Själv är jag öppen med min sexualitet men inte könsidentitet. Vänner, familj och släkt vet om min könsidentitet.

Min arbetsgivare accepterar i sig trans-personer och även icke-binära identiteter, men då jag inte lagligt kan ändra mitt kön så skulle jag max kunna anpassa namnet, inte arbetstiteln. Så i dagsläget avvaktar jag.

Jag pluggar deltid och där vet ingen om min könsidentitet, återigen då det är enklast så. Det är inget deras system kan klara av och då denna högskola inte ens har en hbtq grupp… så känner jag tyvärr att jag är ganska så ensam. Att det blir för mycket min egna kamp.

Men utanför plugget och jobbet så är jag väldigt öppen även med min könsidentitet. Kanske just då jag på fritiden kan klä mig i en stil jag känner mig helt bekväm med. (Att se ut som en halv "punkare" på jobbet uppskattas inte och även på plugget är det inte helt lämpligt. Särskilt inte då vi har en del labbar och jobbar med maskiner och annat.)

Jag är stolt över den jag är, men tyvärr finns det ännu vissa hinder och motstånd som gör att jag väljer att dölja den jag är. Och till viss del även mitt behov av att inte känna mig som ett problem. Som om jag gör saker jobbigare.

#0: jag hade turen att börja en ny skola ungefär 1 år efter jag kom ut till min familj så alla på min nya skola vet mig under mitt nya namn (förutom gammla mobbar klasskamrater som börjat på nya skolan som tycker det är kul att skricka fel namn men då anmäller min lärare dom till rektorn). alla kallar mig för mitt nya namn och pronomer så känner mig trygg förutom mobbarna eftersom ingen förutom dom liksom vet annat namn.
dock så får jag inte ändra min skolmail / namn på skoldator pga nån konstig säkerhets regel (som inte alls är reasonable imo och det har jag och min familj bråkat om i 3 år) så det har hänt att folk undrar vrf det inte står mitt nya namn på min dator eller när läraren projektserar klasslistan på whiteboarden.

jag bor också nu i ett nytt familjehem där familjehems mamman bara vet mig under mitt nya namn och pronomen men hon har svårt att säga rätt pronomen och säger typ "duktig flicka" eller "madam" ibland.

min mamma är väldigt "PK" ocjh supportive i min identitet och sexualitet och är jätte insat i trans grejer t.ex är vi båda med i transammans och massa liknande grupper. hon har alltid sagt sen jag var litten att jag får datea tjejer eller killar om jag vill.
min pappa kom jag ut för typ 5 gngr innan jag vågade för mamma men han sa att det var en fas men innan hans död i ungefär 2-3 år så började han förstå / respektera mig mer. dock var han inte lika öppen om det som min mamma så på hans begravning så var det många som sa saker som "jag ser ju direkt att du är pappas namn dotter" och i artiklar som folk har gjort om hans död så står det saker som "han lämnar efter 1 dotter och 1 son"

hela min familj (mormor, farmor, kusiner, farbröder etc etc) förösker kalla mig för rätt namn och pronomer och om dom säger fel säger dom förlåt eller så rättar jag / min mamma dom!

#2: Vad skönt ändå att du får ett sådant stöd!