Hej! 🙂
Har inte erfarit just denna situation, men av annan erfarenhet jag har med att ha en sån här stor existentiell sak inom sig så förstår jag din nöd över att det måste få komma ut!

Om du känner att du måste berätta för dom så är det så du känner. 🙂 Oavsett vad reaktionerna kommer att bli så är ditt berättande en självaktning där du värdesätter och tar hänsyn till dig själv och din fortsatta hälsa.
Jag tycker att det är något väldigt viktigt och fint. 🙂💛

Skulle det kunna hjälpa dig om du skriver ett typ av brev där du berättar om din könsidentitet, som de bägge får läsa (tillsammans eller var för sig) med dig närvarande i rummet?

Vad innebär att vara ickebinär för dig? Just utöver andra pronomen.
Vad för ändringar för det med sig i dagsläget?
Hur länge har du vetat om din identitet?
När började du ifrågasätta den?
Har du vänner som redan använder rätt pronomen? Då kan du även ta upp det.

Jag tror det hjälper dina föräldrar om du förklarar bland annat just dessa saker. För oftast brukar ens föräldrar vilja veta när man började känna på ett visst vis för att försöka förstå situationen bättre. Och just att du skilldrar vad ickebinär innebär för dig och vad för ändringar det hela innefattar.

Sedan kan jag meddela att dina föräldrar kanske inte tar det helt på allvar. Och då menar jag inte direkt att de absolut bara väljer att klassa det som någon fas eller något påhitt medan du finner dig själv.
I mitt fall "accepterade" de mig men menade även på att vi får se hur jag känner om några år. Detta var då när jag var i mitten av tonåren. Nu är jag vuxen sedan några år tillbaka och min familj accepterar mig utan att se det som fas. Vi alla är överrens om att ens sexualitet och könsidentitet kan förändras genom livet. Men de ser mig som den jag är och så som jag känner mig.

Så det finns även lite fler reaktioner än att de direkt inte accepterar dig eller accepterar dig utan även den där de nog mest är lite oroliga och behöver tid för att se att det du känner är kanske något som faktiskt stannar längre än några år.

Hur du gör det är upp till dig. Jag skrev ett brev som jag gav dem på kvällen att läsa för då kände jag inte att jag kunde förklara det och få med allt på något annat vis. Senare blev jag även tryggare i min identitet och hur jag beskriver den så hade jag behövt komma ut då hade jag nog bara pratat med dem.
Viktigast är att du väljer en metod du är bekväm med. Du kan även berätta för din pappa först och säga att du är rädd för att din mamma inte kommer att ta det på allvar.

Något jag måste få tillägga, just då det är varför föräldrar brukar ha sina tvivel:
Under tonåren förändras kroppen massor. Och framförallt de tjejer som inte är "tjejiga" brukar då kunna ifrågasätta om de verkligen är en tjej eller om de kanske inte är något annat. Även de som är obekväma med hur tjejers kroppar ses av samhället kan börja ifrågasätta vem de egentligen är. Det är inte ovanligt att detta då försvinner senare när de är mer bekväma med vem de är och att man som tjej absolut inte behöver vara på ett visst vis.
Jag vill inte säga att detta är så för dig, absolut inte. Men jag tror det är bra att förklara en av det ändå vanligare anledningarna till varför man kanske inte tas på allvar just när man kommer ut som tonåring. Framförallt när det gäller Könsidentiteter. Själv har jag under mina tonår haft ettliga online vänner som i några år identifierat sig som motsatt kön mot sitt biologiska och senare i äldre tonåren kommit ut som sitt biologiska kön igen. Och det är oftast just detta som föräldrar antar kommer att ske.

Men ta dig tiden att fundera hur du vill komma ut och vad du vill få sagt. Det finns ingen deadline för när du måste komma ut så det bästa är att göra det när du känner att du är redo och vet hur.

#2: Tack! Väldigt klokt svar. För att svara på frågorna i början:
För mig betyder att vara ickebinär att jag inte passar in i något binärt kön.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med "vilka ändringar för det med sig i dagsläget".
Jag har I ungefär ett år känt att jag är ickebinär. Jag började ifrågasätta min identitet när jag tänkte på hur jobbigt det är när folk sätter som en etikett på andra personer bara för att de är ett visst kön. Jag blir alltid förväntad att jag ska vara på ett visst sätt för att jag "är en tjej". Jag har inga vänner, så det skulle vara svårt att ta upp. (':
Ja, jag har oxå oroat mig en del för att de inte skulle ta mig på allvar. Tro att det var någon grej jag kommit på för att det skulle vara "coolt" eller så. Eller bara någon fas.
Men tack för ditt svar hur som helst <3

#3: Med ändringar menar jag om du kanske tänker klippa håret eller använda annat namn. Senare även då könskorregierande behandlingar ifall det råkar vara något du känner ett behov av. Men tror liksom att det kan vara bra för dina föräldrar att veta vad för förändringar som detta innebär i nuet (då inte det som du kanske vill göra om x år), alltså just att du kanske klipper håret eller liknande.

Lycka till när det väl är dags att komma ut! Oftast behöver föräldrarna lite tid för att komma udnerfund med det hela.

#4: Aha! Då fattar jag. Nej, jag skulle inte. Mitt namn är det fulaste du kan tänka dig så det har jag redan försökt att byta vilket inte var okej då min mamma anser att mitt namn är så EXTREMT vackert (så det är alltså värt att ha kvar till VARJE pris, trots att jag blivit mobbat på grund av det hela min skolgång (':). Jag har inte heller något problem med att ha en kvinnlig kropp, i alla fall inte i nuläget.

Vill åter igen säga tack så extremt mycket för dina svar. Det betyder jättemycket. <3