänker eller mumlar dock.
Däremot så har jag upplevt att många häromkring har rasistiska åsikter (många som drar såna skämt osv )…så känns inte som världens mest toleranta plats tyvärr.
Jag har inte direkt varit rädd heller…men jag har mött en del som skrikit efter mig för att jag varit ute på min promenadskoter (vid ett tillfälle lät det som något i stil med heil)… så…ja. Nu som både funktionsnedsatt (vilket tydligen sticker i ögonen på en del?) och ute som det stolta "regnbågsbi" jag är så är jag väl kanske inte helt bekväm alla gånger.
#2 Ja, tack och lov så är ju Sverige ändå förhållandevis tolerant och öppet för olikheter.
Näe, mamma är absolut inte homofobisk, hon är väldigt stöttande och en genomsnäll och öppen människa (hon umgås inte med homofober heller).
Hon oroar sig helt enkelt för att jag ska träffa på "mindre trevliga" människor som är homofobiska och råka ut för våld. Nu vet jag ju inte hur vanligt det är nuförtiden…men man har ju hört om folk som blivit nedslagna osv. pga att de tillhör HBTQ+ och det är i det som hennes oro bottnar.
Jo, säkerligen finns det ett "mörkertal" där många fortsätter gömma sitt rätta jag i garderoben. Många i min familj/släkt har frågat varför jag inte vågat komma ut tidigare och det vet jag faktiskt inte. Jag har en öppen och fin familj som alltid funnits där för mig, så vet inte varför det tog emot så. Alla har ju inte samma tur att ha underbara människor runt sig och då måste det ju vara otroligt jobbigt att ens fundera på att komma ut, det tog ju mig tjugo år att våga så.
Ja, vi får hoppas att det blir mer och mer naturligt och självklart att alla oavsett läggning/könsidentitet osv. får vara sig själva i framtiden och slipper vara rädda för att visa sitt rätta jag.
För att avsluta med något roligt. Efter att jag kommit ut så stog jag vid ett tillfälle i min mammas klädkammare och letade efter något. Då hörde jag plötsligt mamma ropa mitt namn och "kom ut ur garderoben". Hon tyckte inte att jag skulle tillbaka in dit 🤣
Det är så otroligt skönt att jag äntligen kan vara mig själv fullt ut och att jag och mamma kan skämta om det. Att hon inte visste var det allra jobbigaste, vi står varandra väldigt nära och umgås väldigt ofta.
Starta ny diskussion
